Lanovia, jag vet ärligt talat inte hur mycket jag faktiskt skrivit och vad som isåfall är skrivet här respektive i den andra tråden. Du har i varje fall inget alls att skämmas över! Lägg ner det omedelgenast. Här kommer ett maratoninlägg. Skit i att läsa ifall du inte ids! 
Jag har sedan 6 december varit sjukskriven med diagnosen depression.
Att pallra sig iväg til doktorn var mycket svårt, eftersom jag hade ångest både över att inte bli tagen på allvar eller klassad som sjåpig, men också för att BLI tagen på allvar och klassad som deprimerad...eftersom jag varit det förut, då för 10 år sedan, så skrämmmer det både mig och sambon väldigt mycket att "hamna i en så jobbig tid igen"
Hur som helst:
Läkaren är bra. Hon har som en en del av behandlingen tagit med mig i något de kallar "Multimodala teamet", vilket syftar till att patienten ska slippa kuta runt melllan alla olka kontakter och försöka förmedla en helhet. Istället träffas alla inblandade i möte och gör en plan.
För min del handlar det om läkaren,kurator, sjukgymnast och så hon som är ansvarig för teamverksamheten. Det kommer att bli en person till som jobbar på Livsstilsmottagningen.
Jag har fått tabletter med melatonin för att kunna få somna på nätterna. Det funkar väl sådär, men bättre än förut.
Min egen plan-som teamet köpte rakt av och tycker är jättebra, är att jag vill försöka hitta balans i de basala sakerna över dygnet, för att långsamt kunna börja fungera bättre. jag tror ju på sådant som att dagsljus hjälper mot nedstämdhet, bra mat är nödvändigt som bränsle och att sova är ett basbehov osv.
Jag hoppas att ju mer jag får ordning på, desto fler och mer "må-bra-signaler" kommer kroppen att skicka till min hjärna så att jag kommer på banan igen.
Under de här åren har jag gått upp en väldig massa i vikt, och redan innan alla hormoner, så vägde jag en bra bit in på "övervikt" på min BMI-skala. Det har jag velat ändra på i åratal, men inte orkat ihop med hela ivf-karusellen.
Nu känner jag att jag måste dels rädda livet på mig själv och se till att jag får en chans att bli mina 102 år, OCH jag vill ha tillbaka mig själv-på väldigt många plan, men verkligen rent fysiskt.
Det skulle alltså gynna mig på många sätt att tappa en del vikt.
Vikten påverkar ju allting-rörlighet, säkerligen även min muskel- och ledvärk, sömn, ja helt enkelt hela ens varelse står ju i relation till hur ens kropp mår på olika sätt.
Så jag har börjat. Efter min födesedag, mitt i min influensa from hell, införde jag min råsaftscentrifug (som jag fått av bla EA) i min kosthållning och bestämde mig dessutom för att ett ordenligt lagat mål mat med hälften grönsaker på tallriken skulle vara starten. Sagt och gjort. Jag "josar" som jag kallar det, och pressar frukt och grönsaker till juicer som ska finnas med dels på morgonen och absolut före middagen. Mycket av det som går i pressen är vätskedrivande och sätter igång förbränningen. Jag är helt säker på att det bidragit stort till att min vikt faktiskt redan minskat så mycket.
Utöver det så är det nämligen bara "halva tallriken grönt" och att jag tar välling, smoothie eller som "nödproviant" för att veta att det motsvarar ett mål mat, kan det ocså vara en påse Nutrilette. Allt för att det ska vara något som representerar ett mål, utan att jag måste stå och laga och planera mer än middagen-jag orkar liksom inte det än.
Nu har jag också så smått börjat komma igång med nästa mål: promenader. Jo, för jag sa till läkaren att jag tycker det borde kunna hjälpa med promenader på recept lika väl som tabletter, ifall man inte är FÖR djupt ner. Läkaren vill iofs gärna att jag ska ta antidepp också men har gått med på att vi börjar så här. Så en promenad varje dag är målet. Hur lång bestämmer jag själv. (sist jag gick mig ner i vikt med gåstavar och allt hade jag minimikrav som var rätt höga, men det ska jag inte ha nu-att komma UT är huvudsaken-dagsljus, inte puls liksom.)
Allra nyast är pilatesbollen och sjukgymnastens papper med de 7 övningar jag ska göra varje dag. Det ska föras träningsdagbok och syftet med dessa övningar är att stärka upp bål, höfter, nacke och skuldror, armar och allt som värker och krånglar. Framförallt ska vi se vad som går att göra åt mina knän som jag har skärande smärtor i. Det håller också på att nystas i huruvida det kan vara reumatiskt eller så.
Sammantaget så är mitt heltidsjobb just nu egentligen att jag ska ta hand om mig.
och jag arbetar hårt på att inte låta målen bli sådant som istället kan stjälpa mig. Om jag tex blir helt fixerad vid viknedgång och så misslyckas-ja då lär jag ju må ännu sämre "inte ens det kan jag ", medan om det får vara en positiv sak och på en lagom och rimlig nivå, så kan det vara ett glädjeämne och något som ger mig energi.
det är en balansgång. Och jag vet hur mat-, vikt-, och träningsfixerat det är i vårt samhälle och hur lätt det är att leva i en störd relation till mat och sin kropp. På båda dikeskanterna så att säga.
Men jag vill hitta min väg och gå på den. Jag har bara en kropp och ett liv. Jag försöker värna det och mig själv, istället för att banka och slå på mig och allt jag inte lyckats med i livet...
Nu är det aslångt skrivet, men det är ändå mest en sammanfattning av planen och upplägget. Nu ska jag ta min promenad. Sedan ska jag ringa Bruttan. 
