I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Agree!

Fru Sy, har själv den känslan av att man inte får göra något när man är sjukskriven men har så sakta insett hur fel den är.
Är du hemma för att du har ont i ryggen och absolut inte kan göra röra dig på jobbet, ja då kanske det ser konstigt ut att storstäda och tvätta fönster hemma.
Men vissa saker klarar man av på hemmaplan just för att man kan göra det i sin egen takt och vila hur mkt man vill. Det uppskattar inte arbetsgivaren om man gör. "Ursäkta chefen men jag hoppar de två närmaste lektionerna, jag mår lite illa, återkommer om några timmar."
Absolut att du får gå utan för dörren om du är sjukskriven, åka o shoppa och fika med kompisar om du vill. Det är ju jobba och hålla igång du inte orkar.

så kan det nog vara ja.

godnatt

Jag pratade med läkaren i eftermiddags. Det var inga positiva bedömningar. Mitt hopp om ett barn är slut. Och jag vet inte hur jag ska bära det. Och inte hur jag ska orientera mig mot något annat heller.

Han sa visserligen att han inte säger nej till ett ytterligare försök ifall vi absolut vill, men att det "ser oerhört tufft ut" och att prognosen är urdålig nu jämfört med första försöket, därför att det blev så dåligt utfall på antalet ägg och att embryodelningen blev så låg. "Så fler försök är inget jag tänker pusha för, men jag säger inte nej heller, men ni måste veta om att då är det väldigt chansartat. Det kommer visserligen fall hit där det ser synnerigen hopplöst ut och ändå får de guldägget, men rent prognosmässigt så ser det här inte bra ut, och det verkar vara en åldersfaktor här."

Han bad oss prata igenom det här noga och återkomma. Men så som vi skrikit här i ångest och panik till exempel inatt, (mest jag) så lär det dröja innan vi kan prata igenom på något vettigt sätt. Jag vet att min sambo tycker att jag ska gå vidare nu. Att vi har massor att vara glada över ändå, och att det sårar honom oerhört att jag just nu inte kan se någon mening med någonting alls. Och att försöka få fram 22 000 kr som vi absolut inte har, till en ren desperat chansning till, för att jag ska kunna stänga kistlocket sedan en gång för alla, det kommer jag aldrig att få gehör för. Egna fortsatta försök, med den stängda äggledaren och en äggreserv som tycks ta slut nu, tja, det känns ju verkligen inte som något rimligt hopp över huvud taget.

Så jag längtade, väntade, hoppades och trodde i tio år. I mörkaste stormiga november blev jag tvungen att vakna. Min väg var ett villospår, och jag vet inte hur jag ska komma hem igen. Allt annat som jag satte åt sidan för att familj var det jag ville och spelade mina kort på, mitt förra liv som jag lämnade för att vi skulle göra plats för att bli den familj jag hela tiden tänkt mig. Vad ska jag göra nu?
 
På fredag ska jag till AF för samtal om min jobbframtid. Jag vet att jag kommer att börja storgråta och jag kommer att prata rakt av med henne om att jag undrar om jag kanske borde vara sjuksrkiven en liten tid, så att jag kanske kan få ordning på att sova, äta och klara av att gå ut, och kanske prata med någon. Jag vet inte.
men att hålla på med jobbansökningar och intervjuer känns just precis nu helt övermäktigt.

Jag vill skrika rakt ut. Jag vill hata min sambo för att han så länge tyckte vi skulle vänta. Jag vill skalla mig själv för att jag inte fattade för fem år sedan att man kan få privat hjälp. Men vad skulle det hjälpa?

Jag får ändå aldrig mer känna de små buffarna och sparkarna inom mig. Ingen liten hand kommer någonsin mer att behöva just mitt finger. Och jag får aldrig mer det första tandlösa leendet eller känna doften av babyhår.

Men mest av allt, får jag aldrig lära känna den jag alltid trodde skulle komma. Vi får aldrig skratta ihop och det blir inga minnen att måla livets bilderbok med.

Jag är så överjävla ledsen så jag kan aldrig någonsin beskriva det.

och omigen skäms jag över hur jävla melodramatiskt allting låter.

Blomman: jag önskar att det fanns något jag kunde säga eller göra, det är så outsägligt jävla orättvist, sorgligt och fan också, det skulle ju inte bli så här. Jag är ledsen att ajg inte var här när du fick veta. Har tagit dator-paus ett par dagar.

Fru E: orden finns inte så jag skickar stryka och kramar till er.

Nu jävlar får det väl ändå nog att räcka?

Elise tuffar på, hon väger 2440gr och är 46cm lång. Hon badade inför publik( läkare, sjukgymnast) förra veckane eftersom ingen tror på oss när vi säger att hon visst har tonus. Resulatet? Impad läkare och sjukgymnast och typ yngsta bebben någonin som ordnierats hydroterapi, Elise ska bada 1ggr om dagen och göra arm och benövningar i vattnet, hon är måttligt road...

På torsdag är MRTn, jag väljer att inte tänka på vad den kommer att visa eftersom jag då förorar allt förstånd och får sådan ångest att jag rullar ihop mig till en boll och vrålar av smärta alternativ kräks. Är det inte det så är det nått annat, finn fem fel på bebisen- jakten fortsätter...

Vi får ha eget rum nu på dagarna, egentligen "får" man inte ha det när man har cpap, och Elise natt-pappar ju men sköterskorna är så oroliga över mig att de gör vad som helst för att underlätta. Är det några jag älskar och högaktar så är det neosjuksköterskorna! From nästa måndag så ska jag sova där, så vida inte vi får ett "hemskt" besked, då måste jag hem och bli packad eller nått, annars klarar jag nog inte av att ta mig igenom den dagen. Och jag är inget fan av att bli packad...

Jag håller mig ifårn datorn så mkt som möjligt, annars googlar ajg bara hjärnskador och stressar upp mig själv, eller dödliga muskelsjukdomar, det är bara att välja.

Saknar er, och tänker på er!

Puss och kram och msassor med hjärtan ifrån helipanzer, hmm funderar på om vi ska etablera den förkortningen hos större instanser ex fk?

Heloise, har ni inga som helst besked om när ni möjligen kan tänkas få åka hem med er lilla flicka? Är det när hon inte behöver den där pappen nå mer? Eller när de petat klart?

Blomman, Blomman *håller om och vaggar och stryker över håret*

Jag är så otroligt ledsen. Ledsen för din skull, för din familjs skull och för det ofödda barn som aldrig får förmånen att ha dig till mamma, få omslutas av din kärlek, klokhet, värme. Som aldrig får guidas och vägledas av dig på livets krokiga väg. Som aldrig får ha Blomsambon till pappa och världens bästa Blompojke till storebror.

När du skriver om buffarna, små fingrarna, babyhåret och tandlösa leendet så känner jag igen min egen sorg över att jag inte heller får uppleva det nå' mer. Jag blir alldeles tårögd och det värker i hjärtat... Men jag försöker glädjas åt att jag i alla fall har fått vara med om det, och gömmer minnet djupt i mitt hjärta. Detta hjälper förstås inte dig i DIN sorg...

Jag vet att detta kanske inte är rätt tillfälle, men vi har ju nuddat vid ämnet förut och faktum kvarstår; Du och din familj har så ofantligt mycket att erbjuda ett litet barn. Det finns så många små barn som behöver såna som er i sitt liv. Såna som DIG Blomman, som behöver dig, ditt engagemang, kärlek och omsorg. Förstår att det känns omöjligt att tänka på just nu, men förkasta inte tanken utan spara den i ett fack någonstans i bakhuvudet, inför framtiden.

Skickar all styrka jag kan uppbringa till dig, kära vän.

Föressten Blomman, är det verkligen HELT otänkbart för sambon att göra ett nytt försök...

Visst stämmer det att X är ett utomkvedeshavandeskap, de misstänkte det iom att min ena äggstock tydligen var svullen på VUL men värdena var inte tillräckligt höga för detta vilket känns skönt

Heloise-har ni fått någon tidsplan för hemgång