I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Nu funkade citatfunktionen. Besynnerligt.

Tack.

Nu har jag sovit bra en natt och hyfsat en. Det på precis samma sorts sömntablett och samma dosering. Resultatet är i alla fall att jag är betydligt gladare.

Jag hoppas i första hand att det ska fungera att jag sover med min familj igen. Nu har jag inte gjort det på länge. Maken och jag är överens om (jag lite motvilligt) att min sömn är för skör och för dyrbar efter all sömnförlust för att vi ska våga riskera att den störs av ibland ganska oroliga parvlar.

Sedan hoppas jag kunna halvera dosen av sömntabletter för att så småningom klara mig enbart på antidepp. Dem tror jag att jag kommer att få dras med länge däremot.

Och så, förstås, hoppas jag få veta vad det beror på. Kan jag verkligen ha blivit utbränd av att ta hand om parvlarna ensam på halvtid? Eller är det en eftersläpande förlossningsdepression? Det kanske inte gör någon skillnad vad som är orsaken, men det borde ju underlätta att undvika att hamna i det här igen.

Nu tror jag att en fröken Lillparvel och en herr Sprattelman vill ha lite mat.

Massa kramar till alla.

Flamman: jag tänker på dig! Skriver under alla goda råd du fått här i tråden. Hoppas att läget är lugnare nu och att du får känna dig trygg.

Jaha. Där försvann mitt inlägg...

Ninnis: fina du och Mini! *hjärtar*

Ska inte ge några råd om dagsovning, för jag är i stort behov av dem själv. Parvlarna sover i vagnen under promenad. Ibland vaknar de under rask promenad på skumpig grusväg, fast då kanske man måste dra slutsatsen att de har sovit färdigt. För det mesta är det inga problem med att de sover så lite (förutom att det är omöjligt att få någonting gjort när man är ensam med dem), men ibland är de lite väl trötta när det börjar närma sig middagsgröt.

Håller med fullständigt.

Jo, Ninnis, förresten: Jag har fått sova mycket de senaste två veckorna tack vare de "ofarliga" sömntabletterna (den sort som inte är vanebildande och så milda att man t o m kan ta dem som gravid) och antidepressiva och känner mig nästan som mig själv igen. Bortsett från när det blir krångel och motgångar, för då har jag en väääldigt kort stubin. När jag tänker efter så har stubinen varit väl så kort ända sedan parvlarna kom. Det tillsammans med att jag ofta är ledsen över att underbaraste parvlarna har haft osedvanlig otur när de fick mig som mamma ("de förtjänar bättre"), för tankarna till en förlossningsdepression som inte har gjort så mycket väsen av sig förrän jag slutade sova och allt bara blev pannkaka.

Ser fram emot att få träffa en kurator och prata av mig lite. Och kanske få lite reda i funderingar och tankar.

Heloise: välkommen hem! Hoppas att ni får ha kvar semesterlugnet i alla fall i någon mån när allting drar igång här hemma.

Flamman: skönt att höra av dig. Håller också med Blommis. Och du vet det: du är stark och klok och toppen i största allmänhet och du kommer att reda dig och se till att flickorna också gör det. *stor kran*

Fru Bygg: jobbigt att du mår så dåligt. Hoppas att det blir lite lättare framöver. *kramar om*

Hvidis: oj, de kan vara envisa de där barnen när de sätter den sidan till.

Lanovia: jag har inte hört något ännu och tycker att det har tagit lång tid. Kanske är jag inte prioriterad eftersom jag inte har samma katastroftankar som jag hade för några veckor sedan (eller hur länge sedan det nu är... helt vill efter en sådan här sommar ). Men alltmer övertygad är jag om att jag verkligen behöver prata med någon.

Idag känner jag mig kass och korkad eftersom jag inte ser några av dessa sömn-mönster ni pratar om hos parvlarna, trots att de är åtta månader och har ätit på fasta tider nästan så länge som de funnits. Jag undrar: är det mitt fel att de sover så lite och oregelbundet på dagen? Ska man som mamma se att barnet är trött fastän det är som en liten solstråle och glatt parvlar runt på golvet eller vägrar ligga stilla i famnen eller vagnen? Är det möjligt, om man är mer kompetent än jag, att söva ett barn som inte är trött?

Någonstans säger en liten röst att jag inte ska tänka så, för om mina barn verkar vara pigga, så är de pigga oavsett hur lite de har sovit, men ändå har jag svårt att tysta den där andra rösten som säger att om jag bara gjort rätt, om jag bara varit lite bättre, så skulle jag ha fått en timme eller två både på förmiddagen och eftermiddagen för annat än att underhålla/se efter/leka med ett eller två barn. Och då hade jag förmodligen inte varit i den sits jag är nu.

Hm, det blev ett riktigt neggo-inlägg (f'låt). Jag har fått tillbaka mycket av krafterna, men oj, så länge det kommer att dröja innan tänka-positivt-bufferten är tillbaka.

Ingis: så skönt att det har funkat med kommunikationen nu! *glad för er skull*

lanovia: grattis på bröllopsdagen!

Flamman: Och jag hade kunnat krama om dig ordentligt. Ser fram emot det senare tillfället. Du och tjejerna är välkomna hit.

Ett mer positivt inlägg: det är spännande här. Allt oftare står lilla Fälga på alla fyra och vaggar fram och tillbaka. Hon är en nedtrillad polett, och kanske en del balans, från att börja krypa (hon verkar hoppa över det där med att åla ). Det kommer nog att dröja ett tag innan poletten trillat ned på riktigt och fram till dess får vi komma till undsättning för att trösta henne när hon blivit för frustrerad eller när hon gjort en face plant och slagit den underbara lilla näsan.

Axel har upptäckt kökslådorna och att man kan dra ut en av dem om man sitter i gåstolen. Annars simmar han glatt på golvet.

De börjar i varsin ände av rummet, men ganska snabbt ligger de nära varandra och drar i samma leksak eller skallar ihop eller sparkar varandra i huvudet (inte med vilje, hoppas jag. )

Ett tvilling-ögonblick som gör mig varm i hela kroppen: Fälga övar sitt knästående som vanligt. Axel får syn på henne, spricker upp i ett leende och börjar ivrigt kravla åt det hållet. Fälga upptäcker brodern som snabbt närmar sig och brister ut i ett härligt klingande bebisskratt. I sin iver rullar hon runt på rygg och börjar sparka på skåpluckan, fortfarande skrattande.