passionsblomman skrev 2011-09-30 15:16:54 följande:
Lanovia, höjer jag rösten?
Alltså, jag får bara lov att konstatera att jag inte hör till de milda och timida, de lågmälda och sparsmakade.
Jag är yvig och högljudd, med mycket av allt. Jag skrattar högt och pratar livligt, med gester och minspel och starka krddor i språket. Det har en spännvidd mellan de djupt bibelförankrade texter och ord jag bär med mig, och svavelosande svordomar jag också fått innötta längs vägen. Jag blir skitarg och tokstressad rakt av och med rätt kort stubin och då hörs det. jag grälar med emfas och tycker och tänker mångordigt och med eftertryck. Jag blir gald så det sprudlar, kramas och kläms. Jag blir rörd så det sprutar och skvätter och rösten skälver och hjärtat rinner över åt alla håll. Jag rör mig mellan viskningar och rop och jag har att välja på att Svenskt sitta och skämmas över min "Osvenska personlighetstyp", eller omfamna den och försöka använda rätt egenskaper på rätt ställe och säga förlåt alla de gånger jag kommer till korta. Och oj vad många gånger det är!
Jag skriker rakt ut åt både man, hund och barn om det faller sig så, och det säger jag inte med stolthet-fattar ni ju. (Inte minst kan ni ju fethajja att det varit en del sprängmedel som brunnit av här under de här ivf-/arbetslöshet-/sjukskrivning-/jag vet inte vem jag är-åren som inte varit så roliga.) Men jag har också Skarpa Rösten, som är helt med flit och väldigt effektiv, och många andra röster. Man kan ha en hög grad av skärpa, utan att antalet decibel skjuter i höjden. Man kan också ha höga decibel och vara glad.
Åh, vad jag verkligen kan tänka mig dig som så typiskt "osvensk" det bara går! Ditt skriftspråk är så otroligt rikt och välformulerat, och sakerna du berättar om din "ryggrad" och ditt mod (äsch. Nu fattar jag ju knappt själv vad det står!) gör att jag tänker mig dig otroligt färgstark. Klart man ska använda hela kroppen när man kommunicerar.
Och - även om jag som sagt kanske inte har någon talan som icke-förälder - jag tror inte att någon skadas av att man höjer rösten ibland. Inte heller barn. Självklart ska det inte vara mer regel än undantag med gormande, men ibland behöver man höja rösten och skärpa tonen för att få fram allvaret i en situation eller understryka vad man verkligen menar. Jag tror snarare att vi, generellt sett, är
för timida och försiktiga i vårt sätt att prata här i Sverige. Inte verkar vare sig barn eller vuxna fara illa i södra Europa av att det kommuniceras med höjda röster och mycket kroppsspråk emellanåt?
Ninnis och Ingis - lycklig resa imorgon och hoppas ni får en fantastisk helg med kräftorna och ölen hos Blomman!