I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Och slalomresan i helgen blir nog inte av. Han har backat ur pga pengabrist. Och för mig blir det ju genast dyrare när jag inte har någon att dela bensinkostnad och kostnad för liftkort etc med. Så jag vet inte hur jag ska göra. Borde egentligen åka och koppla av, men jag är rädd att jag inte har råd.

Ninnis, det är det jag inte gör. Orkar alltså. Så här vill jag inte leva mitt liv.

Det gör så ont i mitt hjärta, framför allt av oro för mina barn. Själv är jag en överlevare, jag kommer klara mig och resa mig igen. Kanske få det mycket bättre t o m. Bättre än jag har det nu iaf, men kanske aldrig bättre än jag hade det då vi var som lyckligast. Men överlever gör jag.

Men det gör mig så ont om barnen...   De hade verkligen hoppats på att det skulle bli bra igen. Vi har inte bråkat så de hört något, men de känner nog ändå något, för lilla K grät imorse när jag lämnade henne på dagis och ville inte släppa mig. Lilla hjärtat...

Just det!!! Hejja Helipanzer-familjen!!   Jag håller på er.

Ja *suckar* Jag vet inte vad mer jag kan göra.

Har nu funderat hit o dit. Skulle gärna vilja åka med flickorna och träffa våra goda vänner och åka slalom. Det blir dyrt för mig, men annars kommer vi bara sitta hemma hela helgen och jag kommer bara få en massa skit och må dåligt och bli nertryckt i skoskaften ännu mer. Och så börjar flickorna må dåligt.
Å andra sidan så VET jag att han kommer bli galen om jag far iväg... han anser väl att det där är "hans" kompisar eftersom de är från hans fädernesland, men de är lika mycket mina, vi har känt dem lika länge. De vill verkligen att jag och flickorna ska komma ändå, även om inte surisen följer med.
Och jag vet också att far jag iväg så är det väl spiken i kistan, då kommer han genast återuppta kontakten med slamkryparen (om han inte redan gjort det).
Brorsan har sagt att jag får låna pengar av honom. Känns inte bra men vad fan ska jag göra???
Sitta hemma och ta skit? Sympatideppa med honom för att han inte har råd att åka??

Här är en fin låt med mycket fin text som ger mig styrka:


">

Blommis

*fortsätter gråta så snoren rinner*

Återkommer...

 Muggles: Det är helt fantastiskt att följa din/er resa. Tänk så hopplöst allt kändes för dig där ett tag. Och nu...

Fru E: Plus är plus tills det är motbevisat. Jag fortsätter hålla tummar och tår.

TACK kära ni för alla fina kommentarer. Jag tar inte alls illa upp eller känner mig pekfingrad åt. Vet att ni alla har rätt. Vet också att ni som "känner" mig... vet att jag gör allt i min takt på mitt sätt. När tiden är mogen. Under tiden så vakar jag över mina barn och är otroligt känslig och uppmärksam på vad de ser, känner, och hur de upplever saker och ting. Om än maken försöker sätta munkavle på mig så pratar jag med dem när jag ser att de behöver en förklaring på vad som pågår. Jag pratar med vänner och familj, även om han förbjudit det också. Jag går till kuratorn och pratar.
Nu är jag än mer övertygad om att jag ska banne mig göra vad JAG vill och leva MITT liv, sätta mig och barnen i främsta rummet. Om han kommer vara en del av det livet är ytterst tveksamt just nu.

Jag har bestämt mig för att åka iväg i helgen. Gissa vem som blev förvånad. Särskilt när han hör att våra vänner från Ry väntar mig med öppna famnen och inte alls är ledsna för att han inte kommer, utan har planerat in att jag och flickorna ska bo i med dem och i stugan bredvid finns en familj med barn i samma ålder. Mamman i den familjen sa genast att hon kommer lägga rabarber på våra tjejer så att jag får umgås med de andra och vara lite ledig

Så inatt hör jag hur han börjar sucka och vandra, ångesten sliter och river i honom, till slut rev han upp mig ur sängen och det skulle pratas...  Hur har jag tänkt åka 30 mil själv på is med dubbfria däck, hur har jag tänkt det och det och det. Jag hade svar på allt och han blev mer och mer störd över detta. Till slut säger han att han inte kommer vara hemma i helgen, att han åker till sin hemstad i sitt hemland. "Men det tycker jag du ska göra" svara jag. Det hade han INTE väntat sig. Han hade väntat sig panikattack och gråt från min sida. Men den kom aldrig. Och kan ni tänka er... simsalabim... helt plötsligt så SKA han komma med oss i helgen!!
Ärligt talat så känns det lite jobbigt att han ska komma med... Men flickorna blir ju glada förstås om pappsen kommer.

Tack för att du påminner mig, älskade vän!

Mugglan, jag tar inte alls illa upp. Jag uppskattar att få input och bolla tankar och olika synvinklar med er.
Du har helt rätt, och den insikten har jag också kommit till, att vill han ha kontakt med den andra kvinnan så kommer han hitta en anledning att ta den, oavsett vad JAG gör eller inte gör. Han hittar alltid något att rättfärdiga sina handlingar med. Så det där kan jag inte styra. Vill han så gör han det.

Jag brottas också med det här du nämner: vad får flickorna för syn på hur en relation ska vara? Jag tänker på det hela tiden nästan. Det är jättejobbigt och ett svårt dilemma. Jag försöker vara mycket uppmärksam på hur mycket de snappar upp av hur han behandlar mig. Det mesta och "fulaste" pågår dock inte framför dem, men de känner så klart vibbarna. Jag försöker prata med dem när det är nåt som är galet, förklara varför det blir så här osv. Jag försöker också visa och berätta för dem när det är något som jag inte tycker är okej, sånt som han gör. De vet också att pappa har vissa problem och mår inte så bra, att därför så blir det lite tokigt ibland.  Jag försöker även med handlingar visa vad som är okej och inte i relationen mellan man och kvinna, och nu kommer jag lägga ännu mer fokus på detta. Men det är svårt. Så inni bomben svårt.

Bruttan; det är också ett av mina favvouttryck:  Hur man än vänder sig har man arschlet bak.

Heloise: Elise är helt bedårande, man vill bara o o de där kinderna!