Sådär. Nu är parvlarna vakna. Då ska jag ägna mig åt min favoritsysselsättning: se dem upptäcka allt möjligt intressant i hemmet. *hjärtar*
Eller så blir det att trösta en liten nyvaken-ledsen pojke. *hjärtar det med*
Kram!
Flamman: kämpa vidare, för jag tycker att det låter bra, hur du hanterar konflikterna.
Barnkonflikter... jo det har vi nu hemma flera ggr om dagen. T börjar också bli rejält less på lilla K som både tar plats och som är som ett plåster på henne. Hänger henne i hasorna hela tiden.
Förut försökte jag styra upp fajterna, men nu försöker jag att låta dem träna sig i konflikthantering... Jag lyssnar, registrerar (inte alltid) och biter ihop. Rycker in när det går över till handgripligheter eller skrik och tjut.
På något sätt måste de ju få chans att lära sig lösa konflikter själva också. Men på kvällen, om det varit nån riktigt stor grej, så kanske jag tar upp det med var och en när vi har vår kvällssnackis. Frågar hur det kändes och varför det blev så och kanske ger förslag på hur man kan lösa det en annan gång.
Så himla svårt att veta hur man ska göra och vad man ska göra. Man känner sig jämt som en B-förälder 
Det låter ju fantastiskt! 
*känner att jag blir alldeles glad för Syrinx*
Att flöjtkollegan råkar vara en av de främsta i en av orkestrarna här i staden och tycker att det är "verkligen är ett nöje" att spela med mig, gör ju att chanserna för mer jobb till hösten ökar markant! Hurra! En mängd duktiga musiker i orkestern, maken och jag är de klart minst rutinerade och etablerade. Roligt att allt funkar så bra då - ju mer man bygger upp sitt förtroendekapital, desto större chans att de vågar prova en på de stora institutionerna. 
Men tråkigt och obegripligt med din kompis. 
Blommis: bra jobbat med joggandet! Heja dig! *viftar med pompoms längs vägen och undrar litegrann vad som hände med mitt eget joggande...*
Solde: hur mår Soldan nu?
Oooooch HURRA för födelsedagsbarnet! *kastar konfetti och hoppar runt en stund*
Lugnt här i tråden... Är ni semesterfirare allihop? 
En annan har snart klarat av första arbetsveckan efter fem veckors semester. Åååååå, vad det är tungt att kliva upp, göra sig klar och åka iväg på morgonen när man har blivit van vid lugna frukostar med familjen.
Jag tröstar mig med att det brukar vara den första veckan som är såhär tung och att jag brukar vänja mig i alla fall litegrann.
Såhär flera dagar efter min systers bröllop är jag fånigt nöjd med mig själv för att jag höll tal och gjorde det bra. Men det kanske en vanligtvis ganska tystlåten och tillbakadragen person får vara.
Imorgon är det fredag och jag ser fram emot helgen. Lite kluvna känslor, för om jag bara räknar fredagar blir det väldigt, väldigt snart dags för parvlarna att skolas in på förskola. Alltså, ni som har gjort det nyligt eller är på gång att göra det snart, hur känner ni det? Det är som att en mycket speciell period i mitt liv tar slut då. Det har varit så otroligt skönt att smita iväg till jobbet innan parvlarna vaknat och veta att när de vaknar så får de vara med sin pappa.
Men egentligen tror jag att parvlarna kommer att trivas på förskola och att det kommer att vara bra för dem.
*får syn på Ninnis gröna plupp och utbrister*
Heeeej, Ninniiiiiiis!
HURRAAAAA! OS-final! *försöker lugna ner mig, men blir genast upprymd igen, för...*
GRATTIS Leksi! Åh, vad roligt!
Im yours: det glömde jag ju sist jag skrev. Grattis till att ha kommit in på utbildningen! Jättespännande, ju.
Ninnis: så fantastiskt att ni har fått se det lilla pyret! Det är ju hur stort som helst!
Klockarbol: skönt att höra av dig. *massa kramar*
Jag har funderat på mina känslor inför att lämna barnen på förskola och kommit fram till att det inte är direkt oro (okej, lite oro då) över hur det ska gå, utan snarare svartsjuka. Det är inte jag som ska få njuta av parvlarnas ljuvlighet, i alla fall inte i samma utsträckning som tidigare, utan någon annan. Jag tyckte ju att jag alldeles nyss hade börjat njuta av att vara förälder.
Inspirerad av era bravader i joggingspåret (heja er!) bestämde jag mig för att bryta min joggingabstinens i förrgår. Glad i hågen travade jag iväg och tyckte att det kändes väldigt mycket tyngre än vad jag trott, även om jag tagit med åtta veckors uppehåll i beräkningen. En stund senare började mitt huvud hetta och poletten trillade ner: det var alldeles för varmt för mig att springa. Envisheten tog mig ända bort till min vändpunkt, men sedan var det bara att promenera och skvätta i sig vatten. När det började blåsa kunde jag jogga igen, men jag fick sota för det hela kvällen. Det är inte alltid lätt att kompensera vätskeförlust på det där viset. Jag tror att det var runt 25 grader varmt. Efter den här sommaren är en annan inte van.
Förresten, Blommis: parvlarna blir snart ett år och åtta månader. Samma dag som vi börjar med inskolningen.
*undrar också hur det går för Heloise och Panzer*
