I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Heloise, hur har det gått (!) för dig med promenaderna?

Och hur tänker du /ni nu runt allt det här med mat och framtiden?
För jag menar, jag minns ju och hängde med i dina tappra kämpanden med vikten, då, innan ert bröllop, då det likosm inte handlade alls om Elise, utan om DIG och din klänning och allt annat du ville då.
Hur har allt det förändrats nu?
Är allt plötsligt ställt i så annat ljus, att det liksom tappat sin betydelse, sådana värdsliga saker som att se ut, komma i olika kläder och sådan ytlig skit, eller har ni fått en ytterligare och viktigare anledning att tänka på hälsa och vikt på ett helt nytt och annat sätt?
Och i den delen, att anpassa hemmet matmässigt till ett barn med det syndromet, får ni någon hjälp där framöver? För det verkar ju liksom inte helt lätt...

Jag minns så väl inlägget "för en hungrig Panzer är en farlig Panzer" då, när du höll på med sopporna.

Hallå i tråd-lådan!

*sticker in huvudet*

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/e-coli-pa-smutsiga-mobiler_6555237.svd

Uuuuuuuuuuuuuuuuuuusch vad ÄCKLIGT!!!

Åh , HEJ Hvidis!
Vad fint att det gick bra med Elvis!
Är du trött nu?

Åh Mugglan vilken skitjobbig fas!

USCH!!!

Och som om det inte räckte med att vara döds-trött, man ska dras med det där dåliga samvetet också. Det suger verkligen!
Jag vet ju, att vi alla varit där någon gång, men när andra säger att de inte är snälla mammor, har jag en tendens att tänka. "Ja, men ni hör inte HUR elak och arg jag låter när jag blir elak och arg.."

Heloise och jag snackade just om det där i telefon häromkvällen, hur man kan bli så galet less att man faktiskt måste gå därifrån-även om det betyder att barnet i fråga skriker ensam i ett rum ett tag. För annars gör man kanske något man får fängelse för..

Heloise!
Men FY faan!

Alltså, jag hoppas jag inte klampade rakt på och verkade helt okänslig här! Jag undrade verkligen på ett intresserat sätt, hoppas du förstår.
För jag inser ju att det blir ett omvälvande förändringsarbete-det skulle det ju bli i vilken familj som helst! Men varje gång du pratar om det här med maten, så slås jag igen och igen av HUR omfattande det blir. Det är som att man inte riktigt kan få in den helheten i skallen.

Och din berättelse om uppväxten och hela den grejen...FY vad onödigt kan jag bara känna då. Att man ska behöva få med sig så mycket av vad andra lägger på en för ideal och att tonåren så ofta är så fulla av en massa skit.

Härhemma hade vi för någon vecka sedan ett rejält gräl om just tränigsfrekvens och rimlighet.
Sambon satt med offerkoftan knäppt ända upp till näsan och konstaterade med bitterheten sprutande, att det minsann var mitt fel att han inte kunde träna och att det inte fanns nåon som helst anledning att ens fortsätta och försöka, eftersom två ggr/vecka ändå inte gav något som helst resultat och jag stöttade inte hans hälsomål alls.

Well, jag ska bespara er min egen utläggning i sammanhanget. Jag kan bara nämna att punkter jag själv hade på min lista för vad jag tycker spelar in för vad som kan ses som rimligt, var sådant som att vi utöver hans träning hade tex

*sonens träningar 2ggr/vecka
*min egen träning
*målsättningen att laga bra mat från grunden
*målet att äta middag ihop så ofta som möjligt
*sonens läxläsning
*vår tid att ses
*sonens rätt att se röken av sin pappa
*övriga hushållsangelägenheter som daglig eldning i pannan, tvätt, städ disk etc
-och då har jag inte ens nämnt hunden!

och att jag inte anser att tre vardagskvällar i veckan är rimligt att tro att man ska kunna träna efter jobbet som ena föräldern i en familj med skolbarn som dessutom har flera egna aktiviteter som måste skjutsas till.
Jag tycker i själva verket att två ggr/vecka är ganska mycket, då det bara finns fem kvällar på en vardagsvecka och vi är tre i familjen. och dessutom jobbar sambon redan kväll i rätt hög utsträckning, så att han alla dagar i veckan komma hem kl 20-21 , för att sedan dessutom åka och jobba på krogen på helgkvällarna, känns ju sådär kul.

Nu har han ju i efterhand insett att det kanske är mer rimligt att han tex de dagar han börjar så sent som 11.30, isåfall åker och tränar på förmiddagen innan jobbet, och att han kanske får ta och masa arslet ur soffan även en gång på helgen-även om det är skönt att ligga i schäslongen, och även omdet är "viktiga och intressanta program" som han tittar på (till skillnad mor dem jag tittar på då alltså..)
Helst vill ahn träna på gymmet på jobbet-för det är bäst och roligast där, men det löpband som finns på brandstationen här i byn, får faktiskt duga åtminstone någon av gångerna, om han nödvändigt ska ha ihop tre ggr/vecka.

Nu är vi sams och överens om saken, och han har lagt av sig offerkoftan-han är så mycket mer attraktiv utan den kan jag säga.

Själv hoppas jag ju småningom nå en nivå där jag inte måste gå fullt så långt varje dag för att hålla vikten. Men kanske kommer jag framöver att vilja gå på någon form av träning för egen del, och då skulle jag tro att det blir typ en gång/vecka och gissningsvis yoga eller dans eller så. Mer för att få någon omväxling och input utöver att knata runt ensam i skogen hela tiden.

Men, jag tycker just kvällarna på vardagar är skitsvåra, tom nu, när jag är hemma så mycket, är det som att allt bara brinner ihop i en härdsmälta av att ALLT ska hända mellan 17 och 20. Och då är jag hemma en hel del, har ETT barn och inga sådana saker som särskilda behov för det barnet.

Vilket ös det blev HÄR då så här på kvällskröken!

Mugglan, pizza-receptet sparat för framtiden!

Men herregud! Det är ju omöjligt att inte få ett stort flin i ansiktet själv när man ser de deär tåv med de smajlen! Så himla söta!

Och det kommer från en som inte bara varit uttråkad och med mungiporna rätt lågt, utan som nyss gick i skogen med gråten i halsen och en riktigt hopplös känsla av att det aldrig kommer att bli något vettigt av det här exemplet på kvinnoliv. Bara återvändsgränder och felsatsningar eller korkade beslut. Inga resultat alls.
En riktig rutchkanefärd rätt ner i brunnen kan man säga. Så mig får man inte att flina i första rappet idag.

Jag vet ju, att det inte rä sådär det är, men just nu så känns det så. Lost in the fog liksom. Rätt beige och visset.

Jag tänker just nu skylla även den dippen på förkylningen, så kanske jag hinner upp ur brunnen igen lite snabbt. Jag har inte tid att sitta i den. Jag ska ju vara en sådan där driven, företagam och självsäker kvinna som GÖR något av livet. det passar illa ihopmed att ligga i brunnen. Bara det ger ju anledning till självförakt.
Nä, upp och hoppa och få ihop en bra plan, tydliga mål och lite action, så det blir någon ordning.

........................................   ........................................  ..................................................

*ropar lite försiktigt från brunnen*

-hallå? Det är lite mörkt och fuktigt härnere. Nån som har ett rep? Eller som har lust att skicka ner en thermos med varm choklad.