Ledsen...

Alltså, det är väl ännu viktigare att gifta sig när man har barn. Av juridiska skäl alltså. Man behöver som sagt inte ha ett megabröllop. Man kan gifta sig kyrkligt med bara prästen och två vittnen närvarande (i kyrkan eller på något annat ställe) eller lika enkelt borgerligt. Eller gift er utomlands på en sandstrand och ha en middag för de närmaste när ni kommer hem. Några har en enkel ceremoni och middag för de allra närmaste och sedan party för alla kompisar efter middagen.

Det är viktigt att ni blir nöjda båda två. Du ska inte känna att du missat något, men du ska inte heller köra över honom.

Det viktigaste är att ni pratar ordentligt med varandra om vad ni vill och vad ni kan tänka er. Jag tycker det skulle kännas tråkigt redan att gifta mig med någon som egentligen inte vill gifta sig. Om han då ändå går med på det för din skull känns det också fel att dessutom tvinga på honom ett stort kyrkbröllop.

Ni behöver hitta en kompromiss som känns ok för båda. Eftersom du älskar honom vill du förstås inte att han ska vara obekväm i ett stort "spektakel". Och eftersom han älskar dig vill han att du ska få ditt bröllop, så långt det är möjligt utan stort obehag för honom själv.

Försök att verkligen ta reda på vad han känner och tänker hur han ser på er framtid och vad äktenskap betyder för honom, vilket slags bröllop han kan tänka sig, och hur långt han kan tänka sig att gå dig till mötes. Och fundera samtidigt själv och förklara för honom vilka saker DU är beredd att kompromissa om, så han ser att det inte bara är han som ska ändra sig.

Jag tror att du ska släppa den där ...ursäkta nu.... "prinsessfantasin" om ett kyrkbröllop.....Du kan ha en lika fluffig klänning om ni gifter er borgerligt! Borgerligt behöver absolut inte betyda "ej fluffig klänning" eller "inte en fin ring"....Det verkar som att du låst dig vid att det måste vara en stooor fest, kyrkabröllop, flufffluff-klänning, maffig ring etc.....Men också som att du tror att borgerligt betyder motsatsen.....Klart att ni ska gifta er borgerligt om din kille inte vill ha det i kyrkan. Ni kan ha en jättefin ceremoni med en vigselförrättare istället, du kan "få" köpa en fin klänning och ha en fin ring i alla fall även om du kanske måste ta snacket om klänning och ring och allt fluff med någon annan än din kille. Alla killar vill inte frossa i detaljer eller fina klänningar...det gör inte min m2b heller. Han lyssnar bnär jag babblar om klänningen eller ringen och säger mest " du kommer bli jättefin" eller "vad roligt att du älskar din klänning" eller så skrattar vi tillsammans åt att jag är så "kär" i mina ringar.....M2b  älskar också sin ring och har "erkänt" att han också sitter på jobbet och tittar på den och ler...han är lika glad och ivrig att få gifta sig som jag är...men han bubblar inte över av att få prata bröllop som jag gör

Om du pratar mest om klänning, ring och fest så är det inte så konstigt att killen känner att det inte är er kärlek och er familj som egentligen betyder något. Prata inte så mycket om klänning och ring och sånt...frossa i det med andra här på BT istället. Fötterna ner på jorden och visa din kille att det är er kärlek och er familj som betyder något egentligen. Det du ska använda som argument när ni pratar är det juridiska, för er dotters skull! Läs på om hur sambor inte ärver varandra osv och använd det juridiska som argument!
Jag måste säga...att gifta sig är att ordna det juridiska för sin familj. Det är egentligen det finaste och mest kärleksfulla man kan göra för varandra och för sina barn! Att tänka framåt och att vilja att ens nära och kära ska slippa tjafs och besvär om något skulle hända en, det är den finaste gåvan, det mest kärleksfulla man kan göra för varandra. Egentligen är det ju också nånstans det mest romantiska...att man faktiskt tänker på den juridiska biten och inte svärmar iväg över flufffluff fantasier och tjatar om klänningar och sånt. Jag tycker att det är egentligen både kärleksfullt och romantiskt att  våga stå kvar på jorden och våga tänka "tänk om något skulle hända..." och att ta ansvar för varandra och visa varandra att man tar det ansvaret , att visa varandra den respekten och kärleken.

Du ska ta det stegvis med killen:
Börja med det juridiska, prata om den biten med killen för att visa att det är den biten och er kärlek och er familj som egentligen är viktig för dig.
Acceptera och respektera att det kanske blir borgerligt bröllop. Ställ in dig på borgerligt bröllop och se det som en bonus om det blir i kyrkan. Var tydlig med det direkt att du kan tänka dig borgerligt om han ger sig på någon annan punkt, tex antal gäster, eller antal kr som ska läggas på din ring eller klänning...
När ni pratar om bröllop ska ni inte fastna i "hur", "var" "vilka gäster" osv direkt, utan mer " vill vi gifta oss?" När,var,hur osv det är sånt ni ska kompromissa om om det behövs. Försök få killen att inte tänka på "hur" direkt utan be homom tänka på "vill jag gifta mig?" Inte "oj nej, hon vill ha kyrkbröllop..det vill inte jag"
När/om ni bestämmer er för att gifta er blir det kompromissa tills ni båda är hyfsat nöjda.
Ni kan gifta er borgerligt och att du har fin klänning och fin ring men en liten intim middag med familjen (som han verkar vilja ha)...Du kan ha fluffklänning och fin ring och fin håruppsättning och allt det där men ha en liten middag med de allra närmsta.

Ja tack för alla svar! Förstår hur materiell jag verkar och det är verkligen inte ett stoooort bröllop som är det viktigaste, det är ju inte så att "får jag inget stort bröllop så vill jag inte gifta mig". Det är bara det att jag tycker om att fixa saker, va fin och ha många människor jag tycker om omkring mig och gifter jag mig vill jag fira det. jag vill inte ha ett stort bröllop om han inte vill det, det skulle inte kännas bra. det är det att just nu verkar jag inte få ur honom nånting, han svarar knappt när man frågar om datum, han har ju typ redan sagt ja. han svarar knappt ens om jag pratar om ett litet bröllop (alltså liten intim vigsel och sen middag med familjen som HAN kan tänka sig) så jag vet inte riktigt vad det är som skrämmer honom med att bli gift.

men det får lösa sig helt enkelt, viktigaste är att vi fortfarande och alltid vill leva med varamdra :)

Tack igen för svar!

Jag förstår hur du tänker. Jag bubblar också jättemycket om klänning och utsmyckning av lokalen, ringen, frisyren - allt. Jag tror att prinsessangrodan har rätt. Prata mindre om detaljer med honom. Kanske är det för att du redan pratat så mycket om klänning och "flufffluff" som han är så tyst (jag känner ju ingen av er så det är förstås svårt att veta)?

Jag tänker på den första Sex and the City-filmen. Se den om du inte redan gjort det. Mr Big är ju inte giftaslysten direkt, men ger med sig med ledorden "You and me, just you and me", men så växer allt till enorma proportioner och han känner sig vilsen.

Jag tycker att du ska låte det "vila" lite. Nämn det inte på ett tag, kansketill hösten. Ska ni döpa er dotter? Kanske att du i så fall kan ta upp det lite försiktigt i samband med dopet? Låt det hela vila lite - ibland är det som att män vill känna in saker, tänka på det och sen få ta upp det själva (som om det är något som är DERAS idé.. ) Ge det ett par månader, säg inget om det, inte ett pip....ohc sen tar upp det lite sakta lite sådär i förbifarten. ta upp det när ni gör något tillsammans, om ni tex torkar disk eller hänger tvätt eller storhandlar eller vad som helst....Du tar upp det "i förbifarten" som om du inte aaallls tänkt att ta upp det Sen att du tänkt ut det hela och har alla argumnet uppradade det ska du inte låtsas om ta upp det lite lättsamt (i förbifarten he he he) och säg bara nån mening och om han är anti så svarar du bara lättsamt (även om du egentligen blir sur) och är han positiv så säger du att du är glad att han också vill gifta sig (lite nonchalant, du ska inte jubla för högt ) och sen släpper du det (om du har tur så förtsätter han prata om det och då kanske saken är "klar"). Sen tar  du upp det efter nån vecka igen lite lättsamt, i förbifarten...
Är han anti så tar upp det igen efter några veckor för ett lite mer allvarligt snack med massor av argument på lager.

Alltså.... allt det där om ring och klänning och så har jag inte ens nämnt för honom.... Så det är garanterat inte det som gör så att han inte vill. jag pratar med andra om klänning och sånt eller så diskuterar jag med mig själv.

Men jag vet att du sa att det ska vila lite innan jag tog upp det igen prinsessanogrodan, men igår när vi va hos mina svärföräldrar drar han till med "vi ska gifta oss!" och jag bara tappar hakan. för jag vet att han inte menar allvar, men jag blir ju förvånad över att han sitter o säger det högt inför andra men mig kniper han som fan inför!!

Sen på kvällen ifrågasatte jag det, o då erkänner han till och med själv att det var dumt gjort, att han bara sa det för han ville diskutera hur många ggr hans styvmamma tjatat på hans pappa om gitermål. Eeehhh?! Men har en liten fundering till, det är så att hans brorsa ska gifta sig i sommar, och tjejen pratar så mkt om allt som rör bröllop att jag VET att brorsan är trött påt.... han vill väl inte få likadant, men jag ÄR inte sån.

Men sen frågade jag rätt ut varför han inte ville gifta sig, o han sa att han är så anti giftermål, med kyrka o gud och allting. Men då har ju jag ändå sagt att vi inte behöver präst och kyrka. och ändåhar han ju inte nappat.
och han sa att han inte vill att jag ska tvinga honom till o fria. Men hallåå?? det är ju det JAG gjort hundratals gånger?? han vet vad jag vill, han behöver inte ställa till med nån scen på en fotbollsmatch ochfria inför 10 000 åskådare. o de har jag sagt. så nu är jag trött påt faktiskt. vill han inte gifta sig, då vill inte jag heller gifta mig.... känns tråkigt, finns säkert många här inne som tycker jag är dum i huvudet som inte kan släppa sånt men för mig så ÄR det viktigt att bli vigda... jag behöver inget "vanligt" bröllop.... ingen fluffklänning... inte 50 pers som festar med oss sen.... ingen präst, ingen kyrka. jag har gjort allt för att kompromissa, jag vill bara ha honom som min äkta make! Vad är det för fel?

Så nu ska jag bara försöka glömma allt vad vigsel och bröllop heter Eller?

Det låter ju som att han väntar sig att du ska ha förväntningar på hans insats som du faktiskt inte verkar ha, utan som kanske brorsans tjej har?
 

Jag undrar om ni verkligen har rett ut med varandra hur ni ser på giftemål och vad ni har för förväntningar. Det kan ju vara så att han inte vill gifta sig och använder olika anledningar som svepskäl, men det kan också vara så att han tror att det skulle innebära en massa fluffluff runtomkring som han inte vill ha, och inte har förstått att det är inte de sakerna du är ute efter.

Det faktum att han plötsligt häver ur sig till sin familj att ni ska gifta er fast han inte har några som helst planer på att göra det (trots att han vet att du gärna vill) låter nästan lite grymt tycker jag.

Jag tycker ni borde sätta er ner och prata igenom ordentligt hur ni ser på er relation och framtiden, komma till något beslut, och sen stå för det och inte hålla på och tjabbla!

Ni borde prata ut, sätta er ner och prata om hur ni ser livet om 10 år, eftersom inte för att vara elakt och gemen men det känns inte som ni båda har tänkt på vad som krävs i ett förhållande eller i ett äktenskap.

Jag ville ha ett stort bröllop och sambon tycker inte om uppmärksamhet så han ville ha ett pyttelitet. Vi kompromissade och bjöd bara 100 personer. Han vill gärna gifta sig men han tycker inte om själva bröllopet. Men det är ju bara en dag så han klarar sig nog:) Förstår att du vill gifta dig "fastän" ni har ett barn ihop. Vi har också en liten en och jag tror att vi kommer att kännas mer som en "äkta" familj om vi är gifta. (Får samma efternamn mm.) Sätt dig ner och prata med honom och fgörsök att få det att låta så lite jobbigt som möjligt:)

En kollega till mig snabbgifte sig borgerligt och gick iväg och käkade på McDonald's efteråt. De hade inga gäster alls.

Vi har pratat, och det verkar som att han har lite prestationsångest, han har ett jobb som han inte trivs med och vill plugga nåt men vet ej vad, och inte kan man gifta sig när en utav oss vill plugga o.s.v. Allt han vill är att vi ska ha det bra i vardagen. och det är ju just nu lite svårt att bl.a. spara till både en eventuell semester som vi båda längtar efter och ett bröllop med tanke på att jag är mammaledig och man går ju ner i lön rejält då.
 
Han har helt enkelt kännt sig pressad, inte bara av mig utan av allt, pengar, jobb,semester, vill skaffa hus och allt möjligt. Blev väl för mkt helt enkelt som gjorde att han ignorerade mig när det varje dag kom bröllop på tal

Så bröllop kan det faktiskt bli men jag tror vi lägger det lite på is ett tag. Till imorgon iallafall

Hehe diggade kollegan som åt bröllopsmiddag på Donken!

Tror jag lägger ner den här tråden nu, känner mig faktiskt nöjd. Tack för alla svar och stöd jag fått! Kramar!!

Om man "bara" ska gifta sig kostar ju inte det något. Det är ju festen, kläderna och ringen som kostar!

100 pers, tycker du det är lite??? Det tycker jag är jättemycket.
Tänk vad alla kan ha olika uppfattning

Det håller jag iofs med om! Vi tyckte det kändes stort när vi valde att gå från ca 25 till 50 gäster.

Men hur som helst så är det väl skönt att TS har rett ut det. Hoppas ni fortsätter vara lyckliga tillsammans och kan förverkliga alla era drömmar!