Hej!
Ja är jätteklyven....jag gillar mitt namn jättemkt men vill även heta som min blivande.
Har länge tänkt att ja ska behålla mitt efternamn som mellannamn...men ja vet inte..
Blir det inte väl och jobbit att skriva hela namnet då?
hur ska ni göra???
Kul att se hur ni tänker kring detta!!!!
Vi har inga jättevanliga namn någon av oss - problemet är dock att hans namn är finskt, men det är bara hans släkt som heter så i finland (de har dessutom fått en gata i staden där de kommer ifrån - något man gärna nämner både en och två gånger) också och dessutom så är de ju inte så många i sverige som heter så utan bara typ närmsta familjen. Mitt namn är å andra sidan inte heller så vanligt, men det är inte så ovanligt...
Mitt namn dör i och för sig ut från släkten om jag inte för det vidare eftersom det bara är jag, min pappa och farmor som har det kvar - jag är enda barnet på den sidan av släkten och pappa med - pappa har inga planer på att skaffa flera barn och jag vill gärna att mitt namn ska finnas kvar. Men jag vägrar att ta det som mellannamn då det skulle göra mitt namn till en fullvärdig mening och det tänker jag inte tillåta! Jag vill inte heller ha hans efternamn som mellannamn och han vägrar att byta bort sitt efternamn.
Så jag tänker ta hans namn, det blir helt enkelt bäst så - till hans stora lycka.
Jag är traditionell och vill ha sambons namn... Jag och barnen har mitt namn nu. Men vi byter alla 3 när det är dags. Jag har ett sson namn och sambon ett litet annorlunda....
Vi kommer nog göra någon sorts kombination av våra båda efternamn.
Men inget som är betstämt ännu..
Vi kommer att slå samman mitt och M2Bs efternamn. Jag vill inte bli av med min "danska" sida och M2B passar inte i mitt efternamn. Ändrar helt enkelt ändelsen från -son till -sen 
I större delen av världen byter man inte namn när man gifter sig. Man har kvar det namn man fick när man föddes. Visst är det fint att visa att man hör ihop, men jag tycker man ska välja den lösningen som passar båda bäst. För oss blir det att inte byta alls eftersom mitt namn är väldigt ovanligt och jag har fått stå ut med en del problem när det gäller uttalning och stavning (och säkert viss diskriminering) och han heter Andersson, och efter att ha kämpat med mitt namn i alla år samtidigt som jag känner att mitt namn är en stor del av min personlighet och tillhörighet kan jag bara inte byta till Andersson - det hade varit som att förlora min identitet. Och för honom att byta till mitt hade bara inneburit mer problem, kanske med att få jobb i framtiden.
Och vi kommer fortfarande höra ihop lika mycket ändå!
Jag har ett ovanligt efternamn och jag vill nog inte helt släppa det. Nu har han inget -sson namn, men det känns ändå betydligt tristare än mitt. Eftersom båda namnen är korta så kommer jag nog heta dubbelt!
Vi kommer ta mitt eftersom det är relativt ovanligt och min blivande har ett "-son-namn" :)
