Min kille tycker att vi har för lite sex. Jag var den som tog hans oskuld men jag ahr haft relationer innan detta och tycker att det är vanligt att sexet tonas ut från varje dag till kanske varannan vecka.
Är det så för er med?
Så, hur ofta har ni sex i ert förhållande?
Vi har även andra problem som resulterat i att han inte fått upp den o då har jag det senaste faktist blivit så arg o lessen så jag har "klivit" av o gått in på toan o gråtit. Men de t e nått som sitter i hans huvud.Ju mer han tänker på att den måste upp ju mindre ställer den sig. Vi håller på o går igenom vår största kris just nu o jag har väl kanske tankar på annat håll jag med.
Jo det handlar nog i grund o botten om mig tyvärr.
Han har gjort en dum greg o jag har väl inte varit den roligaste att leva med sen den dagen. (ingen otrohet) Men han får kämpa för att få upp min tillit till honom o det knäcker nog honom.
Men men, det har gått ganska bra dom sista gångerna vi har haft sex, dock e det alltid han som får ta initiativet, eftersom jag tycker det e tråkigt att alltid få ett nej från honom eftersom allt måste vara på hans villkor.
Det e ett av hans största problem.
Jo att det kan handla om problem ni har som sätter en psykisk press kan jag förstå. Men jag menar att om han inte får upp den och du gör världens största grej av det och blir så besviken att du går iväg och gråter så kan nog räkna med att det blir problem i fortsättningen också. Oavsett om han vill ha sex eller inte.
Men det är ju bra att det har gått bättre och jag hoppas ni kan lösa det tillsammans.
Jo jag förstår vad du menar. Men allt grundar sig i vad han gjorde i höstas o hur lessen jaag varit över det sedan dess (inte otrohet).
Men har märkt att om jag e för PÅ så blir han OFF o det e väl det som e ett av vårt stora problem i vårt förhållande då ALLT måste vara på hans villkor.
Hur sjuk jag än e (nästan) så vill jag ha sex, jag vill ha det för att jag älskar at ha sex med honom o blir tänd på honom så fort jag ser honom;)
Men han kan neka mig sex bara han har lite ont i foten (kan vara vad som helst) o det känns som om det bara e undanflykter för att låta bli, så därför har jag slutat ta initsiativet. Tycker inte det e roligt längre eftersom allt måste vara på hans villkor eller hans idè.
Att han skulle komma hem på lunchen var mitt påhitt o då gick det inte, Pillar jag på honom under täcket ja då tar det oftast 10 min innan den ens reagerar. Ser det som ett tecken på att han inte riktigt tänder på mig som förr. Om han kommer o vill ha nått så har han till 99% alltid stånd redan när han kommer in under mitt täcke.
Jag kan inte hjälpa att tänka så som jag gör.
Nu har jag inte läst alla andra svar du fått...kan bara tala utifrån mig själv. I början är det annorlunda, det vet vi alla. Vi har nu varit ett par i över fem år.
Jag förlorade min sexlust totalt i över ett års tid på grund av en familjetragedi och sedan påverkades lusten antidepressiv medicin. Jag klararade inte ens av att han tog i mig periodvis. Men kärleken består ändå. Den är inte baserad på sex. Numera mår jag bra men det sker högst ett par gånger i veckan. Ibland har det varit varannan eller var tredje vecka... det går upp och ner. Jag kan inte påstå att min lust är som den har varit. Men nu är den bättre och den kanske till och med kan bli otroligt bra igen. Felet är dock att när man inte själv har lust så blir man irriterad och stör sig på partnens tillvägagångssätt ocg tafatta försök. Detta märker den andre och det skapar en otrolig osäkerhet som din kille förmodligen inte förtjänar. Var noga med att poängtera att du tycker att han är sexig och skämta gärna om sex och var lite grov i mun utan att det ska leda till sex. Bara så han fortfarande känner sig attraktiv. Tala också om att det inte är fel på honom utan det är din lust som spökar just nu det är ju som det är. Det blir bättre om han inte pressar dig. Då sätter man sig automatiskt på tvären. Bra för honom att veta!
Aldrig skulle jag vilja påstå. Har inte haft det på flera månader nu...
Det här är ganska vanligt i vårt förhållande - så det är inget jag reagerar över längre. Man kan älska varandra ändå utan sex.
Vi har varit tillsammans drygt 3 år och vi har sex ungefär varannan dag. Som vissa säger går det i perioder att man kan vara magsjuk en vecka då är det inget sex direkt ^^ men då kanske vi har sex varje dag veckan efter för man har saknat den intima närheten :) så skulle nog säga varannan dag i snitt har vi sex..
VI har inte sex ofta alls, tidigare varannan vecka kanske, nu har det snarare blivit en gång i månaden. Jag får nästan panik när jag tänker på det. Jag vill inte att det ska vara så. Når vi har sex är det bra för det mesta om man bara ger det tid och anstränger sig.
Problemet är väl att jag för det mesta tänker: Jag orkar inte. Orkar inte anstränga mig, orkar inte ta tag i det. Orkar inte ta upp det, orkar inte erkänna att det är ett problem. För vad betyder det? Behöver det betyda nåt?
Han vill ha sex oftare än jag, och stackaren har fått nej flerar gånger så han blir ju helt nedslagen. Jag känner mig rutten, tråkig, torr.
Felet ligger antagligen hos mig. Har haft samma problem i tidigare förhållanden, min lust till att ha sex med min partner försvinner mer och mer med tiden. Och nu har jag börjat inse att det inte handlar partnern, vilket jag trodde i tidigare förhållanden (att det var fel typ av kille) men min nuvarande är verkligen den underbaraste man kan tänka sig. Vi passa på alla plan, utom när det gäller sexet.
Och till på köpet har vi väldigt svårt att prata om det, allt annat är lätt, men inte det.
Jag vet inte varför det blir såhär. Eller vad det är med mig som får det att bli så.
Det finns så många olika saker som inverkar på det här. Men nu känner jag bara att jag måste göra nåt. Allt det roliga med sex är ju borta. Det lekfulla, busiga. Det är bara... tråkigt. Sex ska inte vara tråkigt! Jag gillar sex, brukade göra det iallafall.
Och när vi är bortresta, bott på hotell osv har det varit riktigt hett. Men hemma i sänghalmen är det fan DÖDLIGT tråkigt. Kan det vara så att det är vardagen/slentrian som gör att lusten är borta? Bristen på spänning liksom. Eller ligger det djupare, att det är nåt jag varit med om som bidrar till det här? Tänk om man fick ställa sig utifrån och titta på sig själv nån gång.. Så allt blev mer klart.
