Ingen är glad...

Vi hade också rätt svala reaktioner när vi berättade.
Den enda som egentligen blev riktigt glad var min ena tärna som vi berättade för långt innan någon annan för vi behövde hennes hjälp att överraska resten.
Så när vi berättade för makens bröder över en bit mat hemma hos tärnan (som är sambo med makens mellanbror) så blev reaktionerna "oj jaha, grattis... Marskalker? Vi? jaaa det kan vi väl".
Svärmor och svärfar tog det som om det var det naturligaste i världen och inget att hetsa upp sig för, bara ytterligare en grej som kommer att ske...
Min pappa och hans sambo reagerade mest på temat  

Men grejen är att vi hörde att det tisslades en hel del i bakgrunden så att säga.
Svärmor berättade nån gång att hon pratat med en syster och pratat kläder i 2 timmar osv...

Alla blev glada men ingen tänkte på att säga något speciellt till oss. Dom blev inte chockade om man säger så, utan det var helt naturligt, något dom väntat på men inte tagit så allvarligt. Blir det så blir det liksom...

Men när det var dags så var alla jätteglada och både lyckliga och tacksamma över att vara bjudna. Alla hade ansträngt sig för att hålla sig till temat (förutom 6 av de äldre) och eftersnacket håller fortfarande på, drygt 6 månader efteråt liksom 

Försök alltså att inte ta det som att dom inte bryr sig när ni berättar, för det gör dom säkert.
Men för alla som inte är inne i bröllopsplanerandet och allt därikring känner många gånger att "oj jaha ska dom gifta sig om 1,5 år" (eller hur långt i förväg man berättar). Det är alltså så långt bort att de flesta inte blir känslomässiga inför den tanken. Ungefär som att "om tv år ska jag resa till Thailand".. jaha liksom...
Reaktionerna kommer oftast längre fram, när inbjudningarna kommer eller när OSA-datumet har passerats osv.
Ta det lugnt bara. Planera i er takt och utefter hur ni vill ha det.
Dom är glada för er skull, dom vet bara inte hur dom ska uttrycka det  

Jag haller med Chicita. Det ar inte alla visar supergladje just i ogonblicket dem far veta om det. Min mamma t.ex blev mest forvanad tror jag och sa bara: Eh wow! Och lite sur for att jag inte berattade det tidigare (vi ville beratta det nar alla var hemma och min bror kom hem sista dagen vi var hemma pa semester). Det ar inte forran nu sa har 3-4 manader innan brollopet som hon ar valdigt intresserad och engagerad och ar jatteglad over det. Min fastmans mamma daremot blev overlycklig med en gang, hoppade upp och ner, klappade handerna, skrattade och ropade: yes yes yes, finally! Jag tror svenskar ar lite mer reserverade nar det galler det har med 'gladjeskutt'  (inte alla saklart). Och jag tror att engelska mammor t.ex tar det har med brollop valdigt mycket allvarligare (lite for allvarligt ibland om ni fragar mig he he). Jag vet inte vilken reaktion jag gillade mest om jag ska vara arlig, kandes som tva motsatser liksom 

Jag tror sakert dem visare mer av det med tiden och skulle dem inte gora det kan ni ju alltid fraga dem och forklara att det betyder mycket for er, det gor ju inget skada att fraga.

Jag instämmer med båda föregående talare.

Jag tycker det är stor skillnad på att aktivt motsätt sig någons beslut -som ju också sker ibland, men rätt sällan ändå, och att bara inte bli tillräckligt glad och till sig över informationen att någon ska gifta sig. Jag tycker till och med att man faktiskt får vänta sig att alla inte ens tycker att det är nödvämndigt/kul/intressant med bröllop. Inte ens om det är ens egna barn, eftersom alla inte tycker att äktenskap som samlevnadsform alls är intressant.

Och gratulationer tror jag de flesta får när det väl går av stapeln, inte när nyheten släpps. Den nyheten är dessutom sällan ens i närheten av en sådan "bomb" för alal andra, som den är för vederbörande brudpar själva.

Allt detta helt utan att någon behöver vara respektlös eller inte kunna glädjas å ens vägnar.

Vi fick ungefär samma reaktion; "Jaha..." typ.... Men så länge som vi båda är glada och lyckliga så försöker vi att inte bry oss så mycket. Kram

Min pappa bara -Jaha, men vore det inte bättre att bygga ny altan?!

Men nu, det har skurit sig lite i släkten, har jag honom 110% bredvid mig och jag vet att han är stolt och glad, men måste hålla match inställningen, suck!

Svärmor läste inbjudan, men hörde inte av sig förrän dagen efter. Då var det inte för att säga grattis, utan för att kolla om vi hade tänkt vara i kyrkan och i såfall tänkt på att m2b inte är medlem i Svenska Kyrkan. Ja, det hade vi tänkt på, varför skulle vi inte ha gjort det...?

Svärfar hörde av sig efter ett par dagar med ett sms "Vi kommer". Kort och koncist.

M2b´s bror hörde inte av sig alls, så vi fick ringa och kolla om de hade fått inbjudan och det hade de.

Men jag och m2b var liksom beredda på dessa svala reaktioner, vi hade peppat varandra innan vi skickade ut inbjuningarna. Man kan inte kräva att gästerna ska bli glada, man kan bara hoppas och önska.

Verkar som våran familj är som de flesta andra mao.. :-P Men blev ni inte ett dugg berörda? Vi har helt tappat lusten att planera bröllop med gäster, känns mest lockande att bara dra iväg själva och lyxa en vecka ist..

Vi har också blandade reaktioner, min familj fick reda på det väldigt tidigt, och mamma har alltid stått bakom mig i allt, pappa sa ingentingen, bara satt tyst men hans fru är överlycklig. Mina bröder sa inget heller, tycker väl mest att jag gör som jag vill..

På den andra sidan är det inte mycket reaktioner heller, visst dem ser fram emot bröllopet, men min svärmor har jag aldrig varit någon favorit hos. Hon satte maten i halsen när hon fick reda på det och smälte det inte på 2 veckor innan hon ringde upp och frågade om det verkligen var sant. Sen kom ett litet grattis. Svärfar säger inte så mycket heller. Han var mest intresserad av menyn typ. haha. M2b hans bröder skiter i vilket. Men systrarna är överlyckliga.

Vi vet att folk har åsikter men vi får aldrig reda på dem. Men vi tar inte åt oss, vi gör som vi vill. vill dem inte dela våran glädje behöver dem inte komma.

De som vi fick gladast tillrop ifrån var många av våra vänner. Familjerna är nog glada, men dom visar det inte alls lika tydligt. Och ja det är lite tråkigt, man hade ju önskat att dom hoppade högst av alla, men men.

Jag har varit gift tidigare och mina nära är gladare nu än inför förra giftemålet. Dom insåg nog att det inte va det bästa att gifta sig med den killen. Men man lär sig av sina misstag.

Dom är inte superupphetsade denna gång heller. Mamma vart lite uppspelt när jag berättade det. sedan dess har hon inte sagt mycket. pappa sa bara "va kul" å mina syskon säger ingenting. Min bästa vän pratar jag mycker om planeringarna med.

Jag tror inte att folk tycker att det är en jättestor grej när andra gifter sig egentligen. klart dom tycker det är kul och så. men man har nog större förhoppningar på reaktioner som brudpar;)

Vi kommer ha själva vigseln själva utan publik. Kanske är lite det som gör att jag inte har några förväntningar på glada tillrop. Jag kommer ju inte ha några tärnor eller så då heller. till min systers stora besvikelse. Festen kommer vara max 50 gäster, avslappnat och kul. men med finare kläder, dukning osv=)

Men involvera de som vill vara involverade och gör precis så som ni vill ha det.

Ni gifter er för eran skull, inte deras. Vill ni göra det själva, gör det. vill ni ha 100 gäster, ha det.

Grattis och lycka till!