vill inte må såhär

Det går inte att säga att man förstår, om man inte har varit i den sitsen. Så jag ska inte ens försöka...

Men att inte vara bekväm med sin kropp och önska att man såg bättre ut vet jag allt om.
Jag har märkt att om jag försöker "banta" så mår jag bara sämre med mig själv, jag småäter i smyg för att maken inte ska bli besviken på mig (vilket han inte blir, det är bara så det känns).
Men däremot om jag satsar på att försöka vara hälsosam så följer vikten med på köpet.

Eftersom du vet om att du behöver äta så kanske du kan intala dig att du behöver äta mer om du tränar?
Och en sallad till lunch eller bara ett äpple är ju bättre än inget.
Så om du tänker "nyttigt" och "hälsosamt" och inte "banta" så kanske du kan få den kropp du vill ha.
Täck över speglarna och kolla hur kläderna passar dig istället för att komma ifrån den självbild du har.

Det är svårt när man mår dåligt. Men att jobba mot ljuset och att dumpa av sig lite kan hjälpa en lång väg.
Hoppas du mår bättre när du fått dumpa lite här. Du är uppenbart älskad för den du är, tjock eller smal.

Min älskling sa en sak som hjälpt mig massor...
Om du går upp i vikt så finns det bara mer att älska 

Så nu blir jag inte jättestressad och måste hetsbanta om jag går upp 2 kilo 

Jag tror att du för det första måste vara ärlig om hur du mår och hur du har det. Sjukdomen får dig att ljuga för den som du ska dela resten av ditt liv med, och det är inte så bra. Är du uppriktig mot andra om hur illa det är? Mot din familj? Mot din läkare? Får du tillräckligt med hjälp från vården? Det är ju svårt för andra att hjälpa dig om de inte vet hur dåligt du mår!

Det är nog viktigt att du tvingar dig att äta fast du inte vill. Du kanske har hört talas om experimentet där friska manliga försökspersoner sattes på lågkaloribantning, och utvecklade inte bara depression utan även mindervärdeskomplex och dålig självkänsla? Alltså, att gå hungrig gör din depression ännu värre och svårare att hantera, och du hamnar i onda cirklar. Allt det här vet du säkert redan, men det kan vara bra med en påminnelse.

Eftersom du är sjukskriven, skulle du kunna åka till din familj eller din fästman så att du kan få stöd? Då blir det svårare att ljuga om att du äter när du inte gör det.

En sak till: Att du har dåligt samvete för att du inte orkar jobba, du är medveten om att det i sig är ett symtom va? Att det kommer tankar som säger att du är dålig betyder inte att det är en sanning, det är bara en tanke som kommer. Det spelar ingen roll varför du mår dåligt eller om du tycker att du har någon godtagbar anledning att göra det. Eftersom du har haft en depression förut är du förmodligen helt enkelt lite känslig och benägen att bli deprimerad. Det som spelar roll nu är ATT du mår dåligt och behöver hjälp med att ta dig ur det. Se till att du får den hjälpen!

Du kanske skulle behöva vara sjukskriven längre? Går du i terapi och/eller äter antidepressiva? 
Du skriver ju själv att du har en djup depression, så du kanske skulle behöva mer hjälp än den du får idag? 
Prata med din läkare som sjukskrev dig. Det är inget fel i att vara hemma om man är sjuk, och det är du ju.

Försök få mer hjälp och berätta som det är för din läkare och de runt omkring dig. Det viktiga är att du blir frisk.

Hoppas att det blir bättre för dig lagom till bröllopet. 

Vilket fantastiskt bra svar från Hm.!

Hm. har precis rätt. Jag tror dessutom att det är väldigt viktigt att du går i terapi.

Jag känner igen mig.

Jag har haft en djup depression i ett år nu, men jag har varit deprimerad från och till i 6 år. Jag har fått riktigt bra expert hjälp från psykakut och psykmottagning. Nu har jag tagit mig ur depressionen, men ibland har man sämre dagar och ibland bättre dagar. Det är inget som går över på bara en dag. Jag har fått höra att det tar lika lång tid att bli frisk som det tar att bli sjuk, och jag tror faktiskt det stämmer.

Jag lider dessutom av ätstörningar, bullimi. Jag fick det när min depression gick över. Jag mådde dåligt och kände att jag behövde kontroll över mig själv vilket tyvärr ledde till bullimin. Jag är inte ett dugg stolt över det, men jag kommer inte ur det. Det är jätte jobbigt och det går inte att säga som HM sa att man måste äta för sitt eget bästa etc. Man vet om att man mår sämre, får mindre energi etc av att inte äta eller behålla maten. Men det är inse så himla lätt. Man får ångest och panik i hela kroppen. Man mår såå mycket sämre. Han få bli av med maten känns som en enorm frihet och lättnad, man får äntligen må bra då. Jag är 170 och väger 55, men jag känner mig som en tjock person och är inte alls nöjd med min kropp, men andra påpekar att jag är såå smal etc. Men jag vill få känna det själv.

Jag har också haft ångest över att inte få vara lycklig och glad på bröllopet. Men jag har accepterat att jag är sån här och att jag måste göra det bästa av situationen. jag har bestämt mig för att det ska bli en toppen dag och att jag ska må så bra, därför kommer jag det. De gånger jag känner mig riktigt glad är då jag tänker på bröllopet. Precis som du.

Du kommer klara detta galant, och ju närmre bröllopet kommer desto bättre kommer du må. Jag är glad att du har stöd av din fästman. Det gör jätte mycket. Jag har också ett enormt stöd av min fästman och han stöttar och hjälper mig. Jag försöker vara så ärlig jag bara kan mot honom, men det är inte alltid det går. Jag kan ljuga om att jag ätit, att jag inte kräkts etc. Men jag förstår att han fattar. Jag skäms när jag berättar att jag kräkts men jag är glad att han stöttar mig och inte blir arg.

Vi klarar detta, vi är starka!

Kramar