pulmonate skrev 2012-09-20 17:28:47 följande:
Hej. Blev lite nyfiken på hur ni som håller det hemligt tänker. Jag förstår er och era val som jag antar har med allt möjligt att göra, och förstår hur det kan vara mysigt desutom.
Men jag ville bara dela med mig av det som gjorde att jag tyckte att bröllopet blev mer än förväntat:
Jag helt överumplad och rörd när jag, dagen innan bröllopet, var på hotellet där alla gästerna sov och såg när alla började anlända. Folk från alla världens hörn hade kommit dit för min skull. Det är något som man aldrig kan uppleva igen, för det är bara till bröllop som folk verkar vara villiga att resa så för ens skull. Jag tyckte detta var så otroligt underbart att uppleva (något som jag inte direkt hade tänkt på innan vigseln, om jag ska vara ärlig). Jag är inte en person som står i centrum annars, men just för en dag, kändes det underbart.
Hej,
Nu kan jag ju bara tala för min egen del, men jag har ju varit gift en gång tidigare. Och då hade jag rätt påkostat bröllop med 80 gäster. Ett bröllop som jag fantiserat om sedan jag var liten nästan.
Och jag trodde verkligen att det var det jag ville ha, att alla nära och kära vänner skulle få vara med och fira. Men insåg sen att jag som inte gillat någonsin att ha större tillställningar utan hellre mindre get-togethers är ju förstås likadan när det kommer till bröllop.
Visst var bröllopet vackert och vi hade kul, men jag minns nästan mest all stress, hur jag inte hann med att prata med alla jag ville och hur bröllopet på något sätt blev mer ett jippo än att handla om just kärleken. Att själva festen och allt som ska roddas med för alla gäster, underhållning, mat osv var största delen i det hela.
Det är abslout inget fel i att ha en stor fest men för min del är det inte alls det jag drömmer om. Nu när jag har en ny man i mitt liv och vill gifta oss så har vi varit rörande överens om att det här är stort för oss, för vår familj. inte för hela släkten och bekantskapskretsen.
Så vi kommer endast ha 2 vittnen i form av våra bästa vänner, våra barn och en fotograf. Sen gör vi kvällen minnesvärd för oss med en fantastisk middag och lyxig övernattning på hotell samt bröllopsresa ca 1 månad senare. Och det känns verkligen jättestort och helt underbart, att vi ska gifta oss och ge dessa löften till varandra. Och i all den här kärleksyran så är det vi och våra barn som är centrum. Inte alla andra som visserligen är viktiga i våra liv, men inte delaktiga i vårt bröllop.
Sen kan jag ju tillägga att jag faktiskt tycker att det är en enorm befrielse att slippa ha ett års planering på "once in a lifetime festen" där jag vet att jag hade lagt in mängder med tid på alla detaljer och piff, samt varit sönderstressad över att hinna med/ ha råd/ allas önskemål. Nu kan vi bara njuta av det, ta de få grejer som måste fixas, slippa bekymra oss över vem som blir bjuden eller inte, vad man har råd med och ta en sämre middag tex än vad jag såklart gör om vi bara betalar för en familj.
Men om jag skriver noga att jag inte vill ha något sånt, kanske de förstår. 