Otålig- väntar på frieri

Oj, hjälp! Vad skönt med någon annan i samma situation! Jag väntar också på att min kille ska fria, vi har bestämt att vi vill att han ska göra det och jag vill inte ta det ifrån honom. Vi är också unga, men vi är kristna och vill gifta oss innan vi flyttar ihop. Känns son att vi är i nästan exakt samma situation på allt du beskriver! Vi har inte kollat på ringar tillsammans bara. Och sen har vi distans-förhållande också förstås.Känns som att alla andra runt oss förlovar sig men inte vi! Undrar om vi känner varandra eller något? :-P Unga som vill gifta sig innan man flyttar ihop är ju inte direkt vanligt i Sverige...

Måste ju nästan säga "Va roligt!" för som du sa, inte direkt vanligt i Sverige. :) 
Om du vill så får du gärna skriva till mig, "Boringbrick" om du vill prata mer. :) Vore kul. 

Jobbigt med distans, har haft det en gång också, det kan ju vara väldigt jobbigt. Usch, alla förlovar sig runt omkring, kanske borde vara glad för deras skull, men svårt att få ihop avundsjukan med glädje :P  

Får jag fråga- Hur gammal är du och vart i Sverige bor du? :)  

Vi sitter i samma båt, haha. Jag är glad för andras skull när de förlovar sig, men längtar väldans mycket själv. Försöker att unna dem det istället för att vara avundsjuk. Fast man lyckas ju kanske inte alltid även om man vill.

Jag kan skicka ett mejl till dig så kan vi fortsätta prata där!

Exakt. :P Man försöker. Sist var det min bror och hans tjej som förlovade sig(hon är lika gammal som mig) och då lyckades jag för en gång skull vara uppriktigt glad samtidigt som jag var avundsjuk. 

Kul att du skrev :)  

Haha, nu har det hänt igen! Man går in på facebook och det första man ser är en tjej, 18 år gammal förlovat sig med sin pojkvän efter några månader tillsammans.. :P (Känner tjejen ganska väl också) 

pojkvännen ringer, jag säger "Åh! Nu har ..... & ..... förlovat sig! Jippi.. "  

Negativ, jag vet! ;) Men det är det som är tjusningen med internet- du kan vara anonym om du vill. ;)  

Ja fast det ar ju valdigt manga som inte ens menar att gifta sig nar dom forlovar sig, speciellt om dom ar sa unga som 18 ar. Det kanske inte ar sa mycket att kanna sig avundssjuk pa, eftersom du och din pojkvan ju verkar lite seriosare nar det galler sant har. 

Jag väntar oxå otåligt! Känns som alla runt omkring sig förlovar sig hela tiden och dessutom bara efter ett par månader tillsammans. Själv har vi vart tillsammans i 4 år. Min sambo anser inte att gifta sig är något man behöver göra, han har aldrig drömt om bröllop medans jag drömmer om det nästan dagligen. Så nu håller jag på att planera ett frieri till honom i december, om inte jag friar så kommer det nog aldrig bli av. Får hoppas han säger ja bara!
Jag vill otroligt gärna vara gift innan vi skaffar barn, och barn har vi börjat diskutera nu!

Skönt att vi är flera otåliga ;) Trist att han inte känner samma sak som dig inför bröllop, men förhoppningsvis så vill han väl göra dig glad och dessutom vara med dig resten av sitt liv, så då kommer han väl svara ja. ;) 

Lycka till! :) Jo, men jag tror dock att dessa "menar allvar", då de ingår i min bekantskapskrets som är religiösa, han är dessutom lite äldre, 22 kanske. Men vi får se vad det blir av dem.  Du har nog rätt ändå, är nog inte så mycket att vara avundsjuk på, tror inte de har tänkt så mycket längre än just en förlovning. "pojken min" och jag försöker ju tänka steget längre innan vi ens tar första steget, d.v.s ekonomin att kunna gifta oss och flytta in tillsammans. 

Kramar på alla som skriver så bra saker! :) 

Intressant hur man som "religiös" människa - som ska ha goda värderingar - anser sig vara så mycket bättre än någon annan i fråga om hur seriös man är i sitt förhållande. Att du har mage att säga att det betyder mer för dig än någon annan att vara tillsammans med den man älskar, av den enda anledningen att du är "religiös". Det har ingenting med saken att göra. Jag är själv religiös (och ung) men inte går jag och säger att min kärlek betyder mer än andras för det, eller att jag är mer seriös än någon annan.

Nog har du fördomar.

Och inte nog med det, vad ställer ni som är 'otåliga' för krav på era män? (Antar att de flesta här är kvinnor) Vilket är viktigast i era liv? Är äktenskapet viktigare än den kärlek du har för mannen? För det är så det framstår. Det finns många val man kan göra i livet - idag har vi möjlighet att välja att gifta oss ELLER att inte göra det. Det är ett fritt val. Att förlova sig är inte lika bindande, därför väljer många att inte gå vidare med det heller - det räcker för dem. Ingen vet vad som händer mellan dessa två människor, så jag skulle föreslå till er som anser att andra inte vara lika seriösa i sina förhållanden, att fundera över varför ni går och tänker på det. Det är inte er ensak.

För det första så har jag inte sagt att det betyder mer för mig än för någon annan, jag sa bara att det är en större grej, d.v.s. större förändring för mig än för henne som skrev. Jag har aldrig sagt att jag är bättre än någon annan, det vi gör här inne på tråden är att diskutera och dela med oss av känslor och erfarenheter. Så lägg av med att säga att jag har fördomar. 

Nej, kärlek är viktigast för de flesta kan jag tänka mig. Men som jag sa om du har läst allt, så vill jag kunna visa min kärlek till min kille så fullständigt som det går och det går inte utan att vi är gifta(p.g.a orsaker), dessutom har min kille exakt samma framtidsönskningar som jag, så vi har gjort vårt val tillsammans.  
Nej, jag vet att det är olika, och det respekterar jag, men vi här inne VILL gifta oss och inte stanna vid förlovning, men vad folk väljer är upp till dem och vilket man än väljer är det bra.
Jag tycker att det är lite otrevligt när du bara slänger ur dig massa utan att egentligen heller veta "vad som händer mellan dessa två människor", d.v.s människorna här inne och deras partner. 

 

och jag är inte religiös men min kärlek till min älskade sambo/mina barns styvfar och pappa åt våran gemensamma nämnare är så stor.

Vi har varit ett par många år, varit förlovad i många år, vi har inte funderat på bröllop förens de sista 1-½1året.
vi har varit så säkra på vår kärlek för varandra och inte haft bråttom med nått men nu kände vi att det är dags att befästa vår kärlek till varandra genom ett bröllop.

Vi friade nog lite till varandra  och vi har varit helt seriös med vårat förhållande från start, och nä vi är inte så unga, han blir 41innan vi gifter oss o jag fyller 37 det året vi gifter oss. Är vi inte seriösa bara för att vi inte är religiösa??

Trodde inte religiösietet eller att vara kristen hade för betydelse om man var seriös eller inte, men  jag är väl så gammal o mossig så jag fattar inte sånt.

Okej, nu ska jag vara lite väl personlig för att förklara vad jag menar med den religiösa biten. 

Man kan älska någon precis lika mycket även fast man inte är gift, det har jag absolut inga invändningar mot! 
Vad underbart att ni kan ha ett underbart liv ihop också innan giftemål.

Grejen med mig personligen, i min religion så flyttar man inte ihop, man har inte sex, man reser inte iväg ensamma tillsammans innan man är gifta. Det finns massor av saker som gör att mitt förhållande är fast på ett ställe tills vi tar steget och gifter oss. Just därför sa jag att det är en större sak för mig än för den personen som skrev förut, för att det öppnar en ny värld för mig. Är man sambo, har barn innan osv så blir det inte en lika stor förändring att vara gift som för mig som helt plötsligt går till att flytta ihop, dela både det ena å det andra, förhoppningsvis få barn, kunna resa med honom, osv osv.. Så det handlar inte om att jag är mer seriös än någon annan, det handlar om en STOR förändring helt enkelt pga att jag är religiös.  

Nej, men vad som väljs att framhäva här är det man har att utgå ifrån.
Men vad bra, att klargöra hur det menas, däremot verkar det ändå så att du inte inser det du själv skriver heller.  Om det är så att detta är mellan två personer bör det inte ens ta upp i diskussion med andra som har samma åsikter, det kan skapa större önskan att få som man själv vill och i och med det skapa problem som kanske inte ens fanns i ens förhållande. Med det menas att du blir olycklig av dig själv genom att förvänta dig något av din kille som han inte är redo för/inte vill och få medömkan från andra. Är det någon som tänker på att man TVÅ i ett förhållande? Om den ena inte är redo eller inte vill, bör man inte tvinga fram något heller, i mina ögon kan konsekvenser av detta bli värre än om det är något som kommer naturligt (om än senare än vad man själv vill.)

Om din kille har samma framtidsönskingar som du, tror jag inte att han hade tänkt sig ett liv då utan giftermål - men det är ingen idé att gå vara otålig, eller ta upp ämnet flera gånger. Varför inte se utifrån mannens perspektiv? Skulle du uppskatta situationen från hans sida?

Så varför ens diskutera "seriöst förhållande" isåfall överhuvudtaget?

Med risk för att trampa på ömma tår, men jag vill bara slänga in mina spontana tankar om ämnet för tråden och vissa inlägg.

Jag blir så trött på detta. Vi lever i ett modernt samhälle. Varför i hela fridens namn är det för så många så självklart att mannen ska fria (eller att han sååå gärna vill det så att man måste gå och vänta på det i en evighet). Vill man få någonting gjort får man ta tag i det själv tycker jag. Man är två i ett förhållande och det är så sorgligt att så många har fastnat i könsroller som var moderna för 100 år sedan.

Sen tycker jag också att det alltid är lika tråkigt att höra när en personer begränsar sina liv på grund av religiositiet. Att man t.ex. inte anser att man ska kunna leva tillsammans med någon om man inte är gift, och så mycket annat. Jag försöker inte förstå hur det är att vara religiös - för det kommer jag aldrig - men tycker bara att det är så synd att så många ska behöva begränsa sig så mycket på grund av något så abstrakt.

Nåväl, hoppas att alla till slut blir friade till och lever lyckliga i alla sina dagar

For your information: Min kille vet precis hur jag känner, han har t.o.m. sett tråden när jag startade den. Han är nästan precis lika otålig själv, han älskar mig och vill vara med mig föralltid. Det som stoppar honom är att han vill ge mig allt han tycker att jag förtjänar, så därför jobbar han jättehårt på sitt arbete, för att den ekonomiska biten ska klicka också. Så han är redo och VILL rent känslomässigt, det har HAN sagt, så det är inte jag som bara hittat på det för att må bättre eller något. Det är just därför jag startat denna tråd - för att man ska kunna diskutera och gnälla och allt man behöver utan att behöva vara otålig/tjatig inför sin partner och därmed kanske också skada förhållandet.   

Haha, alla får känna/tycka/tänka som de vill, så dina spontana tankar är det öppet för också ;)

Som jag sa så skulle jag lika gärna kunna göra det, men han VILL göra det och jag har inget emot att han vill det, och gör det honom glad så vill jag ju att han ska vara glad. That is it for me, vill göra min partner glad. 

Ja, jag förstår hur du tänker och jag kan bara tala för mig själv, det handlar inte så mycket om min religion i sig, nu handlar det mest om mina underbara föräldrar( och hans föräldrar också) som är mycket troende, jag har kanske ignorerat "reglerna" en aning med en del saker, men detta är väldigt viktigt för dem, och jag personligen vill göra dem glada, så därför väljer jag att följa en del "regler". Detta gör att jag kanske blir begränsad till viss del, men det gör att vi har en bättre relation än vi kanske skulle haft om jag hade varit "rebellisk" (tolka inte detta fel, det är bara så det kan anses vara ifall man går emot reglerna).  

Du har ratt till din asikt, men inse att den ar baserad pa en liberal ideologi precis som religiosa asikter ar baserade pa den traditionen. Du kan inte faststalla att det ar battre med ett samhalle dar unga manniskor har sex nar dom ar tonaringar, flyttar ihop nar dom ar 23, kanske far barn, flyttar isar och flyttar ihop med nagon annan, et.c. 

Jag ar inte direkt religios personligen men jag tycker inte att det ar problematiskt alls ifall andra ser pa forhallanden pa ett mer forsiktigt satt an vad som ar 'mainstream'. 

Dessutom, i ett modernt liberalt samhalle ska ju alla livsstilar fa existera tillsammans, eller hur?

Hej! Absolut - det jag skrev var såklart bara mina personliga åsikter och inte något jag försöker fastställa som objektiv bättre än något annat sätt att se på saker. Ledsen om jag var otydlig!