Hans jobb förstör

Jag förstår hur du känner, och vet hur jobbigt det kan vara.

Min m2b håller på att doktorrerar innom företagsekonomi. Ibörjan hade han problem med time management, då man tydligen ska bedriva sin egen forskning och arbeta som lärare samtidigt (iaf så är det så på hans instution). Han är så himla super noga med allt och en riktig perfektionist  (vilket förvisso är bra). Vilket gjorde  att arbetsdelen tog upp hela hans tid under vanliga arbetstimmar med att hålla i föreläsningar, seminarium, hjälpa till att planera kuser, rätta tentor, handleda kandidat uppsats studenter och gud vet vad mer. På kvällen när han kom hem åt han bara middag sedan började han med sin forskning som han höll på med in på små timmarna. Upp kl 4- 5 på morgonen och så började det om. Han sov kanske 3-4 h / natt och ibland inte alls. Så här var det i ett halv år när det var som värst. Vi gjorde ingenting, jag kunde knappt prata med han för att det kändes som att jag störde honom. Till slut fick jag nog då jag märkte att han mådde så fruktansvärt dåligt då han alltid var super stressad och trött pga sömnbrist, och hade aldrig tid att träffa någon av sina vänner.

Vi talade med varandra och kom fram till att så här kan det inte fortsätta dels för vårt förhållandes skull men framför allt för hans egen skull. Han pratade sedan med sin mentor och handledare och de bestämde att han skulle göra klart hela jobbdelen först och när han var klar med den så kunde han börja bedriva sin forskning på heltid utan att bli störd av annat. Det har nu gått två år och det har funkat jätte bra. Nu jobbar han bara under vanlig kontorstid och är ledig när han är hemma.

Det bästa är nog om ni två talar med varandra om hur det påverkar ert förhållande och hur ni båda mår.

grejen är den att han har en ställföreträdare som ska ha en del uppgifter på sig som min sambo får ta plus sina egna uppgifter.

Den killen som ska ha lite delegering till sig har kanske inte tagit åt sig riktigt utan varit lite lat o "struntat" i dessa göromål men nu har facket o deras chef kommit fram till att han måste åta sig dessa uppgifter som han blivit tilldelad om han vill behålla den lön han har.

så därav min åsikt om att sambon ska se till att den andre åtar sig sina uppgifter iom att han får lön för det men är lite slö av sig.

Annars blir det ju så att någon annan får höjd lön o ta dessa uppgifter istället. för det står i deras arbetsavtal vad som gäller det kan man bara inte strunta i hur som helst om man vill ha sitt jobb kvar...

för struntar man i det så kanske lönen sänks o man får återgå till att bara vara en vanlig arbetare som är på golvet så att säga....

och jag vet att detta tär enormt mycket på min sambo dä han har häcken full  o mer därtill.

just därför vill jag inte gnälla o tjata på honom utan är hellre tyst o försöker stå ut utan att bli en bitter surkärring som ger honom mer lass att dra.

Det är det sista han behöver just nu så därför gnäller jag här i tråden istället  

Något nytt på din front maxmamma? :P

just nu sitter han o gör mailjobb hemma med jobbdatorn o jag sitter bredvid med min dator o tittar på criminalminds på tv samtidigt men nu ska jag gå ut o ta en  natt cigg o rasta hunden sen blir det sängen för min (våran) del 

Det är jätte svårt sådant här. För man vill ju vara ett stöd och visa att man stödjer hans arbete och så, men det går ju till en viss gräns. Efter vårt samtal tog det någon månad innan han väl hade sitt samtal med sin mentor, det var ju trots allt mycket att smälta. Men de kom fram till en bra lösning som har fungerat jätte bra. Man kunde verkligen se, känna och höra lättnaden på engång efter hans samtal med sin mentor.

Men det kan vara en liten process från första samtalet tills en lösning kommer. Ibland kanske det krävs att man talas vid flera gånger. Efter vårt första samtal tex. så hade vi flera därefter. Det blev som en propp som gick ur (då min m2b tenderar att hålla saker innom sig). Han började dela med sig mer av vad han kände och så.

man får försöka ta samtalen på ett lungt och sansat sätt utan att vara kritisk. Vilket kan vara en mycket svår balans gång att gå.

Men vad jag har lärt mig så är komunikation nyckeln till det mesta oavsett vad det är. Det svåra är att hitta konsten att göra det på rätt sätt i svåra situationer. Och det blir svåt då alla människor är olika och reagerar olika samt att en situation är sällan lik en annan.

Jag har också en man som jobbar alldeles för mycket. Och med för mycket menar jag inte bara att det är tråkigt för mig, utan att det också tydligt går ut över hans hälsa. När han väl är hemma är han stressad och frånvarande, han hinner inte med träningen och äter dåligt och får lite kulmage och orkar mindre, och han har svårt att sova och klagar ibland på att han har ont i hjärtat när han lägger sig för att sova. Både hans mamma och jag försöker få honom att förstå att han inte kan åta sig fler saker än han faktiskt kan göra, men han hävdar hela tiden att det bara är just nu (vilket delvis stämmer, hans arbetsbörda pendlar mellan för mycket och åt helvete för mycket) och att han bara behöver bli bättre på att planera och jobba effektivare så kan han göra allt på mindre tid.

För min del är det oftast ok, jag har ett väldigt stort behov av egentid och tycker det är skönt att få skrota omkring i en tyst lägenhet och göra vad jag vill när jag inte jobbar. Men periodvid gör han INGENTING av hushållsarbetet (trots att han normalt sett är väldigt bra på att ta ansvar och göra sin del och rentav gillar det) utan sveper bara in, äter, sover, plockar matlådor ur frysen och lämnar en röra av disk, apelsinskal och tvätt efter sig. Dessutom är han då helt oemottaglig för frågor om den gemensamma planeringen, när han kommer hem vill han varva ner och blir arg om jag försöker ta upp frågor om vår gemensamma planering och ekonomi, eftersom såna frågor stressar honom. Det gör att jag känner mig extremt ensam de perioder det är som värst. Jag handlar, lagar mat, diskar, gör matlådor åt oss båda, och som tack får jag "prata inte med mig!".

Men! Så här är det bara när han har sina mest intensiva jobbperioder. När han inte har det är han angelägen att vara delaktig, ta sin del av ansvaret hemma, och ta sig tid att göra saker tillsammans med mig. För det mesta vet jag att om jag säger till på allvar att en viss dag och tid behöver jag faktiskt ha honom där, då tar han ledigt och ser till att vara där.  Och även när det är så här skitjobbigt så är han medveten om att det inte är schysst, och han ber om ursäkt när han går över gränsen för att han är trött och stressad.

Jag skulle nog inte i längden orka leva med någon som ALLTID jobbade och aldrig var hemma. Det blir ju som att vara ihop med en låtsaskompis.

Visst kan man älska sitt jobb och/eller att göra karriär, och man kan välja att lägga i stort sett all sin vakna tid på det. Men då kanske man också blir tvungen att välja bort att ha en relation, eftersom en relation kräver tid. Man bör definitivt inte skaffa barn om man inte är beredd att förlägga en signifikant del av sin tid och uppmärksamhet hos barnen. För små barn finns du nämligen inte om du inte är där. Det står var och en fritt att välja att vara gift med jobbet, men det funkar inte så bra att vara bigamist.

Och till skillnad från vad Anonym (jobbaholic) tror så ÄLSKAR jag mitt jobb, är väldigt engagerad och satsar mycket på att utvecklas och ta mig an nya utmaningar, och jag tjänar rätt bra. Men jag älskar också min man, mitt hem, mina vänner och mina intressen, och mitt liv skulle inte kännas fullständigt om jag inte också la tid på dem. Och relationer kräver tid och närvaro för att överleva.

Jag har en närstående som jobbade bort en jättefin sambo. Hon tröttnade på att aldrig träffa honom i vaket tillstånd. Jag förstod henne fullständigt.