Hans jobb förstör

Min blivande har eget företag och jag kan sätta mig in i hur det känns! Det kräver mycket engagemang, tid och ork att driva en egen rörelse, och det är ju trots allt en viktig inkomstkälla som vi inte klarar oss utan. MEN vi har pratat och diskuterat fram och tillbaka hur man ska lösa det så att inte familjen drabbas. För relationen och barnen behöver också engagemang, tid och ork för att fungera. Det gäller att försöka hitta en bra balans och att kunna ge och ta. Vissa veckor blir det mer jobb och andra mindre. Ibland behöver han jobba på helger och kvällar och ibland slutar han tidigare eller tar ledigt för att ta hand om familje-angelägenheter.
Det bästa sättet att komma fram till en lösning som passar för er två är att prata om det fram och tillbaka. Du behöver kanske försöka sätta dig in i varför han jobbar så mycket och försöka förstå, samtidigt som han behöver få reda på hur du känner det. Men försök att tala om hur det blir för dig utan att vara anklagande eftersom hans jobb nu verkar vara väldigt viktigt för honom.

Jag kan verkligen förstå dig.
Min sambo har inte egetföretag men han är perfektionist och vill absolut inte lämna ett halvfärdigt jobb.
Han jobbar långa dagar och när han kommer hem tänker han väldigt mycket på jobbet.

Vi har pratat om det men det är svårt att kunna hitta en bra lösning som passar oss (och företaget) för visst hade det varit skönt om han kunde ta ut alla sina ca 270 flex timmar så vi hade kunnat ta tid för oss.
Men det fungerar ju inte så. 

Tack för svar!:)

Min pappa har också eget företag där mamma också arbetar, så jag inser ju och är van vid att jobbet tar mycket tid och kraft. Så du har min förståelse tillbaka ;) Dock förstår jag inte hur hans arbete kan ta så mycket tid och kraft..  Han är bara 21 år och är inte chef för företaget eller så.. Tack för svar! :)

Min är precis likadan.. perfektionist, inget är bra nog liksom.. Å ena sidan så kan han säga "vi slog rekord idag och det var jag som gjorde 90% av jobbet" (Han jobbar med sälj) men å andra sidan så tycker han att han kan göra ännu bättre än så och är alltså lite besviken på sig själv trots rekordet. Samma här, han kommer hem sent och vi bor inte ihop så då hinner vi inte träffa varandra när han kommer hem, och eftersom han haft en så lång dag så somnar han på en gång utan ens en vink åt mitt håll. 

Så det är ju detta som gör att vårt förhållande tar skada.. Jag försöker vara förstående och stöttande, men när man aldrig får tid att träffas eller ens smsa/prata med varandra så blir det ju knappt någon kommunikation överhuvudtaget, och för mig (och säkert de flesta andra) så är ju kommunikationen väldigt viktigt för ett bra förhållande. 

Ni kanske helt enkelt inte är rätt för varandra? Du skriver ingenting om hur länge ni har varit ett par eller sådär, men för mig låter det som att era önskemål på förhållandet inte är kompatibla.

Jag jobbar MYCKET och inkluderat dagar, nätter, helger och veckovis beredskap. Det gör även min m2b. Vi hinner inte alltid träffas trots att vi bor ihop och på vardagarna orkar man inte göra något speciellt, men det finns alltid någon tid för varandra. För mig är jobbet en viktig del av mitt liv och faktiskt det roligaste jag gör. Jag älskar verkligen mitt jobb och ställer höga krav på mig själv att göra allt det där extra för att det ska bli så bra det bara kan bli.

Vad gör du själv? Hur mycket tid lägger du på det? Är det möjligt att din vardag helt enkelt inte är tillräckligt stimulerande för att du inte ska känna dig ensam och övergiven när din partner lägger massa tid på sitt arbete? Jag har svårt att se att han jobbar så mycket så att ni inte ens har tid att träffas någonsin eller prata med varandra. Personligen har jag blivit fullständigt galen om min partner ville begränsa den tid jag lägger på mitt arbete, då hade han/hon varit fel person för mig att dela mitt liv med.

Jag jobbar dagtid vardagar, raka veckor. Jag är perfektionist och jobbar nonstop på jobbet. När jag kommer hem har jag svårt att  släppa jobbet direkt och jag kan prata om mitt jobb/kollegor. På kvällarna kan jag sitta och läsa om sånt som är bra för mig i mitt jobb i form av artiklar, nya produkter eller skriva ihop en text till jobbets hemsida eller facebooksida. Det är jag som sköter både facebook och webben och då jag oftast inte ens hinner med det på jobbet så då gör jag det hemma. Och det är inget tvång utan för att jag tycker det är kul och vill. 

Jag skulle bli väldigt irriterad om någon skulle vilja begränsa mig och bestämma över min tid. Tex att jag inte fick jobba hemifrån tex eller prata om mitt jobb. För mitt jobb är en stor del  av mitt liv och jag är både bra på det och tycker att det är kul. Sen är det ju självklart en fördel att vara ihop med någon som också har samma syn som jag på det hela. Båda är engagerade i sina yrken och drar aldrig i någon broms för varandra.

Min erfarenhet är att den som stör sig på att jag är väldigt engagerad i mitt jobb snarare varit väldigt missnöjd med sitt eget, att det är där skon klämmer.
 

Vi har varit ett par i 2 år och tre månader, detta har inte varit ett stort problem förrän han började på nuvarande jobbet. Han jobbade väldigt hårt första månaden för att kunna gå uppåt i företaget fort, det gjorde han. Nu är han chef för en grupp, så jag inser självklart att detta ger honom ett större ansvar och att det tar mer tid och kraft av honom än innan.
Dessutom handlar det inte bara om vårt förhållande utan också hans hälsa, han sover inte som han ska, han äter inte som han ska osv. Och då tycker jag att det är ett problem, när han själv inte ser vad jobbet har för effekt på honom. Hans arbetstider är ungefär mellan 11-20 måndag- fredag, men då sitter han ofta över ännu längre, eller kommer in tidigare eller åker in på lördag eller söndag också, trots att han absolut inte behöver göra det. För mig känns det ju då självklart som om han sätter arbetet framför mig och vårt förhållande. 

Självklart menar jag inte nånsin, men vi träffas 1, högst 2 ggr i veckan trots att vi bor ungefär 10 minuter ifrån varandra. Det är i vilket fall väldigt mycket mindre än någonsin förut. Jag har problem med min hälsa, så därför är jag hemmagående, så jag jobbar inte just nu, men jag har absolut inget emot att han pratar om sitt jobb med mig, snarare tvärtom. Jag uppmuntrar honom ofta att berätta om sin dag. Det finns massa saker att räkna in i varför jag känner som jag känner.. 

kan bara instämma, min sambo jobbar jämt o måste alltid  finnas tillhands.

det blir så mycket att jag snart blir tokig. det ringer från hans jobb mitt i natten titt som tätt o då måste han sticka iväg sen jobbar han över ganska ofta dessutom.

när han väl kommer hem är han så trött o slut så han orkar knapp med sin familj, plus att han väldigt gärna prioterar sånt han tycker är roligt på fritiden. vad vi andra vill är inte riktigt lika intressant.

känner att jag möglar ihjäl mig, för jag älskar honom verkligen men jag älskar inte hans jobb direkt.

har försökt prata med honom om att delegera bort några uppgifter till  sin ställföreträdande.

sambon är platchef för 3 kalkverk inom vår kommun så självklart förstår jag att det blir mycket jobb men vore så skönt om han kunde överlåta nån uppgift till den andre o ge oss andra lite tid oxå...

han älskar traktorer o maskiner och tyvärr så är ju inte jag o barnen maskiner vi är människor o det känns som vi får stå tillbaks för maskinernas skull....

men som sagt jag älskar honom o vill inte missta honom så därför tjatar jag inte o gnäller utan sitter tyst istället. 

åh, då kan vi förstå varandra till viss del då! Kanske ska vi ha detta som gnäll tråd för oss två och andra som vill, så vi kan ta ut tokigheterna här istället för på våra respektive? :P 

Har några gånger försökt att tala om för min pojkvän hur jag känner och han säger att han förstår och ska försöka dra ner på arbetet lite, men vill inte fortsätta gnälla till honom.. vill inte förstöra mer än "nödvändigt". 

Det är ju oftast så att man inte kan delegera bort arbetsuppgifter till andra hur som helst och då får man ju antingen ta paketet eller byta jobb. Älskar man sitt jobb så byter man inte ut det för att det inte passar ens partner. 

Jag har väldigt svårt att förstå alla dessa fruar och flickvänner (för de är faktiskt mest vi kvinnor) som vill bestämma över vår partners arbetstider, sätt att sköta sitt arbete och när det får lov att göras. Vad ger er rätten att göra det? Är ni verkligen så insatta i er partners arbete att ni förstår hur han ska sköta det? När blev det socialt accepterat att kränka den personliga friheten inom ett förhållande? 

ja jag behöver nog gnälla o klaga av mig lite jag oxå....