Positiv pepp efter missfall

Vi förlorade vårt andra i månad 2,, jag kände att jag ville sörja klart och vänta till jag haft två riktiga menyer emellan,,månaden efter var vi gravida igen :) så istället för februaribarn blev det majbarn!! Mitt råd är att ta DIG/er tid att "börja om". Ingen stress ingen press, utan bestäm er hur ni vill göra,,för att må bäst! Stort Lycka Till!!

Menser ska det givetvis stå, inte menyer :/

Det sista du ska göra är att stressa. Missfall sker oftast när kroppen stöter bort något som inte är friskt. Men sorgen är bågot som ska bearbetas. Mina läkaren har sagt att det kan hända att jag kan ha svårt att bli med barn men så länge man inte stressar kroppen så finns det chanser. Samma tipps till dig. Koppla av det blir inte bättre att alltid tänka på det. Innan du vet ordet sv det så har du ett litet mirakel i magen. Kramar

Jag hade fyra tidiga/halvsena missfall innan vi fick vårt första barn. Jag blev djupt deprimerad av detta, gick i samtal och vi testade oss på längden och tvären för att försöka ta reda på vad som var fel....

Sedan bestämde vi (jag) oss för att sluta försöka och vi tingade en valp istället. Plötsligt blev jag gravid utan problem, hade en problemfri graviditet och vi fick ett fullt friskt barn!  Vi fick ett barn till efter det och inga fler missfall.

Mina råd är:
- sörj det barn du inte fick, även om du själv tänker och andra påpekar "det var ju så tidigt" och "det var säkert kroppens sätt att rätta till något som blev fel". Man börjar drömma och fantisera och glädjas redan vid plusset på stickan...
- försök att inte stressa! Lätt att säga, svårt att genomföra. Du har rätt i att så länge knuten finns, är det svårare att bli gravid igen.
- prata med någon (kompis, mamma, syster, kurator) om din sorg/stress/
- fokusera på det som fungerar bra i ditt liv: jobbet? mannen? vännerna? dina aktiviteter?
- tillåt dig vara ledsen, men fastna inte i ältande. Bearbeta och gå vidare.

Lycka till!!!

 

Så ledsamt!

Vi fick missfall i v 10 med vårt andra barn. Det skedde 1,5 månader innan bröllopet så det var verkligen tråkigt. 2-3 månader efter missfallet försökte vi igen och då gick det på första försöket. Nu har jag gått över halva tiden så det börjar kännas bra, men oron finns där såklart.

Jag hann inte vara jätteledsen över missfallet när det hände för vi hade fullt upp, men fortfarande kan jag känna saknad över barnet som jag inte fick (trots att jag är gravid igen). Det känns extra mycket nu när mars närmar sig och vi egentligen skulle ha barn då. Jag tror att man kan känna sig lite ledsen tills den dagen då man sitter med sin riktiga bebis i famnen. Då spelar missfallet ingen roll längre.

Gråt, men deppa inte ihop utan försök igen : )

Vi förlårade vårt barn i 8:e veckan. Det var förstås en tragisk förlust, och jag trodde aldrig jag skulle komma över det.
MEN jag tillät mig sörja ett tag, prata massor och gråta. Sedan bestämde vi oss för att försöka igen, trots
att läkarna sa att det inte var bra. Jag ville inte gå och sörja längre och ville så gärna bli gravid igen. Jag blev gravid direkt och har nu världens finaste lilla kille. =)

Så sörj och prata, prata, prata med din kille, vänner osv.
Vänta inte alltför länge att testa igen, men känn ingen stress eller panik.
Läk och försök igen.

Lycka till!

Jag har ingen solskenshistoria själv men dock en historia som kanske kan ge dig lite perspektiv... 
Jag fick missfall i vecka 16 vilket berodde på en druvbörd.
Druvbörd? tänker nu många...

Det är en typ av cancer, men ändå inte.
Det är celler som inte vet om dom ska bilda moderkaka eller foster, så dom bildar en tumörliknande klump som ser ut som en druvklase (därav namnet). Dessa tar i princip näringen från fostret och hindrar dessutom dess fortsatta utveckling.

Jag fick lov att gå igenom 2 skrapningar för dom fick inte bort allt i första omgången.
Och sen fick jag inte bli gravid på 1 år, utan fick gå och ta blodprover varje vecka första 3 månaderna, sen bara en gång i månaden dom nästa 3 månaderna och sista halvåret bara varannan månad.
De hormoner man ser på tester när man är gravid är nämligen samma som druvbörden ger. Så dom skulle inte kunna veta om den kommit tillbaka eller om jag var gravid och enda möjligheten att få veta är att skrapa livmodern i så fall vilket ju i så fall skulle inneburit abort.
 
Att inte få försöka ens var det värsta av allt.
För er är det "bara" att köra.
Men kom ihåg att du måste ge dig tid att sörja också. För om du inte bearbetar den här förlusten så kan den ligga ivägen för dig i framtiden.
Du sörjer ett barn. Oavsett vad andra säger om hur tidigt det var, det var nog fel på det osv osv som man ju får höra, så var det ändå ditt (ert) barn. Och det är värt att sörja.
Nu menar jag inte att du ska älta det. Du måste ju givetvis samtidigt blicka framåt. Men det är ingen panik, du måste inte bli gravid exakt nu. Du kan inte ersätta det barnet med ett annat.
Nästa graviditet kommer när du minst anar det. Och det kan bli snabbare än du tror om du bara inte försöker tvinga fram det...

För att ge en liten solskenshistoria i alla fall så kan jag berätta om en tjej jag känner som fick ett väldigt tråkigt missfall.
Hon kunde inte få ägglossning på egen hand och fick alltså hjälp med hormoner för att kunna bli gravid.
Första barnet dog i magen bara någon dag innan BF.
Självklart sörjde dom, men dom gick ändå vidare och skaffade två barn. Och det var det dom ville ha.
Så hon behövde ju alltså inte få hormoner mer utan återgick till att inte ha någon ägglossning. 
Någon månad innan hon skulle gå tillbaka till sitt jobb så började hon få symptom på att vara gravid. Vilket hon inte kunde vara alltså...
Men det var hon. Hon hade spontan-släppt ett ägg och det hade blivit befruktat.
För dom så är det som en hälsning från deras första, dödfödda barn. Det var samma kön på båda dom barnen och dom känner ett speciellt band till det här sista. Dom sa att det känns som att det är samma själ. 

Barn kommer du att få.
Du kan uppenbarligen bli gravid. Det är ingen panik, ta hand om dig själv och din kille nu så kommer det där plusset snart att dyka upp  

Jag har ett besked till dig ifrån världen där man använder provrör och burkar för att bli gravid apropå det eviga tjatet om att man som kvinna måste låta bli att tänka för mycke för om man stressar upp sig kommer det att skita sig...

...så är det inte!

Det är många saker som ska stämma för att en graviditet ska gå hela vägen från befruktning till levande bebis. Vad man tänker på är inte en av dem!
Givetvis mår man själv bättre om man inte har panik, ångset och är helt besatt. men äggen, spermierna, livmodern och slemhinnan påverkas faktiskt inte av vad du tänker på.
 
Man kan inte råka tänka så mycket på att bli gravid så att kroppen låser sig. Den stress man kan utsättas för som helt sätter kroppen ur spel, handlar inte om tankar, utan om hormonella störningar som tex gör att mensen uteblir etc.

Jag har vid det här laget många vänner som genomgått helvetet och prövningen att göra ivf:er på vägen mot att bli förälder-alla har samma info från sina läkare: det vore lättare för kvinnor att faktiskt slappna av om det slutade snackas så mycket om att man skulle kunna sabba allt genom att känna sig stressad. Men önskan om att vi skulle få slappna av, handlar mer om att hela processen blir lättare om man mår så bra som möjligt-och då är skuldkänslor över att man tänker på det man högst önskar sig, inte något man behöver.

Så, sörj det du miste-och våga längta efter det du hoppas på. Det finns ingen anna väg än att våga tro och hoppas igen.

Beklagar ditt missfall.

Jag vill mest av allt säga att det finns hopp. Och att knuten du känner kommer inte att förhindra att du blir gravid, men den kan göra det alldeles extra jobbigt att försöka. Hur man än vänder sig är det så att det kan ta många månader att bli gravid. Det är helt naturligt och betyder inte att det är något som är fel. Men du sörjer fortfarande och mensen kan bli en väldigt jobbig påminnelse om att du faktiskt inte är gravid längre.

 

Det här är min historia: Jag fick  missfall i vecka tio och tog det väldigt hårt. Vi började försöka igen, men det blev alldeles för jobbigt när jag inte lyckades bli gravid (igen, helt naturligt att inte bli gravid på första försöket). Då tog vi en månads paus och det gjorde underverk för sorgearbetet och det handlade ju bara om några veckor.
Knuten fanns kvar, men vi fortsatte att försöka, för vad annars kunde vi göra? Tre känslomässigt jobbiga försök senare var jag gravid igen, men det slutade också i missfall. Då pausade vi direkt och det var viktigt och otroligt skönt att ha en "normal" månad och slippa besvikelsen när mensen kommer.  

Tre månader senare blev jag gravid för tredje gången och efter mycket oro och många, många tillfällen då jag "visste" att jag skulle få missfall lyckades jag få göra ett ultraljud i vecka 10. Allt såg bra ut och jag kunde äntligen njuta av graviditeten.

Vad jag vill säga: sörj det du behöver. Låt ingen förminska det. Prata med någon om du behöver. Oroa dig inte för att knuten ska sabotera för er, för det gör den inte. Ta en paus om du känner att du behöver det, men kör på om du vill och orkar. *kramar*

Jag fick en som dog i magen på mig. Vi hade kämpat så för att få ett barn till och så ...bara dog hon.
Jag blev helt knäckt men talade öppet om det med syskonen för att de skulle veta varför jag var ledsen.
Sen var det som att kroppen "skrek" efter en ny graviditet men inget hände trots hormongrejor o hela köret.
Så jag beslöt en dag att NU får det vara nog! Nu har jag kämpat i månader efter en ny gravidtet...nu skiter jag i det o så får jag pausa.
Då blev jag gravid!! :O
Och istället för ett barn i mars så blev det en i oktober :)

Så låt dig få sörja o sen ta ett andetag o ta nya tag. Vet det låter banalt men att få vara ledsen är A o O för att kunna komma tbx. Lycka till :)

Tack tjejer för era berättelser! De har hjälpt mig mycket. Har tagit en paus från bröllopstorget och familjeliv därför har jag inte svarat. Chikita det låter hemskt med druvbörd! Är du återhämtad? Försöker ni på nytt? Daa- du lyckades bli gravid igen men pauser emellan men var du fortfarande oroad och lite stressad när du väl blev gravid? När jag blev gravid vart jag betydligt mer avstressad än tidigare månader så jag tror ändå att stress har en liten innebörd.. Ska ha ägglossning kommande vecka och saker och ting har känts bra nu men nu ska mannen iväg på jobbresa tors-sön! Jag är så himla stressad och ledsen över att vi kanske missar den här ägglossningen pga av det! All harmoni jag har jobbat upp i månaden med yoga, besök hos akupunktör flera gånger och helt slutat med kaffe och så åker han iväg (!) känns som ett slag i magen.. Ska jag behöva vänta ytterligare en månad tills nästa schahs dyker upp? Suck.. Han säger att om vi kör på på tors morgon och sedan på söndag så kanske vingar chans men jag vet inte...

Jag har aldrig varit och planerar i dagsläget inte att bli gravid, ville bara svara på ditt inlägg.

Du skriver ovan att du "jobbat upp en harmoni" och att nu när det inte blir riktigt som du tänkt - då fallerar allt och ditt känsloläge går tillbaka till en oönskad plats... Det är ett mycket starkt tecken på att du är riktigt riktigt stressad. Yoga, akupunktur, allt sådant det kan bara hjälpa dig en bit på vägen. När man befinner sig i ett känsloläge som kan kullkastas eller ändras av små oönskade hinder eller yttre påverkan; det är ett tecken på att vi befinner oss i rejälv och allvarligt stress-läge.

I höstas gick jag i KBT, då gjorde jag och min terapeut en övning där vi stod mitt emot varandra och höll i varsin ända av en handduk. han sa att mellan oss är en bottenlös avgrund och han symboliserar min ångest.

Eftersom att jag under den tiden hade mycket ångest illustrerade vi det genom att dra i handduken, ju mer vi drog desto närmre varandra kom vi. Alltås ju mer jag kämpar med min ångest (tänker på den, försöker knuffa ifrån mig den) desto närmre kommer den och desto mer inensiv blir den.

När vi stod där och drog i varsin ända (så att jag tillslut blev svettig och andfådd) då frågade han; "vad vill du göra?" Jag svarar - "släppa handduken". Det gjorde jag, och vilken lättnad!!! Jag grät hela dagen efter den övningen samtidigt som jag skrattade. Det enda jag kunde tänka på var att "lösningen" på mitt problem var att släppa handduken. Hur knäppt låter inte det?

Men det är något jag tagit med mig. Och ibland när ångesten kommer smygandes, då ser jag framför mig hur min terapeut står framför mig, med armarna längs sidorna och "på andra sidan klyftan". Han gör inget, han bara är där och ibland är det ok att ha ångesten där, du ser den och känner den, men den är inte "in your face".

Det verkar som att din ångest eller det som får dig att må dåligt befinner sig väldigt mycket "in your face" eller i alla fall inte långt därifrån... Och det är viktigt att komma ihåg att det är ok. Försök inte döva den, låt den va där, se den, känn den, men sätt en gräns för hur nära den får komma. Jag har uppskattat det sättet att tänka då det ger perspektiv på livet. Vi människor går inte runt och är konstant lyckliga, det är helt i sin ordning om man inte mår bra ett tag.

Jag hoppas att allt löser sig för dig och din man. Självfallet kan ni fortfarande bli gravida även om ni inte har sex i direkt samband med din ägglossning. Innan eller efter duger ju alldeles utmärkt också. :) Lycka till!

Tack SandraElisabeth för din berättelse. Du har helt rätt, jag är i ett allvarligt stress läge. Känns som att jag inte kan bli hel förrän jag är gravid på nytt. Det var så hemskt att förlora fostret och överallt ser jag gravida och barnvagnar.. Jag vill bli gravid så fort det bara går.. Kroppen längtar så mycket. Och det känns bra det du skriver att man måste få vara det, man kan inte bara vara lycklig hela tiden.. Akupunktur och yoga har hjälpt mycket men rädslan ligger mycket i att kroppen är i obalans. Min cykel har blivit så lång och jag vet att jag har mer östrogen i kroppen än genomsnitt ( en genomsnittskvinna har ca 6 fruktsamma dagar i månaden, jag har 12). Min barnmorska sa att det va bra för då kan jag bli gravid ganska lätt men jag är orolig att detta gör att jag också lättare får missfall. Jag vet ingenting och jag får aldrig något svar känns det som.. Alla bm säger olika och att allt ordnar sig och att jag måste ge kroppen tid att återhämta sig.. Känner mig som en idiot som stressar upp mig så...

Jag förstår dig. Det jag stressar upp mig själv för är skola och framtida jobb. Det är ju inte samma sak, men pressen och viljan är väll ganska lika.

Något av det värsta att höra när man är stressad eller mår dåligt är att "det löser sig, slappna av", för hur tusan ska man slappna av när man inte riktigt vet hur?! Hade jag vetat hade jag gjort det liksom!

Men tyvärr är det ju så att man någonstans måste hitta en plats inom sig där stressen eller annat inte kan nå en. Min terapeut tyckte att jag istället för att fokusera på det jobbiga skulle tänka på och försöka utveckla det roliga. I mitt fall handlar det om livsglädje och att göra sådant jag gillar och mår bra av, utan att automatiskt ge mig själv skuldkänslor. I ditt fall kanske du ska försöka tänka in dig själv i framtiden...? Typ fantisera om glädjen i att vara gravid och verkligen känna att "det kommer" - Du kommer hamna där. Det kan vara en tröst men också en motivation... Jag hoppas att det inte skulle göra dig mer deprimerad eller ledsen.

Jag upplever att fantasier om framtiden kan hjälpa mig. Det ger mig distans och bilden av ett mål som jag tids nog kommer uppnå. Vissa saker går inte bättre eller lättare för att man stressar fram dem.
Jag tror att det är viktigt att hitta glädje i stunden. Nej, du är inte gravid nu, men du kommer bli det.
Innan du vet ordet av finns en liten bebis i magen och då kommer 9 månader gå fort. Så du kanske ska "försöka njuta av det redan nu" med hjälp av fantasier...?

Stressad skulle jag nog inte säga att jag var. Jag var orolig, rädd, väldig ledsen och tyckte att det var skitjobbigt att behöva försöka igen. Särskilt efter andra missfallet. Då visste jag inte ens om jag ville ha ett plus eller inte, för jag hade kunnat göra vad som helst för att aldrig någonsin riskera att få ett missfall igen. Samtidigt ville ju både maken och jag så väldigt gärna ha barn, så vi hade inte just något val. Det var jag förbittrad över.

Ett tag tänkte jag som du, att jag inte skulle bli glad förrän jag var gravid igen. Det blev jag tvungen att släppa, för vägen till graviditet blev så jobbig.  Jag fokuserade på att sörja färdigt samtidigt som vi fortsatte med försöken. Sorgen har sin tid.

 

Du behöver inte känna dig som en idiot för att du stressar upp dig. Ditt missfall ligger så nära i tiden och du är fortfarande väldigt ledsen. Själv upplevde jag att sorgen kom i vågor och överraskade mig när jag trodde att jag kommit över det. Det blev lättare så småningom, men det tog ett tag.
Jag hoppas att det går vägen för dig snart.

Tack Daa, känns så skönt att läsa om en solskenshistoria där personen ifråga liknar migsjälv i tankar och sorg. Det visar att det finns hopp för mig med. Jag håller med om att sorgen kommer i vågor. Ena dagen känns allt frid och fröjd och nästa dag rullar tårarna ner för kinden. Vi har nu gjort vårt första försök, har Max i dag och imorgon. Maken åkte iväg idag men vi hann få kvalitetstid igår och i morse så jag hoppas det räcker. Är som du kluven. Vill så gärna bli gravid men är så himla rädd för ett nytt missfall.. Livrädd. Varför pratar inte fler om det här och varför får man inte bättre hjälp av barnmorskor? Jag har nu träffa en jättebra barnmorska som jag får på samtal hos. Hon säger att när jag blir gravid på nytt ska vi utöka samtalen så att hon kan hjälpa mig att få en harmonisk graviditet. Känner sån tacksamhet! Har aldrig känner mig så ensam och utlämnad som när jag fick mf och nu har jag en person nära till hands som faktiskt är mån om mig.

Skönt att höra att du har träffat en bra barnmorska. Det måste vara guld värt. Jag hade inte den möjligheten själv, men kunde prata av mig mycket i andra forum. Håller tummarna för att du ska få det där plusset snart och att det leder hela vägen.       

Jag har haft 4 till slut börja ja mEd piller för att låta kroppen läka och såren i själen. Men nu hoppas vi på två streck På Stickan efter bröllopet..styrke kram!