Hantera sorg, mitt i all denna glädje

Till att börja med så ska jag beklaga sorgen. Jag vet hur det känns...

Min mamma hade KOL och MS.
Jag använde i princip bröllopet som lite "muta" för att hon skulle acceptera att hon behövde mer hjälp för att orka lite längre.
Vi tidigarelade vårt bröllop ca 6 månader, men det var ju ändåå närmare 2 år bort när jag avslöjade för mamma att vi hade funderat på att gifta oss...

Tyvärr räckte det inte.
2 månader innan bröllopet så dog hon.

Första tanken då var "vi skiter i allt, nu ställer vi in".
Men nästa tanke var "jag behöver det här... jag behöver något att se fram emot och mamma skulle inte önskat att jag ställde in".
Och så blev det.

Vi begravde mamma 2 veckor efter att hon gått bort och sen var allt fokus på bröllopet för att orka med. Att ha det där positiva att fokusera på istället för den svåra sorgen.
Visst sörjde jag ändå. Men jag kunde inte sätta mig ner och tycka synd om mig själv.
Om vi hade ställt in så hade det nog funnits risk att jag hade vänt det till "mammas fel" i slutänden. Och kanske istället blivit arg på henne.

Vi gjorde en minneshörna där en miniversion av mammas kistdekoration stod tillsammans med 3 blockljus som representerade mig, brorsan och brorsdottern.
Och mammas placeringskort som ju redan var klart fick hamna där också.
På så sätt var hon "ändå med".

När det gäller att hantera sorgen så finns det ingen mall och inga större råd och tips.
Sorg tar den tid som sorgen tar hos dig...
Ta dig tid att sörja, men låt inte sorgen bygga bo i ditt hjärta.
Försök hitta positiva saker att fokusera på. Och låt dom bli ditt ljus i mörkret.
Man får återfall hela tiden ner i sorgen.
Jag kan än i dag tänka "jag måste berätta det här för mamma" (drygt 1,5 år sen hon gick bort nu) och sen kommer jag på att jag inte har någon mamma och då kommer tårarna forsande.
Men samtidigt kommer alla ljusa minnen också.
Till och med på dopfikat så blev det ett och annat skratt när vi satt och mindes tillbaka. Mamma var nämligen väldigt lättlurad och godtrogen, så vi lurade henne en hel del och dom minnena är värda mycket.

Tillåt dig att känna glädje.
Även fast du sörjer så måste du få vara glad.
Det låter enkelt för dom som inte varit med om det här. Men det är inte så enkelt...
Glädje kan vara likamed skuldkänslor.
Men det är inte fel att vara glad och att skratta.
Din mamma skulle önska att du fortfarande njöt av livet och inte fastnade i sorgen, det kan jag lova dig. 

Så här fint gjorde vi det för mamma på bröllopet

 

Tack för ditt stöd och dina ord. Skönt med någon som förstår hur man känner.
För det är så, gläden går just nu hand i hand med skuldkänslor emellanåt. Men samtidigt vet jag att mamma skulle vara skogstokig på mig om hon visste att jag inte nöjt av planeringstiden (som den list- och kontroll-människan jag är) . Som tur var har man både bra och tunga dagar. Låter de tunga dagarna vara ledsna om det behövs.

Vad fint ni hade gjort med minneshörnan. Funderade på att göra något liknande med min bukett, mamma hade kallor på sin kista. En för varje familjemedlen.
Så jag funderade på att ha en kalla för varje medlem på min sambos sida och min egna. Sen låta en kalla i avvikande färg representera mamma. Känns viktigt att på något sätt få en känsla av att mamma är "närvarande".

Tack än gång för ditt inlägg.

Jag beklagar verkligen din sorg!

Jag har inte varit i samma situation så jag kan inte ge några råd om det.
Men precis som Chicita skriver så gör din mamma delaktig i bröllopet även om hon inte är där, om det känns bra för er förstås.

Sedan, mycket tråkigt att din syster inte vill vara delaktig. Har du någon när vän som du kanske ska ha som tärna som kan stötta dig och hjälpa dig med både det psykiska men också med det praktiska inför bröllopet. Och få med dig din karl i planeringen! Försök trots sorgen finna glädje i bröllopet, att du funnit mannen i ditt liv osv. Berätta för honom att du vill att han är med och planerar och att du behöver stöd.

Enda rådet är väl att låta dig sörja, ta hjälp och våga be om stöd av nära och kära (inte allid lätt men det behövs!)

Ja ge din mamma en plats under dagen på något sätt.
Om du har något smycke som hört till henne så kanske du vill ha det på den dagen också (om det går att få in på något bra sätt. Man kan exempelvis linda ett halsband runt skaften på buketten).
Hitta ett sätt som funkar för dig där du känner att du har din mamma med dig och hennes stöd 

För hon sitter ju där och dinglar med benen på molnkanten och undrar vad du håller på med för något just nu (i pyssel och planeringsväg). Och hon skulle säkert bli jätteglad om hon såg att du inkluderar henne på något sätt 

Jag beklagar din mammas bortgång. Det är tufft, jag vet.

 

Min mamma gick bort under julen. Även om hon varit sjuk i fler år så är det ändå oerhört jobbigt. Jag hade också önskat att mamma fick vara med på mitt bröllop, men nu går inte det. Jag hade också önskat att det hade funnits en bild på mamma och mitt förstfödda barn, men det är något jag får leva med helt enkelt.

 

Mitt enda tips i din sorg är att sysselsätta dig med bra saker som ger dig energi. Sorgen kommer du alltid bära med dig mer eller mindre, och den behöver få slippra ur dig då och då. Men fyll även ditt liv med glädje och tillåt dig att vara glad. Din mamma hade velat det.

 

Själv fann jag att löpning/motion var den del som har hjälpt mig genom det hela. Jag fick helt andra möjligheter att tänka, bearbeta och gå vidare i det hela tack vare det. Det är min egen tid med mig själv där tankarna bara får flöda fritt.

 

Den dagen jag gifter mig känns det också naturligt att ha en del som rör mamma, det kan vara något i programmet eller en plats för henne. För jag tänker att mamma alltid är med mig iallafall. Och jag är säker på att din mamma är med dig hela tiden också.

Jag beklagar din sorg.

Jag har inte varit i exakt samma situation som dig, men liknande. Min mamma gick bort hastigt 2010, på hennes 60-årsfest. Det var inget väntat, utan det var hjärtat som gav upp. Visst hade hon haft problem med hjärtat men hon hade bara ett år innan opererat sig och allt skulle bli bättre. Så nej, det kom som en chock. Mitt i all sorg över mamma så var jag gravid, var bara i v 13 när detta hände. Som tur var hade jag hunnit berätta för min mamma, så hon fick glädjas över det en stund iaf.

Det var väldigt svårt första tiden efter hennes bortgång, ena stunden var jag glad över bebisen i magen för att i nästa stund bara börja böla hejdlöst. Så var det dagligen. Men, det blev med tiden färre gråtattacker och fler stunder med skratt. Det är verkligen inte lätt att hantera dubbla känslor, men det går om man tillåter sig att sörja och gråta när man känner att det kommer men nästan ännu viktigare är det att tillåta sig själv att vara glad och lycklig över de saker man kan glädjas åt.

Det jobbiga för mig var att höra från ett av mina syskon att  "Ja du har ju iaf något att vara glad över (syftade på att jag var gravid) så det är ju inte lika jobbigt för dig".. Det var inte alls lättare för det, utan det var ju såna stora kast mellan glädje och sorg men det kunde inte mitt syskon riktigt förstå. Men hur som, jag tog mig igenom det. Visst kan jag bli ledsen än idag, men det är inte på samma sätt som den första tiden. Första året var mest jobbigt då man skulle fira jul för första gången utan mamma, allas födelsedagar som skulle firas osv. Men man tar sig igenom det på något sätt.

Tycker Chicita gjorde det väldigt fint för hennes mamma på bröllopet med minneshörnan, det kanske vore något? Jag har tom tänkt att på något sätt att ha min mamma närvarande, även om det är då nästan tre år sedan som hon gick bort. Men det skulle ändå kännas fint för min mamma var så viktig för mig.

Skickar en stor kram till dig  

Blir lite tårmild av alla snälla ord och ert engagemang. Tack alla ni som skriver så snällt : )

MariaochDaniel - Syrran kanske börjar smällta lite ändå, hon kom med förskag på festlokal igår. Det var inte mycket, men det känns som hon kanske vill vara delaktig ändå. Så jag ska vänta lite och se om hon kanske inte ändå vill vara med i planerandet. Försöka bjuda in henne och se hur hon reagerar.
Min sambo vill verkligen inte behöva planera till bröllopet, han hänger gärna på, men vill helst att jag bestämmer. Dock har han varit ett jättebra stöd med allt som har rört mamma, han har skött den biten så bra så jag kan inte älska honom nog.

Chicita - Det med halsbandet hade jag inte tänkt på. Det var en jättefin idé. Mamma var aldrig så mycket för smycken. Förutom sina öronhängen, de älskade hon. Ska höra lite snällt med pappa sen när han har fått reda på att det kommer bli bröllop om jag inte kan få låna öronhängena.

Gloriousgirlgirl - Jag beklagar din förlust med.
Det stämmer det du skriver. Mn måste försöka hitta det som ger en energi. Men jag tycker bara att det känns så svårt att ta tag i saker. Men det kommer komma antar jag. Får försöka att inte tvinga på det.
Känns fint att det går att få med mamma på något sätt på bröllopet.

solklart - Vad hemskt att allt gick så fort. Jag beklagar verkligen.
Tycker det är så jobbigt när man har de där tvära kasten. Vara jätteglad ena stunden för att sedan inte kunna gära något annat än att gråta. Min sambo fyller år idag, jag älskar allt som har med firande att göra. Göra det fin för den som fyller år, presenter och allt sånt. Min sambos familj bor inte i stan så jag min familj ska komma hit och fira honom idag. Och plötsligt insåg jag att mamma inte kommer vara med. Det blev så jobbigt så jag var bara tvungen att komma ut från lägenheten en stund. För det enda jag kunde tänka på var när mamma var här senast (det var när vi hade våffelkalas för hunden ;) Mamma hade varit och köpt kanelbullar i present till honom, hon och jag är av samma skrot och korn när det kommer till firanden).
Har bestämt mig nu för att resten av dagen måste vara sambons. Försöka vara glad för hans skull. Men vet att han skulle förstå om jag inte klarar det.
Tycker också du ska ha med din mamma på något sätt. Ens mamma är ju alltid ens mamma :)

Kram :)