Sexuellt utnyttjande som minderårig.

Förlåt, men jag förstår inte. Har din bror utnyttjat dig sexuellt?

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här så att det blir så tydligt som möjligt. 

Jag har blivit utsatt för samma sak som dig, dock inte av ett syskon utan av min första pojkvän. Och jag stannade med honom i flera år efter det. På något vis lyckades jag bryta mig fri och hitta styrkan att lämna honom, men det tog lång tid och krävde många tårar.

Om jag får säga precis vad jag tycker tror jag inte att du älskar din bror och vill ha honom på ditt bröllop. Han är din bror och man älskar sina syskon, det förstår jag, men man behandlar inte någon man älskar som han har behandlat dig. Du behöver bryta dig fri från det som varit. Jag hade inte bjudit honom om jag varit du, för det skulle på något vis vara som att visa att det han gjorde mot dig var okej, att du har förlåtit honom nu.
Som utsatt för sexuella brott måste man förlåta, men det är DIG du ska förlåta. Ingen annan. Du kunde inte ha påverkat det som hände. Särskilt eftersom du var liten då. 

Hat och kärlek är väldigt starka känslor och de kan vara svåra att skilja på när man varit med om något traumatiskt. När man inte känner något alls gentemot förövaren - då är man fri.   

Jag tänker inte skriva det här anonymt utan vara öppen med det. Även jag har blivit sexuellt utnyttjad och det är helt värdelöst.

Känslor kan väldigt lätt bli blandade speciellt när man varit utnyttjad av någon som man egentligen borde älska helt gränslöst.
Din bror är inte en av det bästa om han har utnyuttjat dig. Det spelar ingen roll hur många gånger han tog med dig till gröna lund, att utnyttja någon sexuellt är ett brott. Att du har bilden att du älskar honom och att han är en av de bästa bröderna som finns trots att han har utsatt dig för dessa saker visar bara på att du verkligen skulle behöva söka proffissionell hjälp och reda ut dina egentliga känslor.

Att acceptera att man blivit utnyttjad sexuellt utav sin bror, tycka att han är världens bästa bror i övrigt och sedan vilja att han var med på bröllopet låter faktiskt inte helt sunt. Utan att leka låtsas psykolog låter det faktiskt som att du förtränger dina egentliga känslor och försöker få situationen att verka okej för dig själv för att du enklare ska kunna hantera det.

Jag tycker att du ska söka hjälp och om du vill ha en relation till din bror och verkligen förlåta honom på riktigt, skulle ni nog behöva gå båda två och prata med någon om det som hände.

Jag har kommit så långt att jag har förlåtit mig själv, jag har accepterat att det inte var mitt fel det som hände, men förlåta honom för det han gjorde, kommer jag nog aldrig klara. Jag tror inte på hämnd, det fysiska såren är sedan länge borta men att däremot förlåta någon för den typen av kränkning, det kommer jag aldrig klara av.

 

jimmyojennifer: Jag har läst ditt inlägg typ fem gånger nu, och jag tycker du säger allt som behöver sägas. Starkt av dig att inte vara anonym också. Jag vågar inte vara mig själv, jag har inte hunnit så långt i läkningsprocessen ännu. 

Det är svårt att förstå för någon som inte blivit utsatt, men allt handlar om att man måste förlåta sig själv. Allt annat är helt oviktigt. Oavsett vem som gjort vad mot dig så har du inte gjort något fel. Man skuldbelägger sig själv, det hör till och händer alla, men det borde inte vara så. 
Man måste bara lära sig acceptera det som hänt, förstå att livet går vidare även de dagar då allt känns förjäkligt och inse att man är mer värd än att må dåligt över att någon annan gjort fel. Det är jobbigt, det tar tid, men det är värt det. Man måste bara klara det utan att börja hata. Hat äter upp en inifrån och förstör mer än något annat.

Usch vad okänslig jag lät med "lära sig acceptera det som hänt", men det är så jag var tvungen att göra själv. Jag kände mig förstörd och som att livet var slut, men nu har jag kunnat acceptera det. Livet är inte slut. Någon kan säga att jag är älskad och mena det. Jag är mer än det jag blivit utsatt för. 

Fast du har ju rätt. Det handlar om att lära sig acceptera det som har hänt. Först när man tar till sig att det faktiskt är på riktigt kan man börja bearbeta vad man sedan känner kring det. Acceptans är en öppning för smärta och det är därför man gärna väljer att förneka händelsen eller förmildra omständigheterna.

Jag gick i flera år och inbillande mig att jag hade velat, att jag faktiskt var med på det. Vilket inte alls är sant, det var en fullbordad våldtäkt.
Men ju mer jag mantrade för mig själv att det hade varit ett ömsesidigt samlag blev det enklare att förtrycka smärtan.
Men det låg i grund och botten och gnagde. Den underliggande smärtan gav min kropp andra fysiska åkommer som panikångest och klaustrofobi, som enbart grundade sig i den händelsen (fick jag reda på sedan i terapi) men under flera år gick jag runt och låtsades om att det var en enkel händelse precis som allt annat och inget jag behövde bry mig om, utan att vara medveten om hur mycket det påverkade mig.

Att bli utsatt för övergrepp är något som tar tid att bearbeta och jag tror faktiskt man behöver hjälp att ta sig igenom det, eller det underlättar i varje fall.
Jag tror att TS faktiskt skulle kunna ha en sund relation till sin bror så småningom, men jag tror att det behöver bearbetas. Som jag skrev tidigare, att säga att ens bror är den bästa för att han är kärleksfull och har tagit med en till gröna lund är ett väldigt enkelt sätt att förmildra vad han egentligen har gjort, för att det ska bli lättare att leva med händelsen.

Jag gjorde samma sak, inbillade mig att jag hade varit med på det. Eller på något vis att "Jaha, nu har det hänt så nu måste vi vara tillsammans för alltid" eftersom han var min allra första pojkvän och det var första gången för mig. 
Nu har jag accepterat det och kan prata om det. Det är fortfarande inte bekvämt att prata om det, men jag kan. Och jag har ingen kontakt med min före detta idag. Jag klippte banden ganska snabbt och han var snabb på att skaffa en ny flickvän för att visa att han inte behövde mig. Eftersom det var jag som gjorde slut.
Även om det låter lätt och snabbt fixat när man säger "acceptera det" så är det verkligen inte det. Jag har haft samma problem som dig, att andra saker spökat när det egentligen var en våldtäkt och upprepad misshandel som orskade det. Jag har inte kunnat sova, sovit för mycket, varit deprimerad, fått panikattacker osv. Ett tag var jag rädd för allt och kunde inte ens gå ut själv. 

Ja jag blev sexuellt utnytjad av min bror som barn. Det började förmodligen redan i två års ålder (han var då 12) och höll på tills jag var 16. 
Hans vän våldtog mig när jag var 13 och min bror satt i rummet bredvid (det var på en fest).
Jag går och pratar med en kurator om det hela och har så gjort sen jag blev överfallen (klassades som ett våldtäkts försök) när jag var 25. Det var i och med den händelsen som allt jag förträngt så "bra" kom upp. Jag hade haft små minnes bilder innan men så fort de kom tröck jag bort dem.
När jag var 19 var ja tillsammans med en man som misshandlade mig psykiskt och senare även fysiskt. Honom har jag i dag barn med men jag lämnade honom under graviditeten. Det var som att jag kände att antingen får han ta mitt liv nu eller så sticker jag och räddar mitt barn från missären. 
Och Jo han är en av de bästa bröderna man kan ha och jag älskar honom men jag hatar det han har gjort emot mig. Jag hatar hans handlingar men inte honom. Han var fortfarande själv ett barn när det hela började. 
Ni som blivit våldtagna och utnytjade själva. Jag kan bara säga att hade det hänt av någon som inte stod mig nära på samma sätt (tex en pojkvän/flickvän/lärare osv) så hade nog mina känslor inte varit dem samma.
Det var ju inte så att det hände varje dag eller varje vecka. Men det har hänt. Jag vet att det inte var rätt av honom att göra det han gjorde. Jag vet att jag enligt många borde hata honom. Jag vet att jag ska förlåta mig själv men jag vet också att många gånger är det lättare att förlåta andra innan man kan förlåta sig sjäv. Jag vet också att det absolut inte var mitt fel. Jag vet också att han brde ha fått hjälp.
Och varför ska jag inte bjuda en person som också stöttat mig när jag äntligen vågade ta steget att lämna den man som nästan tag mitt liv? Det var med min bror jag kunde prata om det var jobbigt i skolan eller med vänner. Det var också honom jag kunde prata med när vår mor och hennes man hade druckit för mycket och jag tyckte att de var läskiga. 
Har via Barnkraft haft kontakt med andra som varit med om liknande händelser där de förstår hur svårt det kan vara att helt reda ut sina känslor när ens förövare även var ens beskyddare.

solrosfrt.blogg.se 

Jag tycker inte att du ska hata din bror, det kan du nog aldrig göra. Det är så otroligt svårt att hata och det är ännu svårare att hata någon man egentligen älskar. Jag tycker att det är jätte bra att du får hjälp det betyder att du är villig att förlåta misstagen han gjort och att du vill jobba på den relationen syskon borde ha. Att vända ryggen åt en familjemedlem, hon illa dom än behandlat än är inte varken lätt eller rätt. Kvinnor som blir misshandlade i sina förhållanden, barn som blir utsatte eller som i ditt fall syskon som blir utnyttjade av varandra är extra känsligt. Att någon har gjort något grymt behöver inte betyda slutet. Allt beror på hur man hanterar det. Om din bror erkänt att han gjort fel och är villig att be om ursäkt för sitt beteende, se framåt och jobba på sina problem har ni möjligheten till ett sunt förhållande. Men jag kan inte hålla med om att han varit världens bästa bror för då hade han inte handlat som han gjort. Att han vill bli världens bästa bror genom att jobba på sina problem är en helt annat sak. Jag hoppas ni kommer ha en sund, hälsosam relation. Om du vill bjuda honom på bröllopet ska du göra det. Om du känner att ni har en relation idag där du är trygg med att han närvarar. Ingen kan säga åt dig hur du ska känna eller agera, de är din kropp, dina känslor och din bror. Älska honom för att han är en bror, men jag tycker nog inte att du ska förlåta hans handlingar. Förlåta beteendet, förlåta att han agerade fel och se framåt, men handlingen i sig är för mig oförlåtlig. Men som sagt, de kan bara du bestämma. Men själva handlingen i sig är grym. Däremot kan jag tänka mig att det finns bakomliggande orsaker som han behöver hjälp med för att komma över sitt felaktiga beteende.

Jag tror att jag säger att han är den bästa bror man kan ha för att han är det om man skulle kunna bortse från de grymma handligar han utfört. 
Och fram tills jag var 25 så då mina förträngda minnen och då jag inte längre kunde blunda för mina minnesbilder så var han den bästa broder man kan ha.
Jag pratar med en kurator eller socionom är han väl egentligen, och har gjort det sen den dagen jag blev överfallen. Anledningen till att jag pratar med honom och inte med en psykolog är för att jag funnit ett förtoende till honom vilket är sällan som jag gör. Han fanns vid min sida 2 timmar efter jag blev överfallen och där har han stannat.
Jag har väldigt svårt att prata när jag mår dåligt utan skriver av mig (som här eller i bloggen) eller så gråter jag i en varm dusch.
Jag har berättat vad som hänt mig för några få utvalda vänner och självklart för min blivande äkta maka. Hon stöttar mig i mitt beslut att bjuda min bror på vårt bröllop. Hon vet att jag tycker att det är jobbigt då jag inte riktigt har bearbetat allt klart än. Men samtidigt vet jag att jag kommer ångra mig om han inte är där. 

solrosfrt.blogg.se/ 

Har själv inga egna erfarenheter av ämnet men jag tycker att du skall tänka på att det kommer vara den speciella dag, och du skall känna dig glad. Om din bror får dig att börja tänka på tråkiga saker kan det hända att fokuset hamnar där och inte där det bör vara. Gör som du känner,  så du mår bra! Det är viktigare än vilka som kommer.
Hoppas du får ordning på alla tankar och får ett underbart bröllop!