Det är fler som har skapat trådar om sin månad, tänkte göra samma sak Då jag inte har sett "min" månad här än. Så är det fler som ska gifta sig Juli 2014? Hur långt har ni kommit med planeringen och hur känns det? :)
underbar känsla att få känna på en klänning och framför allt få ha den på sig 
(var på en provning i förra veckan och ska på en i nästa vecka )
Vi ska gifta oss 19 juli nästa år. Jag ska ringa kyrkan och boka snart. Men jag är galet nervös, vad säger man? Jag tillhör inte den kyrkan som vi vill gifta oss i. Och visst är det så att man får gifta sig i kyrkan bara den ena partnern är medlem i svenska kyrkan va?
Tillhör man inte den församligen som kyrkan man vigs i tillhör så fixas papper från den församling man själv tillhör eller nå sådant tror jag.. men det är dom som tar hand om det tror jag (har en bekant som är präst i församlingen där och hon döpte även vår dotter så vill gärna ha henne)
Idag är det 1 år kvar 
jag tänker: yes
m2b tänker: shit!
men det är mest för att han inte trivs inför folk... och vi har redan dragit gränsen vid 50 pers...
Hihi Pia! Ett år är ju ganska lång tid att freaka ut :)
Herregud, vart tar tiden vägen? Allt går så fort! Nyss var det maj och kändes som det var lång tid kvar, nu är det Juli och ett år kvar! save the date korten är klara och vi har börjat planera och prata om bröllopet igen efter några veckors uppehåll. Vi vill inte lägga ner hur mycket pengar som helst på en dag, men samtidigt vill vi ha det riktigt fint och bjuda på mat. Vi kan inte skära ner på gästerna heller, vi har bjudit de närmaste 60 stycken. Vad hände där? Det känns inte som vi har så många nära men när vi satt och skrev ner så blev det ändå 60 personer!
Mitt i allt det här ska vi nu köpa ett hus, lite spontant egentligen. lite renovering finns det på huset och vi har mycket planer där.
som att det inte räcker med hus och bröllop har vi även börjat prata mer seriöst om barn. Vi hade tänkt vänta till efter bröllopet, men vi vet inte om vi vill vänta ett helt år! dessutom tar det ju 9 månader för ungen att ta sig ut ;)
Ändrade planer.. De röda skorna får bli till annat bruk...
Köpte klänning idag.. (bild kommer senare)... Var på -40% rea.. Köpte även skor som kommer färgas i samma nyans som detaljerna på klänningen Blev dock en ladybird iaf.. Så nöjd.. Fin figur och godkänd av både syster och mamma...
Hej tjejer...
Jag har gråtit så mycket så jag tror mina ögon snart börjar blöda, eller åtminstone torka ut...
Visst, det är väl inte världens undergång, men usch och få vad jag mår dåligt över det hela...
Ni vet ju att jag varit sjukskriven sen i oktober pga min rygg. I slutet av maj blev jag antagen till multimodal rehabilitering, vilket säkert gör gott för ryggen, det är det jag hoppas och kämpar för iaf. Sedan i januari har försäkringskassan bråkat med min sjukpenning och inte en enda krona har betalats ut sedan 7 februari. Vi trodde det var tillfälligt, och jag har fått kämpa, skrika, bråka, skicka papper, läsa brev, besöka läkare, få nya läkarintyg för tidigare under min sjukskrivning. DET TÄR PÅ MIG SÅ IN I HE*VETE!! (ursäkta språket, förlåt förlåt förlåt, men det är det enda ord jag kan ta till för att försöka beskriva hur det känns!!)
Vi har kämpat och kämpat med ekonomin, fästmannen har fått jobba 12-17 timmar/dygn för att få ihop det, men de senaste månaderna har det bara inte fungerat, men vi har kämpat på, försökt hålla huvudena över ytan, blicka framåt. Men. Domedagen är här. Vi måste nog skjuta på bröllopet. Förhoppningsvis bara till vintern 2014, men förmodligen ett helt år framåt, så juli 2015.
Nu ska vi snart få igenom ett lån, som vi måste ta via en släkting pga. min sjukskrivning och min fästman som förra sommaren tvingades byta jobb tre ggr (konkurser av företag osv.). Så, även om vi nu får hjälp att komma upp på fötter igen (vi pratar ca 65.000:- enbart i inkomstbortfall) och rädda det som börjat bli ett skuldberg pga min rygg och för att vi ska hålla oss flytande till hösten. Ja, det blir ju inte varken ekonomiskt eller moraliskt försvarbart att då också planera och betala för ett bröllop. Det blir inget bra alls, och det känns för jäkligt. Dessutom kan jag inte förklara för den släkting som ska hjälpa oss att vi verkligen vill det här, att det är det som gör att jag inte får ett nervöst sammanbrott, att jag inte går sönder fullständigt och som gör att jag håller mig på fötterna genom denna cirkus med läkare, smärtor, sömnlösa nätter, rehab, ekonomi, f-kassa, osv.
Förlåt att jag spyr ur mig, men jag tror att ni är den enda som kan förstå hur detta krossar en del inom en. Att den enda respons vi får över bröllopet från min familjs sida dessutom är "men ni behöver ju inte ha så bråttom", eller "vi har också varit gifta tidigare, och det är ingenting man måste sikta på", eller varför inte "varför?"
usch... Nu gråter jag igen... Jag vill ju gifta mig nästa år. Det handlar inte om bröllopet i sig, utan det som kommer sen. Att vara gift, att vara fru och man, hustru och make. hjärtat blöder... 
styrkekram från Finland
Bara det faktum att överhuvudtaget vara långtidssjukskriven, har haft 2 sjukdagar under hela min arbetstid tidigare. Dessutom att gå från top notch vad gäller ekonomin till det här... Bröööööl!!!!! Den biten ovanpå allt det andra... Jaaa... Det är som mina vänner känner... Ett mirakel att jag inte gått under jorden. Men det är bara att kämpa vidare!
Pia88: Jodu, det säger vi också, att förhållandet verkligen blir starkare. Och nu får man ju verkligen se om det är rätt person eller inte. Det är inte förrän man är just i nöden som man lär känna varann, som man märker om det fungerar. Och jag är glad över att jag lever med denna man, att jag har en man som liksom jag förstår vikten av att kämpa med och för varann, inte mot varann, att stå stadiga tillsammans och inte bråka eller slänga över skiten på den andra.
Jo, det är klart... Men ja... Jag vet inte... Jag känner nog att jag i så fall vill vänta, vill verkligen ha alla där på just DEN dagen... Larvigt kanske, men ja, så känner jag... Grejen är väl också den att bebisverkstan skjuts upp ytterligare, för vi vill båda vara gifta innan det blir någon bebis här. Men, det är petiteser i det stora hela, såklart. Hälsan och ekonomin är det vitkgigaste, men det gör verkligen ont att inse detta... Kanske sker det ett mirakel, och det är det där miraklet jag skänker mitt hopp till just nu..
