Studera ny utbildning och byta karriär?

Jag känner igen mig jättemycket!

Började läsa ett program på universitetet men hoppade av efter ett år. Började sedan läsa till lärare men på sista terminen kände jag att jag nog inte ville jobba som det. Har pluggat i sammanlagt 6 år och har inget CSN kvar att ta ut. Jobbar nu inom skolan men trivs inte speciellt bra. Vill gärna läsa en KY-utbildning på tre till fyra terminer som är något helt annat än det jag pluggat till. Vet bara inte om jag vågar söka med tanke på hus, två barn, csn-lån som ska betalas osv. Dessutom ligger utbildningen inte i den stan jag bor utan då får jag pendla en bra bit. Jag har en fast tjänst nu och jag vet inte om det är värt att äventyra den. Tänkt om jag inte trivs med det andra jobbet heller? Min sambo är inte så pigg på att jag ska skola om mig. Han tycker det är onödigt...Till saken hör att han fick fast tjänst efter gymnasiet och har inte pluggat vidare alls.

Jag är snart 30 år nu och OM jag ska skola om mig tror jag det måste bli före jag fyller 35. Sedan känns det nog inte värt det... Som du märker är jag rätt förvirrad själv och kan inte bidra med så mycket bra input, förutom att du inte är ensam om dina tankar!

Jag trivs inte med jobbet jag har nu alls. Trodde nog inte när jag började plugga till socionom att man var "tvungen" att börja i den här ändan men den här typen av jobb. Känns som att jag bestämt mig för att plugga vidare. Önskar att jag visste att jag kom in och att jag det skulle innebära att jag slutade mitt nuvarande jobb. Gillar verkligen inte min livssituation just nu. Vad jobbar du inom?

Vad roligt att höra att du valt att gå din egen väg! Och att du faktiskt tycker om det så mycket fortfarande!

Får man fråga vad det är för typ av utbildning som du är intresserad av? KY ska ju ha nära anknytning till ett faktiskt arbete så det kanske kan vara värt att satsa på? Min sambo är inte heller jättepigg på att jag vill studera mer. Han vill att vi ska satsa på att köpa hus och liknande... Känns skönt att höra att jag inte än ensam att känna så här. Det känns ibland som att alla har vetat hela tiden vad dom vill plugga och är nyexade när dom är typ 23 och hinner skaffa både karriär och en riktig lön innan dom skaffar barn. Jag känner mig lite efter ibland...

Åh, det finns fler som funderar som jag. Jag tänker mig också att jag kan ha nytta av min nuvarande utbildning då de båda handlar om människor. Kommer ansöka nu i april och se vad som händer. Och verkligen hoppas att jag kommer in! Får man fråga hur du har läst din nuvarande utbildning? Har du själv valt kurser och satt ihop en examen? Jag kommer att ha ungefär lika många högskolepoäng som dig när jag är klar... Är också 28 år.

Jag har funderat på KY-utbildningar som har med administration att göra. Typ personaladministration eller löneadministration.

Hade jag fått stå där för 10 år sedan igen när jag skulle välja utbildning hade jag definitivt valt KY istället för universitetet. Tror det passar mig bättre med närheten till arbetslivet. Dessutom har jag flera vänner som läst KY och som tyckt att det varit jättebra samt snabbt fått jobb efteråt.

Jag är bara 25, har pluggat hela livet och fick min examen för snart ett år sedan. Så jag har inte jobbat så länge  

Till alla er som tvekar om ni ska plugga något annat, byta program eller börja om från början - även ni som säger att ni är i överkant för att bli för gamla för att plugga: det finns inget sådant. Alla kan plugga. När som helst. Hur länge som helst. Och det kan vara bättre att chansa, få göra det du vill istället för att gå resten av livet och undra hur det hade blivit. Vi kommer förmodligen bli tvungna att jobba till vi är 75, då är det lika bra att göra något som är roligt. 

Och att ha två utbildningar och möjlighet att jobba med båda - det är ingen tyngd att bära.
Jag hoppade som bekant av lärarprogrammet, men istället för att vara arbetslös efter jag pluggat klart har jag vickat som lärare. Och det har lärt mig två saker: 1. förskolebarn är det bästa och finaste som finns i hela världen, 2. jag definitivt inte vill jobba som lärare. Jag blev tacksam över att jag hade lyssnat på mig själv och hoppat av och vågat göra det jag vill. 

Min mamma har alltid drömt om att läsa vidare men fick tre barn tätt inpå varandra och därför kunde hon inte läsa till det hon ville. Hon uppmuntrade mig istället att göra allt det jag ville, och det innebar en jädra massa universitetsstudier. Nu är hon glad för min skull och har tagit kvällskurser för att lära sig en del av allt det jag pratat om.  

Jag känner precis likadant ! Har studerat en utbildning på två år, blev klar sommaren 2013. Hade tankar på att söka in direkt men ändrade mig för att jag ville tjäna lite pengar. Fick en anställning sista oktober och har mått dåligt i stort sätt sedan dess (till och från) pga att jag ångrar mig något grymt att jag inte pluggade direkt, nu känns det så långt bort går varje dag och räknar ner tills jag kan söka och förhoppningsvis komma in. Jag har bara en provanställning fram till sista april så jag känner att jag kan inte ta upp det med arbetsgivaren innan dess, behöver ha kvar jobbet fram tills att skolan skulle börja. Tänker mig söka tjänstledigt för att ha en backup om det skulle vara så att jag inte kommer in eller att jag mot förmodan skulle ändra mig.

Min kille (eller fästman blir det ju) började läkarprogrammet vid 27 års ålder, nu är han 31 och vi börjar se slutet på det hela även om det är en bit kvar. Även om det har påverkat oss negativt ekonomiskt på kort sikt (tex vår bröllpsbudget lider svårt pga detta) är jag jättestolt över att han var modig nog att ta beslutet, och tror läkaryrket kommer passa helt perkfekt, han är så lugn och snäll och varm mot alla människor. Dessutom har det hjälpt vårt förhållande eftersom han var så olycklig på sitt förra jobb.

Det är fantastiskt att vi har ett system i Sverige som tillåter folk att byta karriär! Det är fantastiskt att se hur saker verkligen kan falla på plats i livet när man hittar vad man verkligen vill göra.

Jag blev färdig undersköterska i julas. Tidigare har jag varit personlig assistent/anhörigvårdare i 12 år för min pappa (egentligen en livserfarenhet eftersom jag var 1 år när han bröt nacken, men jag hann vara anställd av komunen i 12 år) Jag fick se strax efter jul en KY utbildning till barnspeciallist undersköterska i Stockholm som jag hade velat gå. Jag uppfyllde alla krav på utbildningen, förutom att jag inte har 12 månaders heltids erfarenhet som undersköterska. Och vid förfrågan så räckte inte mina 12 år. Utbildningen var på ett år. Men nu måste jag först hitta mig ett heltidsjobb, ha det i ett år innan jag kan söka. Men vem vet att om man i framtiden, om kanske två tre år har möjlighet att avsätta ett år för studier, vilket jag skulle ha idagsläget.

Åh, jag är i liknande sits.. pluggade till lärare i 1,5 år, hoppade av pga olika omständigheter. Började plugga till kock istället, tre år var den utbildningen. Nu har jag jobbat i branschen i 3,5 år, och jag känner mer och mer att det är helt fel bransch för mig. Jag var inne på i höstas att försöka ta upp lärarutbildningen igen, men innerst inne vet jag att jag inte skulle trivas med det heller. Så nu känns allt väldigt tungt, och jag vet inte ens hur jag ska ha en möjlighet att börja om på nytt, när jag inte ens vet vad det nya är! Jag avundas verkligen de som vet vad de vill jobba med..!

Känns skönt och veta att man inte är ensam om att känna att man valt fel. Jag har nästan ångest varje dag över jobbet (på grund utav att jag inte vill jobba med det jag gör) går bara och väntar på att få söka in till min utbildning och att få svar på antagningen. Skulle vara intressant att veta hur det gick för dig Tiger Lou .

Igenkänningsfaktor!

Började plugga direkt efter gymnasiet men hoppade av efter 2 års studier för det inte kändes rätt. Egentligen tog jag "paus" för jag inte ville bli färdig så tidigt med mina studier. Jag halkade in på lärarutbildningen och blev istället lärare, har jobbat i 5 år nu. Men yrket är tufft och slitsamt och man känner sig aldrig tillräcklig. "Att göra" högen växer sig större och man kan ju inte stoltsera med en fantastisk lön heller. Jag vet inte vad annat jag vill bli egentligen, och har inget csn kvar att ta ut heller. Nu väntar jag bara på sambons genombrott med superlön så man själv kan luta sig tillbaka och bli lyxhustru. ;) Hehe. Nej, men. tyvärr är väl de flesta jobb aldrig "alltid roliga" utan det är tuffa perioder man får stå ut med, hoppas dock man kan hitta en bra balans med det så småningom!