Vad fick dig att falla för din man/fru som du gifter dig med?

Tänk att en person kan verka mer intressant, just bara för att han visa intresse för ngn annan än sig själv :)

Grattis och lycka till i livet tillsammans!

Han var så mystisk, söt och gullig. Han trode att jag aldrig skulle vara intresserad av honom och jag trode han aldrig skulle vara intresserad av mig.

Vi började umgås efter att jag sjöng på scen i skolan och han spelade min låt på gitarren. Det jag föll för var hans respekt för mig, hur han behandlade mig. Kände trygghet med honom direkt. Han hade tålamod och försökte sig aldrig på mig, det gick så långt att jag trode han var "gay" i början, fattade lixom inte varför han inte var som alla andra som slängde sig genast på en. Trode inte det fanns såna killar, får väl tacka hans mamma som uppfostrat honom så fint. 

ååååh ÄLSKAR DEN HÄR MANNEN! Och dessutom är han 4 år yngre än mig.  En gentleman i lyxförpackning. 

Vad gullig du är, tack!

Vilka härliga, underbara berättelser!!! Man blir ju kär bara av att läsa dem  det riktigt hörs hur ni fnissar och blir lite röda om kinderna när ni tänker på och beskriver era fantastiska män, visst är vi privilegierade som får uppleva det här! 

OT:
Själv chattade jag livligt på ICQ med uppkoppling via modem, jädrans så dyrt det blev!! Men har faktiskt fortf kontakt med ett par av dem jag träffade på där som bor i USA, vi har aldrig träffats, men numera finns ju facebook istället....

Jag föll för att han var så snäll. Han envisades med att skjutsa hem mig mitt i natten, fastän jag hade typ 500 meter att gå. I en liten ort där ingen har blivit överfallen de senaste 50 åren liksom. Jag har svårt att sätta ord på nåt annat, för det klickade liksom bara till i mig också helt plötsligt. Men jag minns att jag tänkte att han var så snäll.. Nu älskar jag att han är så snäll, snygg (fast det tyckte jag inte att han var när vi träffades), duktig, omtänksam, trygg.. Att vi kan prata om allt möjligt, att vi tycker lika om det som är viktigt. Jag älskar att jag upptäcker nya sidor hela tiden, av honom och av OSS som par. Han är perfekt.

Kommer nog aldrig glömma första gången jag träffade min m2b, Var 17 då, å i ett oseriöst förhållande dvs jag var naiv och först efteråt insåg att den kille egentligen bara utnyttjade mig.. Iaf va på fest med min syster hos en kompis, så va han där min m2b aldrig sätt honom förut men shit va jag föll pladask! Otroligt blyg som jag är prata vi inte direkt, mer än när en hel drös satt i köket å jag höll på att ramla ned från bänken :)... Sen gick vi (jag å syster) så då ringde jag upp den killen jag va i vad jg ansåg ett förhållande för helt plötsligt sto de klart att han inte va direkt intresserad av mer än sex,, men denna kväll bara med en meningsutbyte var jag fast i min m2b,, Gick en månad typ så va jag på fest med samma personer visste dock inte att m2b var där, sa till en kompis utanför att han som varit på fest hos honom va sjukt snygg, (visste inte ens namn haha) Då fråga han om de va han å peka, pinsamt, men svarade ja det var de men säg inget,, jo då de klämde han rakt ur sig sen, Ytterligare någon vecka så har vi inte skilts åt direkt, kärlek vid första ögonkastet finns! Träffade mig för 6 år sen!

Va? Hade ni datorkunskap i skolan??????
Första gången jag ens rörde en dator var när jag var gift och hade barn
Varför känner JAG mig plötsligt gammal??
Men å andra sidan...man är inte äldre än man gör sig

Det där känner jag igen! Inte heller van vid det sedan tidigare, att man gör saker tillsammans på det sättet, hjälps åt. Men det tar tid för mig att programmera om mig - van att klara mig själv i många många år, både i förra förhållandet och sedan som ensamstående. 

Men det är så härligt att känna att man är ett "team". Det vet jag att jag har känt mig avundsjuk på andra par tidigare men nu får jag uppleva det själv!

Ja precis!

Jag hade turen att träffa en kille vars ex var lika "lat" som mitt ex.
Han visste hur det var att sköta allt hemma, se till att räkningar blev betalda, att det blev städat/ tvättat/ diskat osv

Eftersom att vi båda har samma erfarenhet så vet vi vad vi inte vill utsätta den andra för.

Först nu, fyra år senare så har jag börjat att vänja mig lite vid det här nya.
Jag vet att maten blir lagad även om inte jag ställer mig vid spisen, för vi kan turas om.
Jag vet att det blir tvättat även de gånger jag inte tar tag i det, för han ser också när tvättkorgen är full.

Det är väldigt skönt att vara två på riktigt :)