Vad fick dig att falla för din man/fru som du gifter dig med?

Första gången vi träffades satt vi i en datasal och spelade spel. Jag var snabbast på att svara på en fråga som han tyckte han borde ha fått, så han vände sig om och skrek "Vem F*N är ...?!" och jag räckte upp handen. Han blev alldeles tyst, vände sig om och sa inte så mycket mer den dagen. 
Han gick i samma klass som min före detta pojkvän, så en sommar umgicks vi väldigt mycket. Jag vågade inte hoppas på att han tyckte om mig lika mycket som jag tyckte om honom, jag var blyg, tillbakadragen och var ju dessutom tillsammans med en kompis till honom. I efterhand har han berättat att han tyckte om mig också, och frågade sig hur en sån som min pojkvän kunde ha fått en tjej som mig.

När jag gjorde slut med pojkvännen hade jag och min blivande redan hunnit bli kompisar. Han klev fram ganska direkt och frågade om jag ville hitta på något, och jag kände mig trygg tillsammans med honom. Första kvällen vi gick på "dejt" sa han till en kompis som skjutsat hem oss till mig att han skulle sova hos mig. Jag blev alldeles paff, men vi låg på soffan och såg film hela natten. Jag blev kär i honom redan då, men det dröjde några månader innan vi blev tillsammans officiellt.
Min före detta och jag var ganska osams under en period, och till slut insåg jag hur fel han behandlat mig under vårt förhållande. Minnen kom tillbaka om misshandel och liknande, något jag förträngt för att kunna leva med mig själv. Min blivande var den första jag berättade för, och han tröstade mig varje dag hela den sommaren då jag försökte förstå vad som egentligen hänt mig. 

Nu har det gått ganska många år, och jag vet att min blivande alltid kommer att finnas där för mig. Vi har redan haft massor av nöd och lust under vårt gemensamma liv. Jag älskar att vi kan skratta och leka, ha kittlingskrig eller sitta och diskutera politik. 
Med min blivande så känner jag att jag blir utmanad, men på ett sätt som får mig att växa. Han är mitt största stöd, och jag är så lycklig över att vi är ett team och vet att vi klarar vilken kris som helst. 

Vi träffades på jobbet i fjällen. 
Jag jobbade som servitris, och han kom in och började jobba som kock, då en av de kockar vi hade slutat. Han och kökschefen hade jobbat ihop två säsonger tidigare.
Det roliga var att jag upplevde något som jag aldrig tidigare upplevt när jag träffade honom första gången... 
Vi hade inte ens blivit presenterade för varandra, men den första blicken jag fick från honom sa allt. Jag visste från den stunden att det var mannen i mitt liv!
Vi var dock bara vänner fram till efter säsongen var slut, och efter det gick allt fort. Jag flyttade upp till honom efter bara ett par månader. 
Känns det rätt så gör det... 

Jag kan inte säga exakt en enda sak, utan helheten, Helt ärligt så var han det snyggaste jag hade sett, allt stämde liksom, och hans utstrålning. Jag föll som en fura. :p Blev dock så nervös....så han tyckte jag var en bitch i början. :/Men det löste sig som tur var..hihi

Vi träffades på midsommarafton på en fest hemma hos min bror och hans dåvarande. Hade hört min bror prata om denne "B" sedan vintern samma år, och när jag av en slump hittade honom på ett bilforum där vi båda är medlemmar tyckte jag att han var snygg så skrev jag åt honom. Vi började skriva till varandra, och i juni så träffades vi när han bestämde sig för att gå på min brors midsommarfest. Jag hade redan bjudit in mig själv :)

Höll på att dö när han kom gående in på gårdsplanen där vi var, så snygg! Jättelång, bredaxlad och dessutom raggare! Min hund älskade honom från första stund (och den lille pälsbollen är en människokännare) så det var bara ytterligare ett plus.

B fick se min jänkare i sitt sämsta skick, och tyckte att jag var skithäftig som hade en egen raggarbil. Vi pratade hela midsommarafton och kl 6 på midsommardagens morgon somnade vi tillsammans i brorsans soffa, jag med huvudet mot hans axel och han med kinden mot min hjässa.

Efter det bytte vi mobilnummer, började titta på film tillsammans (vi hade upptäckt att vi båda älskade film och speciellt Clint Eastwood), åkte endera hans eller min raggarbil till olika träffar. I augusti blev vi ett par, och det har vi varit sedan dess. Nu är vi förlovade, har hus tillsammans, försöker skaffa barn och gifter oss i mars.

Och sedan är han världens snällaste, hederlig och väldigt praktiskt lagd. Han ställer upp jämt, lyssnar på mig och får mig att känna mig som den vackraste, sexigaste och viktigaste kvinnan på jorden. Glömde att skriva det ;)

Tryggheten. Aldrig känt sådan trygghet med någon i hela mitt liv, enda från första dejten föll lugnet och tryggheten över mig, något jag aldrig känt i mitt liv då jag haft en väldigt tuff uppväxt.

Jag föll för hans charm, och hur otroligt duktig han är med människor. Saker som spädde på var klassiker som hur go han var med sitt kusinbarn och hur mycket han älskar djur. Han är verkligen en genomsnäll kille! Men det tyckte jag inte från början...

Vi träffades på jobbet, sommaren 2008. Det tog tre somrar, och många turer fram och tillbaka med dejtande av andra kollegor, svartsjuka, ilska, otrohet, sårade känslor och massor av annat innan något hände och vi slutligen fann varandra på riktigt i slutet av sommaren 2010. Vi flyttade ihop direkt, har idag varit tillsammans i 3,5 år och planerar bröllop!!

Det jag idag kan uppskatta mest hos honom är fortfarande hur charmig han är, hur duktig han är på att ta folk, hur duktig han är på sitt arbete och hur folk respekterar och ser upp till honom trots att han är världens snällaste människa som aldrig bråkar med någon. Framförallt älskar jag den trygghet jag känner när jag är med honom.

I början så avfärdade jag honom som en manlig bimbo. Han är/var 2 meter lång, bredaxlad, elitidrottare som alltid är/var välklädd. Han var för snygg för att vara smart trodde jag. Dessutom var han rätt så tystlåten, vilket spädde på mina fördommar om att han skulle vara korkad.

Jag tänkte att jag visst kunde leka lite med honom ;) och såg honom som en blivande KK.
Han behandlade mig som en prinsessa. Uppvaktade mig och var trygg, artig och otroligt snäll. Långsamt så började jag lära känna honom. Det dröjde dock ett år innan jag litade på att han var sig själv. Jag trodde inte att det fanns så perfekta män! Jag var säker på att han bara höll upp en fasad och spelade.
Han har, under våra 4 år ihop, uppfyllt alla mina drömmar. Vi lever mitt absoluta drömliv och vi har inga gräl eller problem. Han är mannen i mitt liv!

Det kanske låter konstigt eller ytligt, men jag föll för att han föll för mig. Jag hade inte haft något riktigt seriöst förhållande innan, mest för att jag inte blivit "så kär" nån gång, och jag upplevde att alla killar jag träffat kanske gillat mig, men samtidigt hade en massa krav på mig. En kille sa tex, " du är perfekt, och när du käkat som jag ett tag kommer du vara smal också!" Så mycket för "perfekt" alltså. Och jag ville inte ändra på mig, jag ville bara vara den jag var, tillsammans med någon annan.

Så jag släppte det där med att träffa en kille, och på en hemmafest hos en kompis, som jag varit bästis med i evigheter, träffade jag av en slump min kompis brorsas kompis, som han varit kompis med i evigheter. Vi hade liksom alltid funnits i varandras närhet, men gått om varandra. Han kunde ju inte seriöst vara intresserad av mig tänkte jag. Han var ju äldre (tre år), var grymt snygg, och vad jag förstod av alla jag pratade med, väldigt lugn, trygg och snäll. Han kunde ju knappast ha problem att hitta tjejer. Så jag flörtade med honom, som jag skulle med vilken snygg kille som helst som flörtade med mig.

Dagen efter drog han in i lumpen, och jag tänkte att det ju var synd, vi skulle troligtvis inte ens träffas en gång till innan den flörten var slut.

Men han fortsatte höra av sig, och jag antog gång på gång att han egentligen inte var intresserad, att han skulle skämmas för att visa upp mig inför sina kompisar. Men han överbevisade mig gång på gång, och vilken egoboost det var, när en av hans kompisar frågade om vi var ett par, han tittade blygt på mig och svarade: ja, jag tror nog det. Kompisen frågade hur länge vi varit det, och då svarade jag att vi vart det ett par veckor, och min nuvarande man sken upp i ett stort leende, och sen var det han som högljut proklamerade till alla som ville höra att jag var hans tjej, och hur länge vi varit tillsammans.

Det tog tid att våga vila i att han faktiskt älskade mig, men när jag väl gjorde det, älskade jag honom för mycket för att kunna tänka mig vara med någon annan.

Vi har varit ihop i åtta år och ett halvt år idag.

Va knäppt det blev på slutet såg jag. Åtta och ett halvt år, låter lite bättre!