Varför kristet bröllop när du inte är troende?

Tradition. Jag är döpt, konfirmerad och har varit medlem i svenska kyrkan hela mitt liv och kommer att fortsätta vara det, för att jag vill bevara den delen av vår kultur. Jag är dock inte troende.

Jag kommer från ett väldigt icke-kristet hem. min familj har till och med avstått från att gå på dop för att visa sitt ställningstagande mot kyrkan. jag är inte lika extrem som alla i min familj, jag tycker kyrkor är vackra platser och kulturhistoriskt intressanta. jag kan gå dit på ett dop. Det har dock aldrig varit ett alternativ för giftermål. jag skulle hellre avstå från att gifta mig än att gifta mig i kyrkan tror jag :)

När jag säger att vi ska gifta oss borgerligt tror alla att vi ska gå till rådhuset i vanliga kläder och inte ha gäster. vi har ett "vanligt" bröllop och precis som någon annan skrev det ovan skulle jag säga att en borglig vigsel kan du få MER personlig än en kyrklig. 

för mig är kyrkan en plats för de som tror på det kyrkan står för. jag skulle inte gifta mig i en synagoga eller moské heller, det är samma sak för mig som svenska kyrkan.

Halloj!

Vi ska gifta oss i kyrkan, och är inte direkt religiösa. Jag har gått ur kyrkan men min fästman är kvar, inte för att han är särskilt religiös utan med av lathet tror jag :)

Anledningen till att vi gifter oss i kyrkan är egentligen främst att det är praktiskt och bekvämt. Vi ska gifta oss i november och kommer ha festen precis bredvid en kyrka, och kom inte på några bättre alternativ. Helst hade jag gift mig på sommaren och då haft vigseln utomhus, men vi ville inte vänta till nästa sommar så då fick vi tänka om lite. Dessutom är ju kyrkan verkligen är en vacker och fridfull plats (lite ytligt, jag vet), där man firat skolavslutningar m.m. Jag har därför många fina minnen från kyrkan och kan tänka mig att skaffa mig ytterligare ett.

Jag håller med om att det kommer bli lite konstigt att lyssna på "Guds välsignelse" osv när man inte tror på det, och det känns på sätt och vis som att det blir lite hyckleri över det hela. Men vi bortser från det och tänker på det praktiska :)

Jag har en bakgrund inom kyrkan som har betytt mycket för mig, och jag känner mig hemma i kyrkan även om jag har kommit fram till att jag inte tror på det sättet längre. Min man är också positivt inställd till kyrkan men inte direkt troende.

Så för mig var det delvis det trygga och bekanta, delvis att jag gärna ville att en vän skulle viga oss. Det var också lite viktigt för mig att veta vad personen har för värderingar.

Jag tycker vem som helst får gifta sig i kyrkan, så länge man förstår vad det innebär och inte typ blir sur för att prästen envisas med att hålla en gudstjänst och inte gör precis som man säger. Även om man kan brukar kunna påverka vigseln mycket med musikval, texter osv så är det faktiskt inte i första hand ditt bröllop utan prästens (och församlingens) gudstjänst, och det är prästen som måste kunna stå för sitt arbete.

Man måste inte vara aktivt troende, man måste inte instämma och tro på varje ord prästen säger, men man måste acceptera att de delarna ingår. Har man problem med det finns det som sagt alternativet borgerlig vigsel, som går att göra jättefint och personligt och mer exakt som man vill.

Kyrkor är vackra och ger en högtidlig stämning som är svår att åstadkomma på egen hand. Det finns många saker jag gör av tradition, inte för att de betyder något för mig på ett djupare plan. Jag uppskattar kyrkans arbete för de svaga i samhället (tex. diakonin) och har inget emot att stöda deras arbete. Prästen som ska viga oss har jag känt hela mitt liv och jag litar på att han gör ett bra jobb. Det är viktigt för mina äldre släktingar med ett kyrkligt bröllop. I den lilla staden jag bor finns inte många (fina) alternativa vigselplatser. Jag vill ha orgelmusik på mitt bröllop. Jag uppskattar religioner som kulturellt fenomen och något som ger en bekant inramning till vissa livshändelser (som dop, bröllop, begravning).

Så, där är några av mina anledningar (både mer och mindre ytliga) till varför jag vill vigas i kyrkan. Min sambo är inte lika förtjust, han undviker kyrkor så långt han kan, men t.o.m han är okej med prästen vi har valt så det blir en kyrklig vigsel för oss.

Tradition, helt enkelt :) Jag tycker kyrkbröllop är jättefint. Visst, jag är inte troende men jag kan heller inte besvisa att Gud inte existerar osv. Jag skulle inte kunna gifta mig i rådhuset då det skulle inte ge mig en bröllopskänsla. Min make är inte med i kyrkan men jag är det och kommer fortsätta vara det tills iaf efter att våra framtida barn har haft sina dop.

jag kan bara berätta från hur jag och min fästman tänker. 

jag är väl typ egentligen inte kristen, lever då defenitivt inte som en, men ajg tror, eller hoppas väl, att det finns en högre makt, "gud" om ni vill. och jag vill att denna högre makten ska välsigna vårt äktenskap, lite som tur typ. låter väl naivt, men det är så jag tänker. att man genom välsignelsen från gud kan orka med de ev. svåra stunder man tar sig igenom. 

min fästman bryr sig inte alls gällande gud eller religion - han ser till traditionen och att kyrkan (speciellt den vi har) är så otroligt vacker. 

jag pratade med hans kusin igår om hur HON tänkte när hon och hennes man gifte sig. hon är inte heller religiös. men hon hade tidigt sagt att när dagen väl kommer att hon ska gifta sig, då SKA det vara i kyrkan. som hon sa - då ska det vara på "riktigt". 

inget illa menat till de som kör borgeligt, men även jag har den känslan att borgligt är lite.. ja vet inte.. "hafsigt"? har varit på ett bröllop och det var borgeligt, och det kändes "ofärdigt" på något vis, fast det var ju vackert ändå! lär vääl få skit för det här, men jag säger som jag tycker. :P 

nä varför skulle du få skit för? vi gör ju alla det som känns bäst för oss. :)

det jag tycker är tråkigt är dock de som tror att borgligt måste vara i rådhuset och superenkelt, för så är det verkligen inte. 

sen om det är på riktigt eller inte är väl just en traditionsfråga antar jag. för mig hade inte kyrka känts på riktigt eftersom det inte är "jag". jag hade känt mig som en hycklare och hade hellre avstått helt då. 

sen är kyrkor ofta underbart fina lokaler och jag kan hålla med om att det finns ett pompa och ståt som kommer med ett kyrkbröllop som kan vara svårt att få till på andra ställen. hade jag gift mig i kyrkan hade jag nog valt en helt annan klänning t ex för så som vi gör det nu så passar det inte med en ståtlig klänning. det är lite synd, det får jag erkänna :), även om den jag valt blir underbart fin den med.

jo ne det var väl bara sättet jag uttryckte mig på som kanske kunde trampa någon på tårna, men det du skrev var ju som bra beskrivet. pompat och ståtet tycker jag inte finns på ett borgligt bröllop (oftast i alla fall).. det blir som... mjäkigt :P 

men som du säger - man gör ju som man tycker och känner och är man nöjd så är det huvudsaken! :) 

Jag förstår hur kyrkan (och religionen) betyder mycket för andra, men för mig är det fina byggnader med historia. Inget mer. Det blir inte mer "på riktigt" för att man gifter sig i kyrkan. Båda är precis lika bindande, men med en borgerlig vigsel får vi utrymme att utforma den precis som vi vill. Jag är helt säker på att någon i min familj kommer att läsa några bibelord, Korintierbrevet om att kärleken är tålmodig etc. Men det kan jag leva med. Det är tanken som räknas, och att vi står fast vid vad vi tror på. Jag lovar inför mig själv och min sambo att älska honom och att kämpa för att hålla ihop. Vår vilja att vara tillsammans kommer från oss själva, och vi har redan tagit oss igenom svåra perioder i livet med bara varandra att förlita sig på. Vi kommer klara allt annat också. Kärleken övervinner allt.

håller med dig! så känner jag också. fast jag är helt övertygad om att ingen i min familj kommer citera bibelord :)

Jag förstår hur du tänker och håller med :)

Åh precis likadan är jag. Jag är inte speciellt troende, men vill ändå hoppas på att det finns ett "någonting", någon slags godhet (kanske den som förekommer i alla religioner, på olika sätt?) så vi inte är helt ensamma i livet och i döden...

Det känns bra för mig att vårt äktenskap ska välsignas, på samma sätt som det kändes bra att döpa dottern och "veta" att om nu Gud finns, så kommer han att se till vår dotter. 

Låter löjligt när jag skriver ut det, men det är helt enkelt en önskan om att det finns någonting mer än vi små människor här på jorden :) 

Varken sambon eller jag är särskilt troende men har valt att ha en kristen vigsel i kyrkan. 

För oss handlar det mest om traditioner vilket vi personligen tycker är fint. Våra föräldrar samt mor- och farföräldrar har alla haft kyrklig vigsel och de från min sida har gift sig i samma kyrka som vi gifter oss i. Min bror och jag är även döpta i kyrkan i fråga. Min mormor är religiös och vi vet att det skulle betyda mycket för henne om vi gifte oss kyrkligt. I slutändan är det vårt beslut var vi gifter oss men vi valde tillslut en kristen vigsel i en kyrka vi tycker är väldigt vacker. 

Så trots att vi inte är religiösa är det kyrkliga ändå en stark tradition för oss.

men så skönt att inte bara jag tänker så! kunde lika gärna vara jag som skrev det där! haha! 

detta med dop kommer vi inte köra jag och min karl, han är inte döpt, medan jag är döpt, liksom HELA min familj (föräldrar + 4 syskon) hans föräldrar hade liksom filosofin att om ungen vill döpa sig så får han göra det när HAN vill. vilket var ovanligt tänk här när han var liten (han är -82a). och han har satt ner foten stenhårt och sagt att vår unge ska inte "påtvingas" något dop. ok tycker jag, men jag ska ha en namngivelse i alla fall! :P 

nä men man hoppas ju att det finns något "där ute" så att säga. och för min del, speciellt efter döden. har svårt att föreställa mig att det bara blir svart efteråt. en jobbig tanke, sen om man hamnar i ett himmel(eller helvete)-liknande ställe, reinkarneras eller blir till ett spöke - det spelar kanske inte så stor roll.. eller tja.. man hamnar ju inte gärna i skärselden.. hehe. 

Vi valde att gifta oss i kyrkan av många olika anledningar egentligen.

Maken ser sig nog inte som särskilt kristen, han har nog ingen religion alls om det inte skulle vara Star Wars eller något sånt då ;) 

Jag räknar mig inte som kristen, snarare agnostiker (skeptisk, men det kanske kan finnas något där ute...) ska jag tvingas välja en religion i dag så skulle det nog vara wicca.
Men kyrkan är ett ställe där jag känner mig väldigt nära alla mina kära som gått bort. Oavsett vart dom är begravna eller vart dom har bott i sitt liv och vilken kyrka vi är i. 
Och på bröllopsdagen ville jag känna mig nära alla mina kära, både levande och bortgångna. Så här i efterhand är jag ju väldigt glad att jag valde det eftersom att mamma gick bort så nära innan vigseln, så det kändes verkligen som att hon var med på ett hörn.

Jag valde inte kyrkan för att det är tradition, eller för att det är en vacker kuliss eller för att någon sa att vi måste välja det. Utan alltså för att det känns tryggt, kärleksfullt och välkomnande. Och att mina bortgångna närmaste också på så sätt fick en inbjudan till vigseln...

Jag håller med Chicita... vi väljer kyrkan pga känslan man får där, inte pga tradition.

Jag är inte troende, men har en stark känsla för kyrkan och tycker den är viktig i vår kultur, både som stöttepelare i samhället (många vänder sig ju till kyrkan när man är i kris, oavsett om man är troende eller inte) och rent kulturellt med vackra kyrkobyggnader etc.

Dessutom tycker jag väldigt mycket om vår präst. Hon är varm, rolig och medkännande, och brinner för frågor som allas lika värde, oavsett religion, sexualitet etc. Man känner sig alltid välkommen där, och jag vet att de har aktiviteter där barn av flera andra religioner deltar, just för att de tar så bra hand om alla.

Jag, mina systrar och dotter är döpta i vår kyrka, och min farfar är begravd. Vi spenderade alla högtider där som barn och sjöng i barnkören. Min lågstadieskola ligger nära intill så den har alltid varit väldit närvarande i mitt liv.