NÄR visste ni att h*n var den rätte?

Vi flyttade ihop nästan på en gång, maken hade 1,5 mil tilljobbet hemifrån sig och från mig var det 1 km... Så i ungefär 5 mån var han bara hemma varannan helg när han hade sina barn och då passade han på att tvätta och sådant...

Vi förlovade oss efter 10 månader, gifte oss efter 15 månader och nu strax innan vår 3-årsdag så föddes vår son.

När jag visste att han var den rätte?? Säg det... strax efter att vi blev ihop tror jag... men alla våra kompisar såg det från första stund

Två veckor efter att vi träffades fattade jag ett beslut att byta hemland. Då visste jag väl att han var något att satsa på..

Inte en endaste gång har jag ångrat mitt beslut. Nu har det gått över fem år.

Efter några månader tillsammans förstod jag att han var min livskamrat, det var en ganska stark känsla som då kom över mig.
Minns precis var jag befann mig, vad jag gjorde och hur det kändes. Med risk för att låta töntig och konstig, men det kändes nästan som en religiös uppenbarelse när jag liksom förstod och det sköljde över mig att jag hittat hem.

Hur kan ni vara så tvärsäkra? Jag har själv haft två långa samboförhållanden innan jag träffade min nuvarande sambo (och blivande man) och åtminstone en gång tidigare trott att jag träffat mannen i mitt liv. Det blev inte så, känslor förändras. Ni som skaffat barn måste ju verkligen trott att ni skulle leva resten av livet tillsammans med barnet pappa? Och ändå blev det inte så.

Jag tror på att ta det lugnt, känslor förändras med tiden. Ibland blir förhållandet mer stabilt, ibland blir det mer vänskap än kärlek kvar. Vi har varit ihop i 8 år och bott ihop i 7, och nu vågar jag nog säga att det kan hålla hela livet.

oj jag måste erkänna att jag förstod det INNAN jag ens blev kär faktiskt... Hur konstigt det än låter....

Vi studerade tillsammans och skrev uppsats ihop. Den "stora känslan" kommer jag tydligt ihåg när den kom. Det var en eftermiddag kanske 7 månader innan vi blev ett par då vi lagade en snabb middag tillsammans och vi räckte varandra redskap och råvaror utan att behöva prata ens en gång. Det behövdes inte, vi funkade ihop helt enkelt. Då slog det mig att "den här mannen vill jag alltid ha kvar i mitt liv".

Jag kunde dock inte klura ut hur 17 det skulle gå till! Han hade då sambo och snacka om att jag hade bryderier över hur i allsindar jag skulle kunna få vara och umgås med honom varje dag, hela tiden.... Tanken att vi skulle bli tillsammans slog mig dock inte då! Jag tyckte aldrig att jag var kär! Hur konstigt det än låter! Jag ville bara umgås med honom jämt. Jag tänkte aldrig på honom då i de banorna faktiskt. Jättemärkligt. Men jag grät många gånger i frustration över att jag inte fick vara med honom varje dag... man kan ju tycka att jag borde ha fattat att jag skulle lägga in en stöt! Men icke... antagligen var det ngt slags försvar som satte in som utraderade alla sådana tankar innan jag hann tänka dem ;)

Jag vet att han kände det samma under de 9 månader vi umgicks som vänner. Vi planerade faktiskt till och med framtid ihop. Vilka böcker vi skulle skriva tillsammans (vårt uppsatsarbete gick kanon alltså), vart i världen vi ville åka tillsammans och sådant... Men att bli ett par? Nej. Inte förrän det hade tagit slut med hans dåvarande sambo (av helt andra anledningar än vårt "förhållande") och jag hade flyttat till en annan stad. Då slog den stora kärbomben ner i oss båda :D 2 veckor senare var vi tillsammans.

Så, svaret på frågan blir att jag visste redan innan jag blev kär, konstigt nog :D

Det tog flera timmar. Ibland får jag höra att jag minsann fattade väldigt långsamt medan HAN fattade på en gång. Jag tog i alla fall med honom hem, stängde dörren och så var det klart! Den första måltid vi åt tillsammans var frukost. Efter ca tre månader flyttade han över sina möbler till min lägenhet - han bodde ju redan där. Vi förlovade oss efter ett år (och 11 dagar) och gifter oss på vår femårsdag.

Hej!

Det kändes helt rätt på en gång!
Det går inte att beskriva på nåt bra sätt...men när det är rätt så känns det!
Det underlättar ju om man har nåt annat förhållande att jämföra med förstås.

Mitt första allvarliga förhållande höll några år och så här i efter hand så förstår jag inte att det höll längre än några månader! Men jag hade ju inget att jämföra med!

Det är så här det ska vara! Vilken aha-upplevelse jag fick!. Vi var oskiljaktiga sedan dag ett, och det är många år sedan!

/liina

Kändes nog rätt tidigt.. vi flyttade ihop efter ett halvår (dock mest av praktiska skäl - jag blev bostadslös) men flyttade isär igen pga studier. I och med den flytten gjorde vi väl en tyst överenskommelse att vi ville kämpa för vårt förhållande. Det var många mil mellan oss så vi träffades inte speciellt ofta, men ingen av oss har nån gång ens tänkt tanken att ge upp det vi har.

Förlovade oss efter sex år tillsammans och vi hoppas kunna gifta oss inom två år. Vi ville inte jäkta utan ta det ganska försiktigt trots att vi länge varit säkra på varandra. Nåt måste man ju ha att se fram emot också :)

Vid första ögonkastet! Sedan dess har vi inte kunnat hålla oss ifrån varandra, alltså innan vi kunde prata samma språk.. Vi flyttade ihop fyra år senare och nu har vi bott ihop i snart fem, firar snart nio år och vi jobbar på resten, lite klurigt att få ihop det praktiska med bröllopet..

Vi träffades tidigt och bodde fortfarande hemma. Efter tre flyttade vi ihop men det tog oss faktiskt åtta år innan vi förlovade oss.

Jag kände att min sambo var den rätta för ett par år sedan. Eftersom vi träffades tidigt tar det ju längre tid att inse det och man behöver ju växa till sig lite grann ;). Vi skall gifta oss 2005.