Jag visste med förnuftet redan innan vi blev ett par att han var mannen jag borde gifta mig med och basunerade glatt ut det till alla mina kompisar. Då var vi dock bara vänner så jag trodde aldrig det skulle bli något. Jag var ju inte intresserad av honom på "det sättet". Sedan blev vi tillsammans ändå och har varit oerhört täta sedan dess. Våra kompisar tycker att det är superkul att vi hade pratat så mycket innan om vilket bra par vi skulle bli, om vi bara varit intresserade av varann...
Men jag håller med om det någon sa ovan att i början tycker man ju alltid att det är rätt. Men nu anser jag att jag kan säga att han är den ende för mig. Han är den enda människa jag har träffat som jag står ut med att spendera en längre tid tillsammans med. Vi har bott ihop i ett studentrum i ett och ett halvt år och varit hemma den största delen av dagen. Men ingen av oss tyckte någonsin att det var jobbigt. Med andra pojkvänner har jag börjat störa mig på dem efter en vecka och velat att vi ska gå och göra något var för sig. Med min make är det annorlunda. Jag vill verkligen göra allt med honom, trots att vi varit tillsammans så länge.
Min man tycker att jag är osund, för jag går och "väntar" på att vi ska tröttna på att spendera den mestatiden med varannn. Än så länge verkar det dock dröja tills den dagen kommer...
Hur som helst; han gör mig så oerhört lycklig. Jag trodde aldrig att det skulle gå att må så här bra så länge. Jag är fortfarande fascinerad över att en människa kan lysa upp mitt liv så mycket och jag är tacksam över att få dela livet med en så fantastisk människa.
Well, det blev ruggigt långt, men när jag börjar med en kärleksförklaring är det svårt att sluta :D
Sen hälsade jag på henne 2 ggr per år där borta i Ryssland, och så gifte vi oss i Sverige i somras och flyttade ihop.