Orättvist vad gäller barn...

EL: Fantastiskt bra svar! :D

Jag var lixom du också jätte orolig över att vara gravid, föda barnet och att amma det. För att inte tala om viktuppgång...
"Ska man verkligen ge SINA BRÖST till sitt barn?"
Det kändes helt otänkbart för mig förut.
När jag väl blev gravid, var det det mest fantastiska jag varit med om.
Jag älskade varje sekund av graviditeten, jag ville visa hela världen min växande mage. Jag var såå stolt!
När det närmade sig slutet på grav så visade det sig att jag blev tvungen att göra ett kejsarsnitt.
Jag var jätte rädd.
Men det gick suveränt.
Och att amma? När barnet väl skulle ta tag i bröstet, kunde jag inte komma på något annat som kändes mer NATURLIGT. Underbar känsla.
Däremot fick inte sambon röra mina bröst under amningstiden... De tillhörde lixom barnet nu, dessutom läckte det ofta ur dem i början... inte så erotiskt. hehe.

Summa:
Du kanske ändrar attityd när(om? ) du väl står inför situationen. Så oroa dig inte förrän du är där. Det är onödigt slöseri med viktig tid.
Lev livet precis som det är JUST NU istället.

Carpe Diem!

Konstigt.... Jag tycker precis tvärtom... Alltsa att det är otrolig tur att jag blev kvinna och har en chans att fa uppleva en graviditet och förlossning...

Klart att det pirrar lite inför tanken, men bara i positiv bemärkelse! Vi lär ju liksom inte bli de första som gar igenom det och de flesta klarar sig ju galant...

Jag längtar faktiskt framför allt efter känslan att fa vara gravid, snarare än efter att vara mamma.... Alltsa, harddra inte detta nu! Men jag menar den FYSISKA känslan av att det lever nagon inne i miaste ju vara JÄTTEHÄFTIG!!!!

Texas: Jag hoppas att du inte tror att ett kejsarsnitt är det lättaste i världen heller. Jag jobbar med nyfödda barn och snittade mammor, och de som har fött flera barn säger ofta att det var värre med kejsarsnitt. Det är ju trots allt en operation det handlar om, med mycket smärtor efteråt. Dessutom lämnar det ett stort ärr som många gärna skulle slippa. Det finns även en del risker för barnet med ett kejsarsnitt.

Kejsarsnitt är ett jättebra alternativ när det finns medicinska orsaker för det, som att barnet eller mamman inte klarar av en naturlig förlossning. Men jag personligen tycker inte att det är något man väljer bara för att man tror att det är lättare.

Jag blir nyfiken på hur gamla ni är som skriver?

Jag är 29 om ett halvår (decemberbarn) och har de senaste åren fått moderskänslor då och då. Nu VÄLJER jag att vänta och så har jag skaffat mig bebis-substitut (2 st katter) som e helt underbara!

Jag är lite orolig inför graviditeten och ta hand om en liten liten bebis, sen ansvara för barnet.. *huga* Men det är väl som någon skrev att man e ofta rädd för det okända.

Jag hoppas att jag kan njuta av graviditeten och barnet, jag önskar jag kunde vara naturlig och ta allt med ro.

ninonica: Nej jag tror inte att kejsarsnitt är någon enkel variant. Jag tror nog att man får rätt ont efter men det verkar som att många får rätt ont då de fött vaginat också. Jag vet också att det är lite större risker i och med att det räknas som en operation men samtidigt slipper man de risker man utsätts för vid en vaginal förlossning, att kanske behöva åka från sjukhus till sjukhus för att få en plats då det är dax, att slippa ligga i outhärdlig smärta i många många timmar, att kanske inte kunna få den bedövning man önskar därför att narkos läkaren inte finns på plats eller att man inte prioriteras tillräkligt högt.
Jag är 32 och hoppas att skräcken kommer att reduceras och att barnlängtan kommer att intensifieras.

Självklart gör det ont att föda vaginalt också, men de mammorna som har gjort det är ofta uppe på benen samma dag/kväll som förlossningen, medan de som snittats behöver några dagar på sig.

Här i Västerås finns det ett speciellt team på kvinnokliniken som man kan få hjälp av om man har stor förlossningsskräck tex. Med hjälp av dem kan en del gravida bearbeta sina rädslor, och det blir färre "onödiga" kejsarsnitt. Jag antar att det finns sådana verksamheter på andra ställen i Sverige också.

Jag ar 32 och ju aldre jag blir desto mindre vill jag vara med om graviditet och forlossning. Inser att det ar ett nodvandigt ont men skulle lika garna adoptera om det inte vore sa otroligt dyrt, tidskravande och osakert.
Nu later jag sakert valdigt egotrippad - for det forsta kan jag ju inte forutsatta att jag *kommer* att kunna fa barn, det vet jag ju inte an - men jag ser fram emot slutprodukten betydligt mer an sjalva processen.

Och ja, jag vet att jag inte ar mogen att borja forsoka an.

Skönt att det finns fler över 30 som känner att de inte är mogna.

Kejsarnitt är farligare för både modern och barnet. Det är en nödlösning.