Orättvist vad gäller barn...

texas
Vill absolut ha kejsarsnitt något annat finns helt enkelt inte.

varför? För att det gör ont att föda barn? för att slippa föda barn?

Ett kejsarsnitt är en allvarlig bukoperation som är farligare för både dig och ditt barn än det naturliga sättet att föda barn på...vaginalt...
Det är inte bara att säga "jag vill ha kejsarsnitt" och så får du det...du måste ha starka skäl...
Jag känner flera personer som gjort kejsarsnitt. 2 av dom berättar jag om här:

Den ena var med om att läkaren skar i bebisens öga när han snittade upp magen. Det var visserligen inte ett planerat snitt men ändå.
Barnet har nedsatt syn och ett ärr på ögonlocket.

den andra personen klarade inte av narkosen under operationen eller hur det nu var (eller om det var blodförgiftning hon fick...), hon var ganska nära döden för att läkaren inte vågade låta henne föda bebisen i säte (rumpan ner)...dessutom fick hon inte ge sitt nyfödda barn den närhet och ömhet det behöver i början förrän en vecka senare...
hon fick en förlossningspsykos och ville inte ha sitt barn sen...det tog ungefär ett halvår innan hon kom ur det...nu mår hon dåligt för hon inte fanns där för sitt barn i början...

Jag skulle såhär efter att ha burit mitt barn i magen i snart nio månader säga att STACKARS männen som inte får bära på barnet! Och jag längtar till förlossningen så att jag nästan räknar timmarna (dagarna har jag för länge sen börjat att räkna) tills jag ska få föda fram vår älskade.

Min sambo säger att att han är avundsjuk på mig för att jag får vara så nära vårt barn hela tiden. Han ligger och känner på sparkarna genom min mage och önskar att han fick komma lite närmare osv.

Detta är ett tillstånd som är magiskt, fantastiskt och välsignat (det kommer från en ikke troende).

GLÄD DIg till det blir din tur!!!

Jolin!

Vill fylla på dina berättelser. Kan berätta att min mamma födde mig med kejsarsnitt. Det var planerat (då jag låg fel) och hennes historia är allt annat än rolig. Först skulle hon få ryggmärgsbedövning (så att hon skulle vara vaken under operationen). Tyvärr var hon för trång mellan kotorna, så bedövningen tog inte. Varken första, andra eller tredje gången. Då blev det bråttom, så hon blev sövd. Jag är född på förmiddagen. Sist av alla på kvällen blev hon skickad från uppvaket upp på avdelningen, då hade hon gett livstecken ifrån sig...

Min mamma kunde inte amma mig första veckorna p g a all bedövning. Hon mådde illa i en månad efteråt, fick minnesluckor och tappade bort minnen från sin barndom, som kom tillbaka 8-10 år senare.

Mina yngre bröder är födda vanligt. De är alla stora, har gått fort och hon har spruckit upp varje gång. De har aldrig hunnit ge henne den bedövning/lusgas som hon velat ha. Ändå har att föda naturligt varit flera gånger bättre än kejsarsnittet.

Jag är född med planerat kejsarsnitt.
Eftersom jag låg i säte och min mamma hade året innan fött en pojke som dog i magen i slutet av graviditeten, om han överlevt så hade han blivit gravt handikappad så kanske det var bäst så som skedde ( Inget illa menat mot er som har handikappade barn ).
Mamma blev sövd och den första kontakten med mina föräldrar fick jag till min pappa. Han fick ta hand om mig tills mamma hade vaknat upp. Jag har under min uppväxt varit lite av pappas flicka

Hur jag gör den dagen jag eventuellt ska föda barn det får jag se då. Iblande tänker jag: Det finns så många barn i världen" Ska jag verkligen sätta fler till världen Är det inte bättre om jag jag adopterar ett barn som på något sätt förlorat sin familj?

Men samtidigt så vill jag gärna bära fram ett barn som blir en del av mig och min sambo.

Jag är snart 28 år. Har fött 2 barn naturlig väg. Båda är dock igångsatta. Graviditeterna var helt olika. Första mådde jag dåligt. Mycket förvärkar, besök på special mödra och beodrad sängliggning ett tag. Med andra barnet mådde jag toppen.

Med första barnet fick jag ryggmärgsbedövning och kände inte ens krystvärkarna. Dock försvann hennes hjärtljud när jag krystade så dom hotade mig med akut snitt och då tog jag i för kung och fosterland. Och då kom hela ungen ut på en krystvärk och moderkakan åkte så fint ut efteråt.

Med andra barnet rekommenderade dom inte ryggmärgsbedövningen för att den första förlossningen gick så snabbt för att vara en igångsättning. Så jag valde västerviksbedövningen. Men fick för låg dos. Och nästa gång dom skulle ge mig så låg jag och krystade och 10 minuter senare va ungen ute. Och det gjorde så jädrans ont. Men när jag fick min son upp på bröstet så va den smärtan nästan som bortblåst. Och ändå fick jag krysta ut moderkakan också. Alltså som en 3:e förlossning.

Min slutresumé av detta är att ingen förlossning eller graviditet är lik den andra. Men skulle jag skaffa ett 3:e barn och fick välja så hade jag valt min sons graviditet och min dotters förlossning. Och jag hoppas aldrig att jag behöver uppleva ett kejsarsnitt. Min väninna fick livmodersinflammation av sitt och fick ligga länge på sjukhuset. Ingen rolig historia. Men smärtorna från en vanlig förlossning glömmer man snabbt. Kan ej idag beskriva dom. Vet bara att den gjorde jädrigt ont.

jag har 2 barn, gått gravid i nio månader med båda. Det var pest och pina med foglossning och förvärkar, blev sjukskriven och order om att ta det lugnt...
Gått igenom 2 förlossningar...ont det gör ont...men vet ni?
Jag _älskar_ att föda barn! Förlossningar är min grej! Jag fick en sån kick av förlossningarna, shit jag var så kvinnlig och så jävla duktig, helt enkelt grym...
Jag vill föda barn igen och igen....

Nu vet jag att alla inte har såna bra förlossningar som jag, men stackars dom som inte kan föda barn (männen) som inte får uppleva det här...

Det är inte synd om mig för att jag får uppleva ett liv växa inom mig, det är inte synd om mig för att jag får föda fram ett barn, det är inte synd om mig för att jag kan ge ett barn den ömhet och närhet bara en mamma kan. Det är ett privilegium för mig!

Jolin....... Kunde inte sagt det bättre själv... citerar dig:

"Det är inte synd om mig för att jag får uppleva ett liv växa inom mig, det är inte synd om mig för att jag får föda fram ett barn, det är inte synd om mig för att jag kan ge ett barn den ömhet och närhet bara en mamma kan. Det är ett privilegium för mig!"

Jag hade gärna varit gravid igen bara för att få känna sparkarna och för att få det här lilla knytet upp i famnen och lukta på den goda bebislukten. Men mina barn är snart 9 och 6. Phu, dom har aktiviter och allt. Känner att jag skulle nog inte hinna med ett 3:e barn. För nu vill jag också träna och komma igång med mig själv. Men hade inte varit dumt att bara få vara gravid i ca 2 månader och känna lite sparkar.....;)

Jag är mer rädd för ett eventuellt kejsarsnitt än för en förlossning. Jag blev opererad för blindtarmen som barn, och minns fortfarande exakt hur ont det gjorde när jag skulle röra mig, för att inte tala om gå, och hur lång tid det tog innan det kändes okej att gå upprätt.
Och vid ett kejsarsnitt är ju såret mycket större.

Har inte orkat läsa alla inlägg men jag vill bara säga;

Att ha varit gravid med två barn och fått möjligheten att föda dem på normal väg är utan tvekan det största och bästa jag varit med om.

Visst mådde jag lite illa i början, visst blir det tungt på slutet och jo... visst gör det lite ont att föda ;) Men det spelar ingen roll, jag vill göra om det!

Jag födde flicka nummer två helt utan smärtlindring, eller jo jag hade lustgas (Oh härliga lustgas ;)) och jag var så härligt pigg och full av energi efteråt! Ett kejsarsnitt är en operation och det tar betydligt längre tid att komma igång efteråt.

Sen erkänner jag att mina förlossningar säkert var "lätta och snabba", men att välja kejsarsnitt av rädsla för smärtan att föda tror jag mest är brist på information.
Som fler sagt innan; med bebisen på magen glömmer man alla smärtor och känslan när barnet kommer ut går inte att köpa för allt smör i Småland!

Tycker själv att det är ett privilegium att kunna få barn! Har i skrivande stund 45 dagar kvar till beräknat datum för vårt första barn, och har njutit av varje stund av graviditeten. Har haft turen att inte må särskilt illa eller ha särskilt ont, och de gånger som det har kännts tungt så har känslan av lycka över den kommande bebisen ändå uppvägt hundrafalt. Detta känns som en av de viktigaste uppgifter jag fått i livet ( och då är jag ingen trist hemmafru utan ambitioner eller liv), och jag skulle med mycket stor tvekan överlåta den åt min sambo - som jag älskar och litar på mest i världen.....