Orättvist vad gäller barn...

Hej.
Jag känner tvärtom vad du känner!
Det är en lycka att få vara gravid och känna barnet röra sig . Och att föda fram ett barn och att amma det...
Tycker synd om männen som inte riktigt får vara med på samma sätt.Har en väninna som sa att hon inte tänkte offra sin karriär och att de skulle dela lika på fl för att hon inte skulle vara hemmafru.
När den lille väl kom så ville hon inte dela på föräldraledigheten längre! Hon ville vara hemma.
Man får sådana enorma känslor för sitt lilla barn så det går inte att beskriva,jag lovar!!!

Men alla är vi ju olika och tur är ju det

Hmmm, jag är inte speciellt orolig för smärtan av en graviditet/förlossning, och inte heller för att amma. Jag är däremot väldigt skräckslagen inför faktumet att man skall ha ansvar för en annan människas liv - och att det dessutom är på livstid. Dessa saker tycker jag är mycket MER skrämmande än all fysisk smärta i världen. Så jag kommer att vänta många år innan jag skaffar barn - om jag överhuvudtaget gör det. Jag tänker INTE skaffa barn förrän jag känner en stark längtan efter det.

lillgrodan:
jag tror nog inte att förlossning och amning är något som kommer hindra dig ifrån att längta efter barn. Om du i framtiden kommer att känna av den s.k biologiska klockan så kommer du troligtvis inte låta rädslan för smärta att hindra dig. Måste säga att jag inte tror att det är ngt du behöver oroa dig över i dagsläget .

Huruvida det är orättvist eller inte spelar ju ingen roll - det är ju ett faktum att kvinnor föder och ammar barn. Vem är det som är orättvis?

Hej,

Jag har inte läst alla trådarna och jag är i samma sits som du. Funderar över livet, barn eller inte etc. För mig har det alltid varit mycket skrämmande, men sedan jag börjat reda ut mitt liv så börjar jag ändå kunna se att barn kanske man ska ha någon gång.

Hur som helst. Jag tror att många tycker och känner att det är ett previlegium att få gå gravid, amma och hela baletten. Kanske känns det annorlunda när hormoner och annat börjat spela in, men min iinställning är att jag inte kommer att amma. Jag tror att det har med min kroppsuppfattning att göra. Bara tanken på amning får mig att känna obehag. Jag tror att det finns många fördelar med att amma, men det finns många som inte kan och deras barn tror jag inte mår sämre av det. Det är ju mycket kulturellt betingat också. I många länder (USA, England, Holland) är det inte alls självklart att man ammar. Jag ser dessutom att om jag inte är den som är "matpaketet" kan ju min man få samma närhet till barnet som jag om man har nappflaska. Jag tror att det är viktigare med kärlek än bröstmjölk. Barnet skulle känna av mitt obehag och kanske påverkas av det. Kontroversiellt kanske, men så känner jag nu.

Vi har även kommit överens att under graviditeten så ska heller inte min man dricka alkohol. Jag har ju inte valt att uppoffra min kropp i nio månader men så är det biologiskt och om han kan förstå detta genom att även han tvingas ändra sina vanor så tror jag att han kanske känner sig mer delaktig i graviditeten. Han kan få mer förståelse och även kanske känna mer glädje eller delaktighet när barnet väl är fött, att man gjort det tillsammans.

Bara några tankar, men jag tror inte att kvinnans främsta uppgift är att skaffa barn, man har ett egenvärde också och i dagens samhälle måste männen vara mer delaktiga på alla plan. Man får bjuda på det goda och dela på det onda. Jag tror att det är helt naturligt att känna oro inför detta och man är inte sämre människa, kvinna eller mor för det för att man inte längtar efter graviditet, amning eller trampet av barnafötter. Den dagen man bestämmer sig tror jag att det ordar sig.

Måste bara få säga att det är ett stort privilegium att få vara gravid! Det är en helt underbar känsla att känna ett liv som växer inom en!

Jag har tre barn, och det har varit tre mycket jobbiga graviditeter, som slutat i tre stycken akuta kejsarsnitt.

Det har verkligen varit värt alla uppoffringa, i form av sjukskrivningar under gravididteten, ingen alkohol (man är inte sugen ändå) osv.

Pappan till barnen har inte varit utan alkohol under tiden, men klarat av att känna sig delaktig ändå! Trots allt så är vi män och kvinnor olika skapta.

Sen tycker jag absolut att pappan ska vara hemma och vara föräldraledig. Vi jobbade från det att minsitingen var 7 månader halvtid båda två, fram till hon var 2. Sen var han hemma ett tag till tills vi fick dagis när hon var lite drygt 2,5 år.

För mig har det varit en gåva att få vara gravid, men hela mitt liv är inte graviditeter och barn. Jag vill jobba oxå, den sociala samvaron på jobbet är viktig för mig.

Att man känner rädsla inför graviditet och förlossning är nog helt naturligt tror jag. Vem är inte det......?!

Att det däremot är orättvist att vi kvinnor måste vara gravida, föda fram och amma, har jag inte ens reflekterat på förut! Det är inte biologiskt genomförbart (än?!?!?) att mannen gör det. Men absolut visst kan man se det på det viset, vilket män oxå borde göra i det fallet!

Som en kvinna mitt uppe i barntankar och som en luttrad feminist måste jag ju säga att jag inte alls tycker att det är orättvist med graviditet, födsel och amning. Jag har ett litet gäng killkompisar som alla har blivit pappor i år, de är tvärtemot enormt avundsjuka på sina flickvänner - för att de inte har känt sig lika delaktiga.

Dessutom har ju naturen sett till att kvinnor har lite kompensation för besväret. Vi har ju exempelvis högre smärttröskel än män.

Så nej, jag kan nog inte se det som orättvist. Vad jag däremot ser som rejält uppfuckat är de konsekvenser en graviditet och barnledighet kan medföra, karriär- och kulturmässigt. That's it.

Leone: Du skriver att du "skulle lika garna adoptera om det inte vore sa otroligt dyrt, tidskravande och osakert" Ja, det är otroligt dyrt, tidskrävande men helsäkert! Om ni blir godkända som föräldrar finns det ett barn i slutändan av processen. Vinst varje gång så att säga. Att skaffa egna kan däremot vara dyrt, tidskrävande och otroligt osäkert.

Vi kämpar på i fertilitetsträsket och jag är så avundsjuk på min man som slipper hormoner, tester och smärtsamma undersökningar. Fast om vi lyckas kommer han nog att vara avundsjuk på mig. Jämställt? inte ett dugg. Då är adoption bättre, "graviditeten" delas av bägge, barnet är inte beroende av ena partern för mat

Citerar Tjejen2
"Vi har även kommit överens att under graviditeten så ska heller inte min man dricka alkohol. Jag har ju inte valt att uppoffra min kropp i nio månader men så är det biologiskt och om han kan förstå detta genom att även han tvingas ändra sina vanor så tror jag att han kanske känner sig mer delaktig i graviditeten. Han kan få mer förståelse och även kanske känna mer glädje eller delaktighet när barnet väl är fött, att man gjort det tillsammans. "

åh herre min skapare säger jag bara! Vilket otroligt egoistiskt tänkande!!!
"jag har inte valt att uppoffra min kropp i nio månader..."
nej nu får ni faktiskt ursäkta mig men vill man inte "uppoffra sin kropp i nio månader" för sitt eget barn ska man heller inte skaffa barn!
jisses amalia!

Oj Jolin, jag har läst det där inlägget, och jag tror att det bara handlar om en dålig formulering - inte någonting annat. Att "uppoffra sin kropp" är ju faktiskt någonting som ingår i att vänta barn, någonting man är tvungen att göra, och det tycker jag att hon ju verkar vara medveten om.

Jag tycker att deras överenskommelse låter som en bra idé. En man kan visserligen inte skada ett foster när han dricker alkohol, men det kan ju också vara förödande för ett förhållande om maken eller pojkvännen fortsätter sitt gamla liv som om ingenting hade hänt, medan den gravida kvinnan tvingas att ställa om sitt eget nästan helt. Man är ju förhoppningsvis två om en graviditet, inte bara en.

jag tycker överenskommelsen låter knäpp!
"får inte jag så får minsann inte du heller det e orättvist!"
barnsligt!
när jag var gravid med barn nr 1 sa jag åt sambon att gå ut medans han kunde...jag själv var inte så sugen på grund av uppoffringen jag gjort genom att vara gravid...typ...

Jag och min make peppar och stöder varandra. Jag är allergisk mot mjölk, alltså köper han inte hem glass - utan äter det när han är med kompisar och på jobbet. Om det är deadlineperiod på hans redaktion, och han sitter och jobbar hemma, då hyr jag inte film som han gärna vill se. Han står ut med att sova med öppet fönster, fastän det är kallt, för att jag har sängkvalsterallergi.

Kort sagt, vi gör vardagen lite lättare för varandra. Kompromisser är en oundviklig del av ett förhållande. Det handlar inte om att han inte får äta glass för att jag inte får det, utan om respekt för varandra.

Och jag kan lugnt säga att jag skulle bli tokig på honom om han gick ut i lika hög utsträckning som nu när (och om) jag blir gravid (nu går vi ut, och stannar hemma, tillsammans). De manliga kamrater jag nämnde i mitt inlägg ovan stannade för det mesta hemma med sina flickvänner, av samma enkla anledning: stöd och sällskap. Det är möjligt att man inte är sugen på att dricka alkohol när man är gravid, men det är ju inte heller poängen. Hur många känner för att sitta ensamma hemma? Och hur kul är det när någon glatt sitter och smaskar loss på någonting man älskar, men av olika anledningar inte kan äta eller dricka?

Och om du verkligen tycker att det är så knäppt tycker jag att du ska läsa Hanne-Vibeke Holsts roman "Det verkliga livet".

Jag tycker att det är rätt smart att båda lägger om sitt liv tillsammans (då kvinnan faktiskt inte kan välja hur hon skall göra utan faktiskt MÅSTE ändra sitt liv). Däremot tycker jag att det är löjligt att mannen inte tillåts dricka ngn alkohol alls. Jag tycker inte att han skall sitta hemma och "fresta" sin sambo/fru med vin och annat som hon tycker är gott (det är ju som att äta godis framför en som bantar). Men om han vill ta en öl efter jobbet eller liknande måste han ju kunna göra det. Däremot tycker jag inte att han skall springa ute på krogen/barer och supa sig full - utan stanna hemma och umgås och stötta mamman till hans blivande barn.
Det är viktigt att båda parter inser att man kommer tvingas ändra sitt liv lite när man får barn (även om det enbart är kvinnans kropp som ändras rent fysisikt). Men samtidigt får det inte handla om förbud.

Observera att jag inte ifrågasätter/kritiserar tjejen som först skrev om detta, utan bara resonerar kring det senare debattörer har skrivit (för att minska missförstånd ).

EmmaPemma: Jo, det var ju precis så jag menade. Det är lite överdrivet med ett totalt alkoholstopp, men själva grundtanken är ju bra.

marian:
jag tycker att ditt inlägg är jätte bra. Om jag skall vara ärlig så hade jag inte läst igenom hela - så kommentaren att jag skrev angående tidigare debattörer berörde inte enbart dig. Om jag läst hela ditt inlägg hade jag dessutom inte behövt skriva hela mitt - då jag upptäckte att vi tyckte i princip likadant!

Så kan det gå när man har bråttom. Men man blir ju så exalterad här på BT... .

lillgrodan:

Jag tänkte precis som du framtill det att jag fyllde 17 och blev med barn. Tyckte att det verkade otroligt orättvist och jättejobbigt. När jag sedan fick klart för mig att jag var med barn, så ändrades hela min syn på det..jag kände det som en stor gåva..och vart jättestolt över det hela (fast det såklart inte vart planerat). Jag har även alltid varit rädd för förlossningen, men denna rädsla förvann helt också - jag blev som en ny människa: harmonisk och lugn.