Lätt depression eller "bara" trött?

Jag tror att du kan ha en lätt depression, och om du inte börjar ta det lugnare så kan det bli en svår depression, och dit VILL DU INTE!! Du måste ta hand om dig själv!
Jag brukar använda rosenrot, det finns i hälsokostbutiker, men även om det hjälper dig så måste du ta det lugnare och kanske träffa någon proffessionell att prata med.
Ni kanske bhöver ta en pratstund när du är lugn och kan försöka förklara vad du känner (utan att anklaga honom, inet "du gör så.."). Det gör inget om det blir förvirrat, har man väl börjat prata så kan det kanske klarna lite för dig också, även om det inte går på en gång.
Och jag tycker du ska säga till honom att allt du vill ha är en kram när du är gnällig, han kan ju inte veta det bara sådär..
Bjud honom på något gott hemma, klä upp dig lite så du känner dig fin, gör fint på bordet, och prata ut!
Men jag tycker verkligen du borde kontakta kanske din läkare för att få lite hjälp.. det är du värd!
Om du går in på hemsidan netdoktor. se så kan du hitta ett vägledande test för depression. (Jag tror hemsidan heter så)
*Kramar om dig*

Jag tycker som ovanståenda att du vid ett lugnt tillfälle ska prata med din sambo om detta. Säg att du behöver en kram när du blir på dåligt humör. Säg att du skulle vilja att han gick ut lite mindre med sina kompisar när du mår dåligt. Och att när ni är tillsammans att ni försöker hitta på saker ihop. Allt från att lösa korsord, lägga pussel, fixa i lägenheten eller gå ut och göra något. Kanske gå nån kurs ihop? Ta vara på era hobbies. Gör sånt ni tycker är roligt. Om du tycker ni ser för mycket av varandra samtidigt som du inte vill vara ensam, så hitta på saker att göra var för sig, fastän ni ändå är hemma. Ni kanske kan vara i olika rum? Någon av er kanske gillar att måla eller dyl? Någon kanske råkar gilla datorspel?
I mitt fall har vi svårt att hitta gemensamma intressen förutom hemmet och katterna. Men vi har precis köpt Sims 2 som vi kan köra tillsammans. Där vi kan skapa en familj tillsammans och styra deras värd. Så småningom bygga ett hus ihop o.s.v.

Och som ovanstående skrev, sök hjälp! Du vill inte bli sämre. Själv går jag hos en kurator, och sist satte vi ett finger på ett av problemen, och sedan dess är det problemet som bortblåst! :)
Och har ni problem sins emellan, så kan ni ju även gå till en familjerådgivare.

Ursäktar det långa inlägget.
STOR KRAM till dig, hoppas allt blir bättre snart

Om jag vore du skulle jag gå till en kurator på närmaste vårdcentral bara för att få prata. Även om du inte vet vad det är som gör dig så gnällig, nedstämd och lättretlig så hjälper det att prata med EN TREDJE PART.

Din sambo har nog fått utstå en hel del gnäll och nedstämt prat så han orkar nog inte höra mer. För att rädda ert förhållande behöver du prata med en tredje part som kan vara din "papperskorg" där du slänger ur dig alla negativa tankar/gnäll och gråt.

Eventuellt kan du prata med en läkare också om det är så att du behöver medicin för att hjälpa dig upp ur svackan. (Tro mig, det är inte så hemskt som det låter.) Det viktigaste för dig just nu är att du kommer upp ur svackan och ja, du behöver hjälp från vården/kurator!

Mörkret blir mörkare.. Se till att ta en daglig promenad i dagsljuset.

Vila, se till att få din nattsömn och mer om din kropp kräver det.

Näring, se till att få i dig alla vitaminer och mineraler som behövs.

Gör nåt roligt eller avkopplande. Se en rolig film, ta ett varmt bad.. OM du inte kan njuta av det som du förut tyckte var roligt så kan du vara i farozonen för en faktiskt depression och inte bara en "lätt".

Det är ett sjukdomstillstånd precis som allt annat. Se till att få vård!

Lycka till!
*been there done that*

Hur går det för dig Monn??
Kom att tänka på att johannesört är bättre för depression, det finns också i hälsokostbutiker.
Kram på Dig!! Och skriv hur det går för dig!

Åh, Monn- jag känner igen mig så väl i det du beskriver!!! Känt likadant rätt länge. Tror att det är vardagen som smyger in. Jag provade rosenrot förra veckan och det känns faktiskt bättre nu. Det plus att försöka förklara hur jag känner mig för min kille så ofta jag kan.
Men jag vet precis hur det känns. Jag har känt mig så himla jobbig och känslosam rätt länge nu oxå och vill ha fullständig uppmärksamhet osv.
Jag önskar att det fanns nåt trick för att "bota" den här sinnesstämningen men jag tror att det är sånt här som kommer ibland?
Hoppas du mår bättre snart!

Tack för att ni har svarat! Av någon konsig anledning betyder det mycket att få åsikter av vilt främmande människor :)

Jag ska gå till hälsokosten imorgon och se vad de säger, rosenrot eller johannesört. Eller kanske båda ;)

Jag kanske skulle behöva prata med en tredje part. Jag har en vän som vet "allt" om mig, men av någon anledning vill jag inte prata med henne om just det här. Kanske för att jag inte vet varför jag mår dåligt. Tidigare har det alltid varit något konkret som gjort mig ledsen, eller så har det varit gamla spöken som kommit fram, men nu vet jag inte. Dessutom "förlorade" jag en vän i somras och då känns det svårt att lita på folk.

Hur kommer man i kontakt med en kurator? Vad är det förresten för skillnad på en psykolog, terapeut och kurator? Måste jag gå genom min husläkare (som jag inte alls tycker om)? Gäller högkostnadskortet (fattig studentska)? Många frågor :)

Jag vet att det kan vara bra att äte någon medicin under en kort tid, men vi har många alkoholister och narkomaner i släkten och jag är livrädd för att fastna... Tänk om jag tycker det är så skönt att äta piller att jag inte vill sluta sen?

Jag har världens underbaraste sambo, och han säger många fina saker till mig men just nu kan jag liksom inte riktigt tro på vad han säger. Jag tar istället åt mig av allt som är mindre bra, som att han "väljer" sina vänner före mig. Helt irrationellt tänkande, jag vet, självklart ska han träffa sina kompisar och faktum är att han faktiskt inte träffar dem så ofta som jag egentligen tycker att han borde då de bor på andra sidan stan - jobbigt att åka.

Jag ska prata med min sambo, men det är så svårt för jag vet inte var jag ska börja. Men jag måste nog för jag känner inte igen mig själv längre. Jag brukade vara glad och sprallig, men nu är jag mest hemma och kurar i soffan (förutom när jag är i skolan).

Jag ska köpa en massa frukt och grönsaker imorgon, kanske är någon vitaminbrist jag har (tror i och för sig inte det), men frukt är gott i alla fall. Jag måste också tvinga iväg mig själv till träningen. Det känns bara så otroligt tungt att gå dit. Jag gick upp en hel del i vikt i våras så nu känner jag mig bara klumpig och ful, istället för vältränad som jag var tidigare.

Ja ja, imorgon är en ny dag och förhoppningsvis en gladare sådan!

Tack igen för era svar, det värmer!

Hej
Jag var på vårdcentralen häromdagen och tog alla möjliga tester. Anledningen var att jag känt mig väldigt trött, inte haft någon aptit, varit väldigt känslosam, haft konstiga febertoppar och yrsel. Men det var inget fel på mig. Mina järnvärden var lite låga så jag fick järntabletter men innerst inne så vet jag ju att det inte är järnet som är felet. Därför satte jag min ner och funderade på varför jag kände som jag gjorde och kom fram till följande:
Jag har för närvarande ett jobb som jag verkligen vantrivs på, min sambo jobbar utomlands för tillfället och jag längtar verkligen efter honom, jag tjänar mycket mindre än jag gjorde tidigare och måste vända på varje krona och oroa mig för min ekonomi, min styvfar gick bort förra året och min mormor för några veckor sedan och jag har inte haft någon semester i år.
Jag har otroligt mycket att glädjas åt också men dessa saker drar ner mig något fruktansvärt.

Nu har jag hyrt ut lägenheten, sagt upp mig från jobbet, tagit ett jobb i samma land som min sambo, börjat äta bättre och även börjat prata om min sorg som jag faktiskt aldrig bearbetat ordentligt. Nu känner jag för första gången på länge att livsandarna börjar återkomma. Jag har något att se fram emot, något spännande. Jag kommer hem igen till jul men jag tror några månader är tillräckligt för att bli mig själv igen.

Nu behöver ju inte du göra något lika drastiskt. Men jag tycker absolut att du ska göra en hälsokoll för att utesluta att du inte är sjuk, eller har en brist på något. Samt att du ska tänka över vad du är missnöjd med i ditt liv och göra något åt det! Bums!

/Tessi

Jag är just nu sjukskriven för att jag gick in i väggen i början av året. Utbrändhet är väldigt likt depression och ibland undrar jag om det inte är nästan samma sak. I alla fall. Dina symptom är väldigt lika mina innan det blev mer akut. För min del fick jag till sist ett "bryt" och orkade inte fortsätta alls.

Det jag ville komma fram till är det du skriver om tabletter. Jag är likadan, jag vill inte äta tabletter, framförallt inte antidepressiva som är sådant som man blir beroende av. Har också dåliga erfarenheter av sådant i släkten. Så jag har låtit bli detta. Jag har gått hos först en kurator (som inte gav mig så mycket, men det kan bero på att just den kuratorn inte passade mig) och sedan en psykolog. Just det här att prata med någon har hjälpt mig mycket. Det gäller att hitta vad det är som är fel och vägar att rätta till det.

Kuratorn fick jag tag i genom vårdcentralen och besöken hos henne kostade bara 80 kr. Psykologen betalar min arbetsgivare så där har jag tur.

Jag är inte igenom mitt dilemma ännu, men jag är mycket bättre och jag är så gott som säker på att jag kommer att ta mig igenom det utan tabletter. Sedan har jag inga moraliska tankar eller så om tabletter, jag tror säkert att de hjälper, men om man som jag har svårt att ta dem så skall man inte tvinga sig. Det håller till och med min psykolog med om.

Kontentan av allt detta är att jag tror att det kan vara nyttigt för dig att prata med någon. Det är fantastiskt nyttigt att få bubbla på. Man kommer på ganska mycket lösningar själv bara genom att göra det.

Monn,

Just hälsokosttabletter som rosenrot och johannesört är inte beroendeframkallande vad jag vet!
Jag rekommenderar dig att prova ett tag. Du kan ju prata med personalen i hälskosten oxå och höra efter om produkterna.

Om du är student kanske studenthälsan (om det finns i din stad) kan hjälpa?

Annars kan man alltid vända sig till kyrkan för att få prata med någon. Det kostar ingenting och man behöver inte vara troende för att få prata av sig hos en präst.

Jag hoppas att du lyckas få tag på någon som kan hjälpa dig för det kan vara svårt att orka själv.