fysisk v. psykisk misshandel...

Jag funderar på att klippa min abnd men en person men det är jävligt svårt. Har gjort det en gång förut o det var skönt för mig men ställde till det för de andra...

Jag tror att anledningen till att folk stannar är skam. Det verkar som att de som inte varit med om något liknande verkligen tror att "detta skulle aldrig hända mig". Den inställningen känner den utsatte av. Så man skäms för att man känner att alla runtomkring faktiskt tror att man är lite extra svag.

Inget illa ment ts, men du ställer exakt dessa frågor. Du undrar varför hon inte går fast hon har alla chanser i världen. För henne är det nog inte så. Hon har säkert ingen sjävkänsla kvar. Hon stannar för att hon skulle känna sig ännu mer värdelös om hon gick. Min erfarenhet är att man aldrig kan få en sådan person att stå upp för sig själv. Däremot kan man få den att stå upp för sina barn. Så det är bara att tjata om hur mycket bättre barnen skulle må av att växa upp i en sundare miljö...

no offence taken ;)
...som jag sa...ordet är fritt.
Vill juh ha en diskution och det får man inte om alla har samma åsikt och ideér. =)

"Hon stannar för att hon skulle känna sig ännu mer värdelös om hon gick. Min erfarenhet är att man aldrig kan få en sådan person att stå upp för sig själv. Däremot kan man få den att stå upp för sina barn. Så det är bara att tjata om hur mycket bättre barnen skulle må av att växa upp i en sundare miljö... "

Det sorgliga är juh bara att hon heller aldrig skulle göra det för barnen...då hon nätt och jämt bryr sig om sonen...
Förvisso så är väl dottern den som betyder något...men ....

Säger bara en sak, döm ingen förrans du själv varit i samma situation som denne. Eller liknande. (Gäller allat,inte bara denna diskussion)

kan inte du som utomstående anmäla honom för misshandel? Jag menar, om hon inte känner sig stark att lämna honom kanske nån kan hjälpa henne? Och kan man inte göra en anmälan anonymt?

Vet ärligt talat inte....men tvivlar på det.
Speciellt då jag inte ens vet tidpunkten då det hände.
Känner heller inte hennes bekanta, då vi inte har någon som helst kontakt, vill nog inte heller ha det, då jag haft mycket agg emot henne för hennes behandling av sonen. (min m2b son)

Men för den skull så tycker jag inte att det är oki...lider juh med henne ändå på ett sätt för vad hon trasslat in sig i och för vad hon fått utstå.

Jag känner dock att jag säkerligen gör mer nytta genom att hjälpa och finnas där för sonen istället. Han har juh blivit som "min egen" ändå. Han e helst hos mig och med mina grabbar så ofta han kan och får (vilket är för det mesta... )
och då många av hans sorger har haft sitt ursprung från hans mor och deras relation, så känner jag att kanske det är bättre om jag "bara" står på hans sida och hjälper honom. Så han har någon "egen" som han kan komma till.

Vet dock inte om jag gör rätt eller fel...

Måste påpeka i sammanhanget att om man vet att barn far illa så är man SKYLDIG att anmäla detta till socialtjänsten! Det gäller såväl privatpersoner som professionella, och det gäller både vid fysisk och psykisk misshandel.
Det är ju jättebra att du/ni finns där för sonen, men vet ni att han far illa när han är hos sin mamma och hennes nye man är det som sagt anmälan som gäller.

Det har bättrat sig på senare tid...och sen är han bara där knappt varannan helg... Han själv tycker att det är oki med det.
För samtidigt så är det hans mor...och jag tror att barn behöver åtminstone få ha någon relation till båda sina föräldrar.
...sen talar vi här också om en stor kille...han är snart 16.

...sen måste jag faktiskt erkänna att anmälningsiver till soc inte alltid gör saken bättre...tyvär. I det här fallet skulle det snarare bara förstöra mer än det hjälper.
Allt är inte så svart och vitt som du får det att låta, så innan du kommer och talar om vad man faktiskt SKA göra så skulle jag föreslå att du lyssnar lite mer...

Jag måste bara hoppa in och fråga, misshandlar han deras gemensamma barn oxå?

näää..som jag fattat det är hon en riktig diva till 3- åring.

Ok, de va ju tur det...

Jag har inte läst hela tråden, men kan inte sonen vägra åka dit? Kan inte han säga att han vill bara träffa henne om inte hennes s.k "man" är med? Han kanske inte vill det, men jag tänkte eftersom han är 16 år...
Då träffas de ju ändå, men det känns som hon måste förstå vad det är hon väljer mellan. Det kanske är det enda sättet att få henne att förstå att det inte bara är henne det handlar om utan att där är barn inblandade oxå. *bara en tanke*

Han har emellanåt vägrat åka dit...men hon bryr sig tyvär inte...så har det tyvär alltid varit.

Usch, du får ursäkta mig, men jag har svårt att tycka synd om henne...
Mitt barn är det viktigaste i mitt liv, om min m2b skulle göra henne illa (vilket han aldrig skulle), så hade jag lämnat honom omedelbart. Ingen skulle nånsin skada mitt barn och komma undan med det!

Dessutom har hon blivit erbjuden hjälp av er...
Man kan inte tvinga någon att fatta ett sånt beslut, det måste komma från en själv. Ungefär som alkoholism. Egentligen är det honom man blir vansinnig på, men tycker samtidigt det är oansvarligt att stanna kvar särskilt när det finns barn med i bilden. Men troligtvis är hon rädd för honom...

Tycker du gör rätt med sonen, han behöver dig och sin pappa.

...måste också erkänna att jag e helt klart splittrad i frågan...självklart tycker jag synd om henne...men samtidigt
så kan jag inte låta bli att känna det som om hon på sätt och vis kan ha det....jag vet....att det är helt fel av mig att tänka så! Men kan ändå inte rå för det efter att ha sett hur hennes liv drabbat sonen...

Jag VET att jag e hemsk som säger så...

Måste bara göra ett inlägg.. Personligen tycker inte jag att ett barn behöver kontakt med både sin mamma och pappa, däremot är det viktigt att de har både manlig och kvinnlig förebild,som älskar barnet.
Om ett barns förälder inte ens kan ta hand om sig själv eller prioritera sina barn, så kan jag helt enkelt inte se varför personen i fråga måste ha kontakt med sitt barn..
Jag tycker att du gör helt rätt att finnas där för grabben, fortsätt med det. Du kan tyvärr inte hjälpa hans mamma förrän hon inser att hon behöver hjälp.

Jag vet att det inte är så svart eller vitt, ville bara påpeka detta med anmälningsplikt eftersom jag inte såg något om det tidigare i tråden. Det var absolut inte min mening att verka "hård", tänkte bara på barnets bästa!