Min sambo har gett mig ett ultimatum

Jag fastnar för det sista du skriver. Du vet inte om du är kär i honom längre, och jag tror att det är det som är stötestenen.

Det är svårt att känna lust för någon man inte är kär i. Vem vill ha sex när det känns så här? När ni bråkar mycket och han ställer sådana här ultimatum?

Tror att du skulle kunna hitta former för att ha sex, om du verkligen var kär. Kanske behöver ni en paus. Du behöver tänka och landa. Det är vad jag läser mellan raderna i ditt inlägg.

Eller så kan man läsa mellan raderna att s*xlusten och kanske också känslorna försvinner tack vare medicinen. Jag tror inte alls att det är konstigt att man känner sig "avtrubbad" när man äter psykofarmaka. Att må dåligt utan att ha känna att man har möjlighet att göra någonting åt det och sedan inte bli förstådd av folk omkring en som tycker att man ska "rycka upp sig", gör nog inte saken bättre. Man orkar nog inte med några krav, för man har nog med sig själv.

Jag har skrivit förut och jag tror fortfarande på vad jag skriv då: sök hjälp hos någon som du kan SAMTALA med. Skriv ner hur du känner det och ge till din läkare. Det äre ett jättebra sätt att få med allting.

jag äter själv psykofarmaka och har själv fått byta mediciner pga att de har raderat min sexlust, nu äter jag en tablet för att måbra och en som tar ner biefekten av den första, allså tar ner biverkningen av minskad sexlust.
mediciner har olika biverkningar och vissa ha fått otäcka biverkningar på min, en lugnande som jag fick (som igentligen är allergimedicin) var jag rasande arg av utan anledning! jag höll på att slå sönder lägenheten även fast jag viste att jag inte var arg över nått med det spella ingen roll hur lugn jag försöke vara för medicinen gjorde så att min kropp pumpade ut saker i kroppen så jag var tokarg(på bikapseln står det attt man kan bli lite iriterad)

det var länge sedan elvira sa något, jag skulle vilja veta vad du känner för var jag sagt?

frökenEmelie, vilken pärs! Du verkar ha mycket erfarenheter och har gått igenom ekluten. Det märks att du vet vad du pratar om. Så kramar till dig för att du engagerar dig.

Det som kan också vara bra är om man hittar ett forum (eller mailinglista) med andra som har samma problem. Då kan man känna en viss lättnad och mer hopp i sin sjukdom. Plus förstås att man får miljoner bra tips, precis som frökenEmelie har gett här ovan.

Det är viktigt som du säger att pojkvännen är medveten om att detta inte handlar om honom så mycket (kan det också vara där ultimatumet kommer ifrån?). Men jag förstår att han också kanske känner sig utanför och inte kan hjälpa. Han känner sig frånstötande och oälskad, för att han inte får komma nära sin käraste, på det sätt som man verkligen kommer nära.

Sen kan man ju säga att p-piller + kondomer är så säkert att man måste vara jungfru Maria för att bli med barn isåfall. Men det är svårt när förståndet säger en sak och ens känsloliv säger ett annat. Men det går att programmera om med hjälp av duktiga människor som vet vad de sysslar med.

Lycka till och tack frökenEmelie för att du är så öppen och ärlig! :)

Petra

hihihi jag känner inte att jag har nått att dölja direkt.

finns et forum på nätet som kallar sig sps där finns massapanikångest människor m.m.
det är på gott och ont, mår man dåligt som jag gjort så har jag inte orkat vara där. min pojkvän har varit där en del för att lära sig mer om panikångest och dee inte jag kan sätta ord på. de forumet kan vara bra för att ventilera sig, men jag upplever samtidigt att man måste ta det som står det med en nypa salt! folk ha väldigt bestämda åsikter om sin sjukdom, ibland känns de så bestämmda att de faktiskt kan bromsa som läkeprosses. det här är mina upplevelser om det. jag har kännt mig mer hjälp av den terati jag är i nu med personer som är speciallutbildade på mina problem. de kan stå där och hjälpa mig på rätt sätt, jag känner mig mest bitter när jag går in på sps, höra alla historier om folk som hamnar fel innom vården m.m

min pojkvän försökte också ställa ett ultimatum på min ungeför som din pojkvän gjorde. han säger nu att han gjorde det för att inte han fattade hur djupt mina problem sitter. jag var för mig att jag fick en fruktansvärd panikångest attack och han insåg då att jag för en gång skull i mitt liv behöve en kram och tröst och inte skäll.
ska man få bukt med panikångest måste man arbeta på problemet och inte symtomen, får jag panikångest av spindlar kan man inte utrota alla spindlar i hela världen. man måste lära sig att leva med dem och respekera den. jag tror din pojkvän tror att lösningen är att prata med en läkare så är allt bra för han kan ge dig en burk piller sen är allt bra. så funkar det inte.

för mig handlar panikångesten om att det är ett symtom för att jag aldrig lärt mig att hantera mina känslor. allså måste jag lära mig att reagera på nya sätt inför mina känslor och det tar tid för jag måste programera om mig själv, för de har min pojkvän varit ett otroligt stöd, för förut fick jag panikångest av att jag var ledsen för då skällde mamma på mig, nu har jag kommit så långt att jag går till min pojkvän och kan få sitta och vara kramad av han!
och jag måste få ta små steg! när jag går på affärn kan jag sitta i två timmar och tänka "hjälp jag kommer få panikångest när jag kommer dit, åsså kommer alla tycka jag är knäpp" så när jag går tillaffärn har jag använt samma metod som elitidrottsmän anväder för att vinna guld men jag ahr gjort det "för att få" panikångest. inte för att jag vill det utan för att jag inte lärt mig att hantera mina känslor på rätt sätt.

det är därför ett ulimatum inte funkar får det tar mer än 2 mån att bli frisk och ett ultimatum gör dig inte friskare

Har inte haft tid att skriva på ett tag. Pluggar och har just nu tenta efter tenta.

Nu tjafsar min sambo och jag varje dag. På kvällen när vi lägger oss börjar han, på morgonen när vi vaknar fortsätter han. Jag har försöker säga att det kanske är bäst att vi bryter upp, men han vill inte höra det.

I höst ska han börja plugga på annan ort och jag har föreslagit att han flyttar själv till att börja med. Det är endast tio mil att åka emellan, så vi kan ses på helgerna. Detta för att vi ska få lite distans till varandra och jobba på vårt eget ett tag. Min sambo hatar mitt förslag, men har accepterat det. Han påpekar dock varje dag att om inte jag skärper till mig innan hösten så flyttar han för gott.

Jag vet inte hur jag ska skärpa till mig. Motivationen är i botten. Jag pluggar på högskolan, men vet inte hur jag ska klara av att använda min utbildning. Jag vågar knappt söka några jobb för jag vet inte om jag ska klara av det. Sedan tjatar alla runt omkring mig hur jag ska söka jobb osv. Det känns som om jag går i dvala och allt går på rutin. Många dagar funderar jag på självmord, men vet att jag inte skulle klara av det. Jag känner bara en sådan hopplöshet. Måste dock påpeka att jag hänger med i vardagslivet. Jag går på föreläsningar, umgås med vänner och familjen.

Min läkare på vårdcentralen kan bara erbjuda medicin, köerna är för långa till någon form av terapi. Har gått hos kuratorn, men hon påpekade att jag behövde någon form av terapi, inte samtal. Ska dock stå på mig när jag träffar läkaren i morgon, han måste lyssna på mig och erbjuda mig mer hjälp.

Hej!

Ett tips från en som gjort det själv. Sök själavårds samtal hos din präst. Alltså den präst som har den församlingen du hör till. Det är gratis och dom är minst lika bra att tala med som psykologer och terapeuter! Jag fick jättebra hjälpa av att prata med min präst. Någon objektiv som har total tystnadsplikt.

Lycka till med allt!

Hmmm... verkar som han är mycket för "mitt sätt eller inget sätt alls". Jag tycker det var tufft av dig att säga att ni ska bo var för sig när han sticker iväg och pluggar. Det tycker jag tyder på en viss styrka och inte alls så rädd och oföretagsam som du kanske tror! :)

Petra

Elvira M: Jag tycker att det låter som rena pinan för dig att bli söndertjatad morron till kväll! Att du bara klarar av dina studier under den press du lever med tycker jag är rena undret, du måtte vara en stark person. Jag vet ju inte vad din kille känner men borde han inte stötta dig och hantera dig mjukare när du mår dåligt? Att tjata och ställa ultimatum är ju extremt nervpressande och opsykologiskt! När jag är nere och känner mig omotiverad söker jag främst en mjuk famn och tröst för att orka ta itu med livet igen, inte benhårda krav och tjat. Jag förstår dig, det måste vara svårt! Att ni bor på var sitt håll kommer nog att vara en bra lösning och du kommer att märka hur du hanterar detta utan hans krav och attityd. Måste ni vänta till hösten? Du verkar behöva en paus ifrån honom redan nu. I mina ögon en osympatisk och klumpig kille som lider brist på empati. Hoppas i alla fall att studierna går bra, det är mycket värt! Hoppas också att du har någon/några att prata med för att få stöd. *Tröst* //G

elvirta lägg energi på tt få ett prsonligt ombud omedbums!!!! de är till för att tjata till sig en vårdplats till dig m.m
din pojvän måste förstå varför han inte kan hålla på och säga sådär til dig nu! det känner du ju själv att han förstör otroligt mycket när han osympatisk i pprinsip tycker att du ska rycka up dig!

åhh jag vill prata med din pojkvä ;)