Är vi för unga?

jag tror också på vad de flesta skriver.. Man förändras mer än man kan tänka sig..
Det är ingen som gör elaka påhopp, utan delar bara med oss.
Eftersom du frågar så innebär det ju att du själv ifrågasätter lite... Det är bra!

Läs Miss Cee's inlägg och sug åt er!!!!
Det stämmer så väl!!

Hoppas ni får en mysig framtid!!

Utan att ge mig in i hela den efterföljande diskussionen utan ge TS ett rakt svar på frågan: om man känner sig för ung så är man nog det. Är man tveksam så kan man hellre tänka efter en extra gång.

Jag var alldeles för ung för att gifta mig vid 18. När jag tänker på de relationer jag hade före 25 så var de inte "äktenskapsfähiga" - som jag vill se mitt liv utvecklas nu. Jag var 31 när jag gifte mig, nu i september, efter drygt 5 års förhållande. Vi pratade om äktenskap från början men det var en trygghet att vänta och växa ihop också. Var tillräckligt säker från början för att säkert ha varit beredd att gå in i ett äktenskap men det känns tryggare att veta att vår relation står stadig genom olika skeden i livet.

Det finns så många å ena sidan - å andra sidan. Personligen skulle jag nog ha väntat, men är det rätt för er så är det. Mina föräldrar blev tillsammans när de var typ 16 och 18 och jag tror att få är så lyckliga som dom är (fast då är de inte gifta heller, "bara" förlovade ). Jag hoppas att ni tar rätt beslut, vilket det än kan vara! Lycka till!

Miss Cee beskrev detta väldigt bra! Men jag förstår era skäl att gifta er tidigt också- det är oavsett hur goda råd du får här ett beslut ni måste fatta tillsammans och red ut alla Miss Cees frågor innan ni tar beslutet. Lycka till!

Ni kan gifta er unga och leva lyckliga i alla år. Ni kan också gifta er "gamla" och leva lyckliga i alla år. Jag tycker att om ni älskar varann lika mycket om ett och ett halvt år så har ni lika goda förutsättningar som några som väntat. Ni kan växa ihop o mogna tillsammans, men ni kan oxå växa isär, men det är inget som säger att man inte gör bara för att man är lite äldre. Jag gifte mig själv när jag var 22 första gången. Vi var lyckliga i elva år.
Lycka till!

Vet inte hur mycket jag ska blanda mig i den här disskussionen men jag vill ändå ge min lilla syn på saken.

Jag och min kille gifter oss också utan att ha bott ihop eller haft sex före äktenskapet pga religösa skäl. Jag kommer vara 21 och han 24 den dag vi gifter oss. För mig har det varit viktigt att ha gått ut gymnasiet och provat att bo själv före jag gifter mig för att känna att jag kan ta hand om mig själv och den familj och det hem jag får efter giftemålet.

Jag känner, precis som många sagt, att jag inte var mogen att gifta mig när jag var 17, även om jag trodde det då. Mitt råd är att du tänker över vad du har för drömmar med livet. Om du vill resa, pröva att jobba på en annan ort etc. För det är chanser som du kanske inte får senare då ni har varandra att ta hänsyn till.

Eftersom ni har religösa skäl till ett så tidigt giftemål gissar jag att ni tillhör någon församling där det finns en präst eller pastor ni kan prata med, som också känner er någorlunda bra.

Men eftersom du redan en gång undrat om du är för ung tycker jag du kan tänka tanken en gång till, fundera över hur du vill att ditt liv ska se ut och sedan - tillsammans med din kille - ta ett beslut. Men jag tror inte att ni behöver växa ifrån varandra bara för att ni nu är så unga var bara beredda på att livet inte alltid är en dans på rosor.

Ta hand om dig och var rädd om varandra.
kram.

Ha inte för bråttom... Jag trodde jag hade hittat rätt när jag var 16 år.. När jag var 20 år kände jag att behövde göra nåt med mitt liv. Åkte som Au Pair.. Det tog slut när jag kom hem.. (efter 5år) Man ändras.. eller också inte... Glöm inte att man ska må bra och vara lycklig det är det viktgaste och till allt man gör här i livet finns det konsekvenser. Var beredda att ta dem!!!!!! De kan vara jobbiga..

Jag önskar er all lycka i era liv!

Kram!

Hej Roosa! Jag skulle gärna maila dig mitt svar om du vill. Kan jag få din mailadress? /Sara

Hej igen.. Kom bara att tänka pa ett litet tillägg...

Jag är nu snart 31 och min blivande är 34, men vi har varit tillsammans i 12 år, vilket innebär att vi träffades när jag var 18 och han 21..

VÄLDIGT mycket har hänt pa den tiden och jag kan ju säga att vi absolut inte var mogna för att gifta oss da! Tiden har nu visat oss att vi kan utvecklas tillsammans, men det har inte alltid varit självklart.

Jag menar inte att man maste vänta 12 ar med att gifta sig men att halla ihop pa lang sikt och utvecklas tillsammans i stället för var och en pa sitt hall inte är nagot som varken är uppenbart eller självklart.

Bade dagens skilsmässostatistik och antalet olyckliga par som fortsätter att vara tillsammans fast de är just olyckliga talar en del för att man ska lata LITE tid ga och vara nagotsanär säker pa att man kan leva ett liv tillsammans. Helt säker blir man nog aldrig...

Jag haller ocksa med en av föregande: jag var sa säker pa att jag var mogen, hade bestämda asikter och "färdigutvecklad" när jag var 14.. och sedan skrattade jag at det men var lika säker när jag var 18..; vilket jag skrattade gott at när jag fyllde 25.. Sedan dess gar förändringarna langsammare och smidigare, även om man fortsätter utvecklas livet igenom.

Jag kan bara försöka rada er att känna er för ordentligt, prata om framtiden och hur ni ser den.. och inte bara kasta er huvudstupa in i äktenskapet hur dödskära ni än är idag.
Jag vet, det låter tråkigt, men även om kärleken är grundplåten i äktenskapet så är det mycket annat som kommer in i bilden när man lever tillsammans: livssyn och tro, arbetsfördelning, sex, vardagsbestyr, barn... etc etc Prata om allt det ocksa!

Hejsan alla.. Tack för att att ni svarar.. En del föröker stöötta mig och en del försöker mig att tänka ett par år till ialla fall till jag är ca 20.
Ska försöka svara på allas frågor.
Miss Cee: Jag pluggar BF och han är i lumpen jag går ut det året vi tänkte gifta oss ich han kommer hem i april. VI tänker inte plugga vidare sen. vad vi känner nu.. båda har fasta jobb när jag slutar skolan och han kommer hem från lumpen. vi vill bo nära våra föräldrar och nja.. bo där hela livet får vi väl se.. det kan man väl aldrig riktigt svars på. och ja självklart vill vi ha barn men ska vänta tillvi känner oss redo.
Tuvan: tack för det du skrev.. va jätte fint.
Sara&Gustav:Här är min mailadress: strand_88@hotmail.com