Ifrån varandra 5 månader

Om han inte har något som binder honom här (nu menar jag inte dig) så är det väl inte konstigt om han vill åka nu, inte kallar jag det att rymma. Och om han inte trivs låter det som en jättebra ide. Kan ni inte mötas upp senare på resan så ni reser till viss del tillsammans, då har du ju något att se fram emot.
Och jag förstår om han säger att han inte vill träffas om du bara gråter varje gång ni träffas. Då mår ju inte han heller bra. Njut istället av tiden och försök göra något positivt av den, för att sedan träffas någonstans i världen senare. Att du är lessen har han nog redan förstått och det borde ju även han vara om ni nu älskar varandra båda två. MEn istället för att inte trivas vill han göra något, hindra honom inte då.
Hoppas jag inte låter för hård för det är inte tanken. Ibland kan ett förhållande må bra av lite prövningar, och det är bättre att ta dom innan man får barn mm
Håll nu moden uppe och stötta honom och planera för när ni ska träffas.

Jo men grejen är att han har koncertbiljetter till oasis, anmäld till två kurser på komvux oxh har fått ett vikariejobb... Så han hade ju inte planerat att åka fören i augusti. Jag är fortfarande fast i systemet, dvs skolan, och jag kommer ingenstans. Det känns som att han förstör min sista termin i gymnasiet. Han skulle ha spelat gitarr på min studentmottagning och hållt tal på middagen på studentskivan. Jag känner mig så övergiven... Fast jag försöker verkligen vara stark..

Min sambo har gjort utlandstjänst i 6 månader var vi ifrån varandra endast kontakt per telefon någon enstaka gång i veckan om ens det. Men vi överlevde är nu förlovade husägare hundägare och allt är kanon.. lycka till. Det som inte dödar det härdar..

Jag tycker ni ska prata med varandra o det ordentligt...

Förklara att du är besviken o att du hade räknat med att han skulle fira din student ihop o att han hade lovat spela på din student.

Jag kan förstå att han vill iväg nu när inget finns som kan hålla honom kvar så som jobb, skola eller sånt.

Men ni hade ju planerat att åka tillsammans? vart tog dom planerna vägen?

Vad ska han göra själv i Australien föresten?

Vad händer nu med din del av resan då, ska du göra något annat för pengarna?

Jag tycker att du som tröst ska hitta på något eget på hemmaplan! Lägg resepengarna på en vräkig studentskiva eller köp dig något lyxigt och unna dig det som tröst för att han inte är med dig på din stora dag.

Tack Lanista! Det är sånt jag vill höra - att det går!

Till nyfiken gul: Vi ska fortsätta vara tillsammans och jag ska antagligen resa ner till Sydney dagen efter studenten. Han är där för att jobba, har några kompisar som varit där ett halvår och han har nu fått erbjudande om lägenhet att börja (kompisarna åker hem några veckor efter han kommit)

Men Lanista, hur är det med otrohet och sådär? Jag litar helt och fullt på mig själv, och ser det som en utmaning. Men han ska ju vara ensam där nere, åtminstone delvis. Tänk om, när han känner sig otrygg, träffar någon. Att träffa en kvinna/tjej ger ju trygghet när man känner sig ensam och själv på andra sidan jordklotet.

Någon med egna erfarenheter?

TACK! :)

Jag och sambon hade varit tillsammans lite mer än 8 månader när han åkte innan var han iväg på övning i tre månader så var ju själv väldigt orolig då jag visste att han var mannen jag ville dela mitt liv med. Vi var dock raka mot varandra jag sa vad jag kände och han sa vad han kände. Likaså när man pratade i telefonen ärlighet man måste få utlopp för sina känslor. Oroligheten att han ska träffa någon annan finns ju alltid man är ju alltid rädd att förlora den man älskar. Ni har varit tillsammans så länge och man stannar väl inte kvar hos någon man inte älskar. Du skriver att du kanske bara borde träffa honom en gång innan han åker gör inte det utan så mycket som möjligt du kommer ångra dig annars. Som jag kände det trots att vi träffades varje dag i tre månaders tid innan han åkte var att man höll på att gå sönder. Jag försökte hitta på saker att fördriva tiden men alltid omgiven av goda vänner gör saker som han inte gillade men som jag gillade se det som en prövning precis som din kille sa. Jag är glad över att min sambo åkte idag för det har gjort oss starka trots mycket olyckliga saker som hänt omkring och oss sen han kom hem så är vi starkast tillsammans vi har ett band nummera som ingen kan bryta.. Visst har jag och han svackor men man tar sig alltid upp igen. Vill du ha stöd under tiden han är borta så finns jag här omkring alltid skönt att ha någon att bolla tankar och någon att dela sin oro med...

Åh tack! Ja, jag har så mycket funderingar men för första gången sedan jag fick reda på det för 2 dagar sedan känns det ok. Jag tror att vi skulle bli så starka om vi klarade av det! Jag vill inte att han ska vara kvar här i Sverige eftersom han är olycklig här (får hela tiden höra att han inte kommit någonstans med livet, bor hemma vid 20 år etc.)

Vi har haft lite problem senaste veckorna, men jag tvekar inte en sekund. Vi är faktiskt unga, jag var sexton när vi träffades. Och om vi klarar det här, är oddsen så mycket större att vi klarar det länge! Och det är det jag vill nu.

När är det jobbigt? Första månaden? När släpper det värsta? Jag har under de senaste dagarna inte klarat av att prata med någon annan än mammma (stängt av mobil, msn och bett familjen säga att jag inte är hemma om ngn ringer). Du (ni) kan ju bara säga utifrån eget perspektiv, men de gör ju väldigt mycket :)

Tjejer alltså.. Jag skulle vilja se honom sitta och skriva på ett forum i en sån här situation :P

Kram!

Min saknad var värst i mitten och slutet första månaden drog jag själv iväg utomlands så vi hade endast sporadisk kontakt via mejl visst saknade man honom men det var så mycket omkring så man hann inte tänka. Hade även en bok jag skrev ner tankar känslor och vad jag gjort under dagen i. Han fick den när han kom hem. Västa perioden var precis innan han skulle komma hem man räknade timmar minuter mm. Det värsta du kan göra är att stänga vänner och familj ute för du kommer vara i behov av dem senare. Jag gjorde precis som du det ångrar jag idag då många tyckte att jag stängde dem ute för att de inte dög. Vilket jag inte gjorde ville bara vara ifred med min saknad. Man slutar aldrig sakna den man älskar se bara till att ha saker att göra och folk att prata med så att tiden går. Personligen spydde jag hela natten innan han åkte och hela dagen som han åkte på inte för att jag var sjuk utanför att jag saknade honom så jag trodde jag skulle dö...

Jaa jag ska verkligen försöka öppna mig. Skolan startar nästa vecka så det ska bli skönt, då kan man börja räkna veckorna i kalendern. Det är ju "bara" 23..!
Vad hemskt det låter.. ja känner igen mig. Dagen jag fick reda på det, efter att vi tagit paus en vecka (vi har haft lite problem på sistone) grät jag så jag fick panik nästan, jag kan föreställa mig nu i efterhand hur mina ögon måste sett ut. Jag var livrädd!

Men nu ser ar jag framtidstro för första gången. Vi pratade ut igår och kom överens om att vi har stannat klockan för vårt förhållande. Och vi kallar det en investering inför framtiden... Just nu känns det jättebra! Men jag har en kompis vars pojkvän är i sydamerika i 4 månader. Hon berättade att den första veckan mådde hon jättebra och kände sig stark, och sen kom längtan...

Berätta om när ni träffades igen?! Hade du förberett något? Hur var er relation? Hur lång tid tog det innan det kändes som vanligt?

Det går jag lovar! Jag har flera kompispar som rest ifrån varandra och hittat tillbaka, efter till och med 1år i Autralien. Jag var borta i 2,5 månad och älskade min kille lika mycket då som innan och efter. Det föll mig bara rätt i tiden att åka då och jag ångrar mig inte!

Det kan ju faktiskt stärka ett förhållande också trots att det självklart är jobbigt och du är besviken.. Men tiden går fort och du får se fram mot när ni ska mötas upp på andra sidan jorden! tänk vilken känsla!!!! och så blir det en liten prövning också, dels kan du ju tycka att det är lite skönt att hänga med på allt som polarna gör utan att behöva anpassa dig efter någon här hemma ;) och när ni ses igen vet ni att ni klarat av det!! Lycka till med allt!

Nja förberett var väl inte ordet när han var iväg så skulle vi flytta så det enda var att jag hade packat upp det mesta i vår nya lägenhet köpt en flaska vin typ. Visst rann tårarna när han steg innanför dörren och mycket mys vart det de första dagarna många frågor också men det är väl självklart. Vår relation var ju så ny när han åkte men man hade ju förväntningar på det som komma skulle det var ett misstag från min sida. Han hade ju varit med om så mycket saker, saker som jag aldrig kan sätta mig in i. Han var och är fortfarande efter tre år reserverad vill inte prata om det han varit med om men det är ju inte så lustigt han var ju inte på semester utan han var ju iväg som fn soldat. Det är först nu som vårt förhållande är på väg åt rätt håll men det är ju inte samma sak som ni kommer att uppleva. Förhållandet vi hade innan är ju som bortblåst man får helt enkelt lära känna varandra på nytt vi har ju båda mognat och förändrats på dessa år. Nu är jag rätt nöjd som det är visst önskar man att man kunde fått vara med varandra under de 9 måndader som man egentligen förlorat men mina och hans känslor för varandra har utvecklats till det positiva. En sak som vi tagit fasta på är egen tid man måste få vara ifred då. I början när han kom hem passade jag upp på honom och trippade på tå för att han skulle få vänja sig men glömde helt av mig själv jag behövde ju också vänja mig. Gör inte det misstaget prata med varandra. Och gör det ofta. Samla inte på er saker som ni sedan slänger ur er när ni blir förbannade. Första året efter att han kom hem var värst. Han behövde ju komma in i rutinerna igen medans jag redan hade dem. Småsaker kunde få mig att bara blossa upp ex. han frågade säkert hundra gånger varför man inte kunde gå ut på stan och shoppa en söndag trots återupprepningar att det var stängt stack han ändå till stan och kom hem arg som ett bi för de var ju inget öppet. Men så är det ju i mindre städer man har stängt på söndagar. Det jag vill få fram är visa varandra mycket hänsyn utan att för den skull glömma er själva.. Fler frågor jag svarar gärna!!!

Min sambo åkte och pluggade utomlands i fem månader för exakt ett år sedan...Jag vet hur du känner dig. Men tro mig om jag säger att det är värst i början. Se bara till att göra massa andra roliga saker, håll dig sysselsatt. Det är vardagskvällarna och hemska söndagsmornar som man saknade honom som värst... Dagen när han skulle komma hem var underbar! Du lär dig så mycket om dig själv och att uppskatta förhållandet medan han är borta. Nu ska jag själv åka iväg på fyra månader i februari. Och jag tror vi komemr överleva..denna gången med :)

Åhh vad skönt det är att höra om folk som klarat det! Den enda grejen är att jag är själv så himla trött på vardagen här. Jag ska börja sista terminen på gymnasiet nu. Alla, inkl, mig själv har utvecklats i olika riktningar och jag har bara några vänner kvar som jag verkligen trivs med. Jag vill så gärna härifrån nu själv, därför känns det extra jobbigt att vara kvar när han åker! Blää..!

Jag åkte iväg till ocianinen för att vara borta i 3 månader, den var det värsta jag gjort. kom hem efter halva tiden och nu efter 1 år mår jag fortfarande illa när jag tänker på detta.

jag vill inte skrämma, men tänk nog och berätta för varandra att det kan var riktigt hemskt att inte kunna prata med varandra när man vill..

hoppas det löser sig!

Jag var ifrån min man i fyra månader, några månader efter det att vi blev tillsammans, och det gick jättebra. Visst var det jobbigt, men vi mailades och pratade med varandra flera gånger i veckan. Men det var kanske lättare för oss eftersom vi var nykära och så säkra på varandra så ingen av oss behövde oroa sig för att den andra skulle träffa någon annan.