Vill men kan inte...

hahah...ja VelMajja jag. Jag omvärderade min ståndpunkt. Jag är öppen för övertalning när det gäller mina övertygelser. Vad jag tror att jag kom fram till, och som svarar på din fråga, är nog att det inte går att svara på ett enkelt sätt. Jag tror det hela beror på en kombination av vad för typ av jobb du söker, din bakgrund och vem du är som person och vem din arbetsgivare är. Och därför så måste jag ta tillbaka mitt uttalande där jag bara utgår från EN enkel variabel i mitt arbument (ingen högskoleutbildning kontra högskoleutbildning). Det är att se för enkelt på världen

Som arbetsgivare har man faktiskt inte med sånt här att göra. Konstigt men sant. Endast vissa arbeten där det finns säkerhetsrisker för gravida berörs och då MÅSTE man ha koll. Men det säger sig ju självt.

Lycka till nu med jobbsökandet! :)

Arbetsgivare får inte ta barnplaner i beaktning när de anställer, även om det nu definitivt finns de som gör det. Så strikt lagenligt spelar det ingen roll om du säger att du planerar att skaffa barn. Samtidigt kan det vara väldigt svårt att bevisa att man blivit diskrimerad på grund av barnplaner, så visst är det en risk man tar.

I min bransch skulle det inte vara någon hit att inte berätta om planer på att skaffa barn, om det nu skulle komma upp. Jag skulle nog heller inte ljuga av den anledningen att jag inte vill få något negativt rykte om mig inför nästa gång jag söker jobb. Jag tror i och för sig heller inte att det vore någon gigantisk nackdel att planera barn, så jag har troligtvis inte alltför mycket att förlora.

Men om frågan ställdes direkt och att som någon föreslog fråga vad manliga sökanden svarat skulle knappast ge mig jobb i alla fall. Det skulle ju bara visa på otrevlig attityd (och på en ojämställd oförståelse hos den sökande för att det finns män som vill, planerar och ska skaffa barn - varför skulle deras svar vara annorlunda?!). Bättre att i sådana fall endera ta beslutet att direkt tacka för sig och lämna intervjun på grund av att de ställer frågan, eller ge ett ärligt men vagt svar.

Vad är ni i för branscher egentligen? Lite nyfiken...

Buslinna: Jag menar inte att frågan om vad män skulle svara som något otrevligt eller uppnosigt utan bara som en saklig fråga. Att män skulle svara annorlunda är inte min åsikt, däremot att många arbetsgivare inte ställer den frågan till män och därmed diskriminerar kvinnliga sökanden. Vet en mycket framgångsrik kvinna som fått jobb just p g a att hon ställde frågan när de undrade hur hon tänkte lösa barnomsorgen om hon fikc jobbet. Det kan löna sig på fler krångliga frågor att fråga vad de andra svarat! (oavsett kön)

Men inte kan man väl under en intervju fråga vad andra svarat??... Visar inte det på en osäker attityd, plus att "de andra" säkert svarat väldigt individuellt och olika.

jo men visst kan man det. T ex för att belysa en orättvist ställd fråga. Eller när man inte har något svar, om det var en väldigt oväntad fråga. Sedan bygger du en egen argumentation med utgångspunkt i deras svar. En intervjuare vill ju ofta bara att du ska prata, så att de får en uppfattning om dig, svaren på de exakta frågorna är mindre intressanta än hur du levererar dem.

Här var det mycket svart eller vitt Håller helt med Buslinna och Fru Studstjej. Visst finns det lagar, men bara för det funkar det inte att köra sitt eget race utan att blinka. Det finns mycket som är lagligt att göra i både privat och yrkesliv, men som man ändå tillhör vett och ärlighet att berätta om för berörda. Arbetsgivare-arbetstagare är också en relation, om än i yrkeslivet, och det är betydligt trevligare för alla parter om man kan lita på varandra.

Melvinbride: Du skrev "En intervjuare vill ju ofta bara att du ska prata, så att de får en uppfattning om dig, svaren på de exakta frågorna är mindre intressanta än hur du levererar dem." Det va nåt nytt för mej! Vill du förklara och vidareutveckla vad du menar?*nyfiken*

Jag är personaladministratör...och rekryterare! :)

Maddisen, som jag sagt tidigare tycker jag inte att det handlar om huruvida man kan "lita" på varandra eller ej, om man berättar eller inte berättar att man är gravid. Jag tycker inte att det handlar om, och inte heller att det ska handla om, tillit i den frågan. Vill man inte berätta så tycker inte jag att det har med brist på ärlighet att göra, bara att det är en sak som arbetsgivaren inte har med att göra och inte ska ha med att göra. Var tycker du att tilliten kommer in och vad har privatlivet för roll när det gäller arbete och ärlighet?

Hej allihopa, vilken häftih debatt det blev, har inte varit inne och kollat tråden på ett tag, trodde aldrig att så många tips skulle dyka in =)

Vi har beslutat oss för att vänta, eftersom många vik man söker inom sjukvården är på ett halvår, vilket är för länge om jag skulle bli gravid nu, känns inget kul att söka en halvårs tjänst och sen inte kunna fullfölja den.... vill ha ngn arbetslivserfarenhet när jag kommer tillbaka efter mammaledigheten också =) men längtar gör jag=)

Dessutom vill jag inte vara gravid när vi vid jul åker på bröllopsresa, då oroar man sig kanske bara för vad man får och itne får äta utomlands etc

nej det får nog tyvärr vänta tills efter årsskiftet iaf....