Nusse
Nääää det behöver man inte göra men det är sååå lätt! Man är hungrig JÄMT, man har sug som är helt vanisinniga och i mitt fall handlade det suget om choklad (skitbra liksom) och om man som jag lider av fruktansvärd foglossning redan från början av graviditeten så blir man väldigt orörlig. Jag kunde inte ens gå på slutet av min sista graviditet. Man är trött och orkar inte röra på sig som man brukar etc...
(så här kände jag inte alls den första graviditeten kan tilläggas och då gick jag bara upp 13,9 kg, varav graviditeten utgör 10 kg ungefär).
Så nä, det handlar nog mycket om att man slappnar av, tillåter sig, tänker, äh jag är ju gravid, jag får lov... osv
Så var det frö mig iallafall... Lite det här tänket: "jag går ner det så lätt sen när jag ammar och jag tar hand om detta sen, när barnet är ute osv (+ att man kan gå upp väldigt mkt utan att någon tänker på det för man har ju ändå en stor mage!)
Äh jag vet inte... men det är inte alls fysiskt att man går upp såååå mkt, utan det är nog väldigt mkt att man ändrar livsstil, unnar sig mer, blir mer stillasittande etc...
så gjorde jag ju inte under första graviditeten! Jag levde på kycklingfilé (det var min craving under första graviditeten nämligen, INTE choklad den gången ) så jag blev inte jättefet men jag unnade mig faktiskt ändå allt jag ville ha!
Tyvärr ville jag ha ALLDELES för mycket under andra och tredje graviditeten + att jag och sambon då hade flyttat ihop (vi bodde ej ihop när första barnet kom) så ätandet var väldigt socialt. Vi mös hela tiden och det blev varje kväll att vi sa -ska vi ha nåt gott ikväll osv... Så sambon gick upp 12 kg han oxå! Så absolut är det ett livsstilsrelaterat problem när man går upp så mkt under en graviditet.
Men foglossning och sånt kan man ju aldrig förutspå, så man vet ju aldrig innan hur mkt motion man ska kunna få under sina graviditeter!