Ännu en tur med barnkarusellen

jag är lite sliten av mycket jobb och mängder av dåligt kaffe.. annars är det egentligen strålande med mig. första mensen efter missfallet borde vara i antågande snart.. men vem vet när tantskrället vill dyka upp?!? troligen på lördag när jag ska på bröllop... ehum...

själv då? hur går det med jobbletandet? önskar verkligen att du hittar nåt skoj att göra!!!

*kramar*

Nenne - har maken fått jobb på hemmaplan? Jag har nog missat nåt....

Nu ska jag pallra mig mot sängen... sov gott alla karusellresenärer!!!

De drog vattnet i extra tjocka och höga golvlister/socklar runt hela huset.

Kaffe - jag är latteoman! Svårartad sådan!!

Grå hår - ytterst få och rätt osynliga i så fall... letar ibland men hittar inte några...

Pling!

kan meddela att mensskrället anlände på dag 29 efter missfallet. När den sanslösa störtfloden är över är det väl dags att börja skjuta skarpt igen....

...och men min närmast sjuka ambivalens så har månaden sedan missfallet varit en slags stulen frizon... hm... VARFÖR kan jag inte bli övertygad om att jag verkligen VILL ha barn???????

*tröttnar på mig själv*

AM - ooooj!! Så mycket för ditt långdistanslöpande!! *GRATTIS*

Nenne - jag måste också säga att jag är impad över er syskonbarnsutflykt... hm.. man kanske skulle kidnappa några ungar och dra iväg till tex Kolmården.. hm...

Själv - har jag som sagt mens. Lika äcklig som under missfallet... måste haft rester från missfallet kvar för jag brukar inte få ut små blodklumpar när jag har mens... Lagom läbbigt!

Njaa inte så värst mycket. Känns mest tjatigt och det känns som att jag står och stampar rätt mycket. Kommer inte så mycket längre i mina resonemang... åtminstone inte med maken.

Rädd - jaa men mest för att ge upp min frihet, att jag ska bli tvungen att offra mitt skojiga jobb pga pendlingen och liknande läbbiga saker... Fysiskt är jag nog hyfsat redo. Förbannat överjävla ont har jag ju övat på att ha... Senaste mensvärken är inte riktigt lika vidrig som vid missfallet, men på god väg. Och jag SKITER i alla rekommendationer och äter Ipren, skulle inte palla annars. Råkar det dra ner fertiliteten - tjaa då får det vara så....

Symptomlistan - hm.. jag prickade inte in ett enda under min korta grav... hm... eller inte fler än vad jag gör till vardags.. kanske ett dåligt tecken?!? men sen gick det ju som det gick.

Själv har jag fått ett mindre utbrott idag. Några kollegor diskuterade barn i all välmening och hur positivt det är att ha barn. Jag, som är en fena på att relatera till mig själv och sätta igång och försvara mig, blev till slut trött och sa skarpt:
"För det första kommer inte barn på beställning och för det andra är det inte något enkelt beslut"
Och en kort stund senare lyckades jag övertyga dem om att prata om något annat.

aaaaaaaa ingen direkt hemsk incident... bara ett bevis på att jag är allt annat än balanserad i min inställning... är skeptisk till att kuratorsamtal skulle hjälpa (även om tanken var god Izzie). Näee jag vet inte.. just nu känns hela historien tjatig, tröttsam och lagom hotande...

Ååååå Nennelainen! Du har en klart poäng där. Får ta tag i projektet att prata med maken och hoppas att han inte blir alltför knäckt.. för skrivet i klartext inser jag hur SJUKT provocerande det ser ut... att lyckas med konsten att bli gravid och inte vilja det.. eller hur det nu var och är....

aaaa... jag blir så trött på mig själv... fattar inte varför inte jag kan känna barnlängtan och bli målmedveten i jakten på plusset... känner mig onormal.. eller ja.. jag vet inte.. jag är ju inte ensam.. men ändå.. blev ju ännu en gång påmind i samtalet med kollegorna idag...

nääeeee jag tror att jag tar och gömmer mig under den berömda deppmanteln... diagnos: SJUKLIGT velpottig....

Näee jag klarar inte av att börja äta piller igen... så anti är jag inte.. Och vi hade ju satt upp ett sådant mål... eller nästan i alla fall, dvs när jag hade fått fast jobb och jobbat där ett tag - dvs typ nu.

Och sen har jag inte glömt FruLlans visdomsord att med min takt lär det dröja ett decennium...

gaaaa *deppa* jag orkar varken med mitt eget ältande eller omgivningens barnprat...

Något skojigare: På fredag drar maken och jag till dina hemtrakter. I staden på F har en av mina bästa killkompisar bosatt sig och nu vankas kräftskiva! *ser framemot*