Ang relationer och barn eller inte
Jag vet ju egentligen fortfarande inte vad jag vill i barnfrågan. Hade nog haft svårt att skapa en god relation med någon som hade samma inställning som Sweetan (intressant att läsa om dina tankar). Min motivation finns numera, men är fortfarande väldigt svajig.
Lyssnade på David Batras Sommarprogram igår och det var VERKLIGEN givande tankar som han bidrog med om konsten att skaffa barn. Precis vad jag behövde höra så här medan missfallet fortfarande pågår.
Jag har alltid, diffust nånstans känt att "barn borde jag nog ha, jag skulle nog bli en hyfsad mamma". Varken mer eller mindre än så. Maken kör en väldigt diskret linje, men hans önskan att få barn är mycket tydligare än min.
Hade jag träffat någon som tidigt sa att nej, jag vill inte ha några barn så hade jag nog blivit LIKA skrämd som om jag träffat nån som från dag 1 varit tokmotiverad att skaffa barn. Makens och min barnlängtan är förvisso olika men har ändå utvecklats under vår relation, vilket känns lugnare än om nån av oss hade haft en tydlig åsikt från början.
Jag har förmånen, för jag vet att det är en förmån, att leva i en relation som jag mår bra av. Även om det finns saker som jag stör ihjäl mig på (främst val av bostadsort) så har jag en tillvaro där jag har den frihet jag vill ha samtidigt som jag har en närvarande och empatisk relation med maken. Så nu när det stormar, dvs missfall, känns ändå tillvaro lugn. Besvikelsen hade troligen varit MYCKET större om det inte handlat om att det tagit på första försöket. Men under rådande omständigheter känns det mest som att jag gömmer mig i makens famn ett tag och sen får vi se vad som händer. Skulle vi inte få egna barn så är han ändå prinsen, MIN prins!
Kram till er alla!