Varför blir jag inte gravid?

Nej. De hade blivit gravida förr eller senare även om de inte hade adopterat. Jag har hört en siffra om 2% som blir gravida trots att de adopterat. Knappast så där jättevanligt.

AAAAAAAH tack! (bättre siffror också!)

Jag tycker fortfarande inte att någon här har beskyllt någon för att det skulle vara deras eget fel att man inte blir med barn. Och jag tycker fortfarande att Telemarkgrrl, liksom du, förstorar upp det citerade inlägget. Självklart är det ett känsligt ämne det här, men jag ser inget i inlägget som ett beskyllande gentemot den som försöker bli gravid! Bara ett exempel ur verkliga livet som lite råd och uppmuntran om att det brukar gå bra.

Och jag har btw en nära vän som länge försökte bli med barn. Hon fick tillslut hjälp genom kvinnokliniken. Jag behövde inte säga till henne att slappna av, eftersom hon själv hela tiden pratade om hur skönt det skulle bli om de fick besked om att det åtminstone går, så att hon kan släppa det här med att tänka på att bli med barn och bara låta naturen ha sin gång. Det tog ett bra tag, men tillslut blev hon gravid. Bara som ett exempel på att det inte bara är "vi som inte förstår" som tycker att det vore hälsosamt att slappna av lite.

Fast jag tycker inte att ett råd som "Slappna av" är särskilt uppmuntrande. Jag var ett vrak i somras men började på akupunktur nu på hösten och har blivit mycket mer avslappnad och fått lite distans till det hela. Och visst är det skönt. Men gravid blir jag inte för det.

Återigen. De första 10 försöken så tänkte jag att blir det så blir det. Men det blev inte. Och vi vet fortfarande inte varför. Att då få höra av någon som aldrig behövt oroa sig, att det är på grund av att jag tänker fel (dvs inte är avslappnad eller är för fokuserad) som det inte blir något är väl inget annat än ett påhopp om att det är jag som påverkar det omedvetet. Då borde det ju fungera omvänt också.
Men så kan det väl inte vara...? Att ni som har barn inte ville egentligen?

Finns det några råd som är egentligen är uppmuntrande i en sådan situation? Jag tycker bara det är så sjukt onödigt med ett så ilsket påhopp-inlägg för en stackare som försöker.. Huruvida det uppfattas som uppmuntrande är ju en subjektiv fråga. I så fall är väl inlägg i stil med "För mig tog det tre år, det viktigaste är att inte ge upp" lika klandervärda. Hur kul är det att höra att hon kan ha två år och nio månader kvar till positivt besked?

Varför måste man ge några råd över huvud taget? Kan man inte bara säga att man finns där om de vill prata (fråga inte om hur det går, man vill ju inte gärna avslöja om man är i v 5, eller att man precis fått mens igen). Om de vill prata om det, fråga om de fått hjälp, vad planen är eller hur de tänkt sig att gå vidare (spolning av äggledare, läkarbesök, ivf, hormonbehandlingar, akupunktur...). Man känner sig redan misslyckad, och även om du säger "det kommer ordna sig" så vet man att det är inte säkert.
Att få höra av någon som varit i samma situation, som sen blivit gravid är faktiskt otroligt hoppingivande. Även om det står att hon försökt i 3 år. För någonstans hoppas och tror man ju att man inte behöver vänta så länge.

Nej, det där med att det på ngt sätt ska kunna vara psykiskt köper inte jag.
Det skulle därmot vara intressant att veta om det kan vara så att man när man "plötsligt" blir gravid kanske har gjort ngn ändring av tex kosten. Jag tänker att man kanske stoppar i sig mer eller mindre av ngt som man själv inte är medven om, och så ser det ut som att -när vi släppte tanken så gick det!
Bara en fundering som jag själv har....

Mikes bride
det finns ju en bok om kost för att stärka fertiliteten (vet inte vad den heter på rak arm), och många som går på akupunktur får ju kostråd (beroende på vad de har för obalanser). Så du är rätt ute!

Ja nu var det ju så att FruRuotimaa startade en tråd för att få råd om varför hon inte blir gravid. Eller är jag helt lost?

Förstår inte hur du då kan tycka att det är så fel att ge ett exempel på ett par som försökt och försökt men när de sedan släppte hela grejen blev hon plötsligt gravid. Likväl som någon berättar att det tog tre år, en annan berättar att de fick befrukta utanför kroppen etc. etc. Jag tycker det är obegripligt hur du kan se Villemoas inlägg som så himla fel i sammanhanget.

TS: Ursäkta diskussionen.