Livets stora och små frågor

kan man efteranmäla sig till pöklistan? Det blev ett praktäkta Lapinette-pök med benskak och hela kaninkittet. Utan katt.

Maken målar halltaket förtredje gången och imorgn ska vi tapetsera. Wohooo vilket lyft med vitt istället för furutak! Idag var det även cruising på stan så vi åkte ner och kikade på bilar och åt en äcklig kycklingburgare, de har verkligen börjat slarva med maten, Brända bocken. Fanns inget man blev sugen på och det man till sist valde smakade nada. fetaostdressingen var god, dock...

Utemöbler inhandlades på Owe's, de har ALLT! Svensktillverkade klappstolar i pigmentoljad furu.

Nu ska jag betala kattförsäkringen och förresten ser jag inte längrye uvad jag skriver för det står en prickig hårboll ivägen.

puss på er!

Med en tempkurva som troligen säger att jag har haft ÄL och en helg dränkt i Bacchustecken så känner jag och tror att shit, det här kommer aldrig funka. Inte denna gång iallafall .

MSW & EA - inboxa mig era mailadresser, så skickar jag beskrivning och bilder till er.

Lappis - tycker att det är skönt att du trots allt inte förlorat hoppet.

Värst vad det är många som köper nya trädgårdsmöbler i år! Det finns ju hur många olika modeller och stilar som helst, men det är ju olika vad som passar beroende på hur ens hus ser ut. Vi har en del trädgårdsmöbler, anpassade efter olika balkonger och uteplatser vi haft, men vi ska nog se till att köpa ett rejält bord, så att man kan sitta många på ett bekvämt sätt. Annars har vi både positionsstolar och klappstolar i teak, så de passar bra.

Nu har vi börjat jobbet med att förbereda lägenheten för försäljning. Det är egentligen inte så mycket som ska göras, men det är lika bra att fixa det direkt, så är det gjort. Största problemet blir väl att klämma in några bokhyllor i källaren, där det redan är ganska fullknökat.

Igår sprang jag en stafett med ett gäng kompisar och löpformen överträffade alla förväntningar jag haft. Med tanke på att jag hade träningsuppehåll i ett helt år och sen sprungit max 20 pass de senaste fyra månaderna är jag väldigt nöjd med att springa 8 km på 38 minuter. Allt under 5 min/km är bra om ni frågar mig! Känns lovande inför GöteborgsVarvet också.

Missade jag att skriva upp mig på pöklistan? Hör hemma där i alla fall, och helgen är inte slut än heller Vaknade väääldigt trevligt igår.

Tinga: Grattis till hus! Kul, men oj vad fort det gick...

Vill också köpa trädgårdsmöbler, men jag antar att det är bra att ha en trädgård då??? Får koncentrera mig på golv och liknande ett bra tag till... Möbler över huvudtaget vore skoj nu, annars... Jaja, ska sluta gnälla, och ge mig ut på blomjakt. En blomma att ställa på trappan står på svärmors önskelista, och hon fyller år...

Och här kommer ett riktigt dystert inlägg...

Jag bangade ur igår. Totalt. Kvällen var riktigt mysig med god mat, god skumpa och många pussar. När det var dags att sova tände maken ljus i sovrummet - något vi brukar göra när vi är riktigt pigga på aktivitet i sänghalmen.

Men det gick inte. Jag blev bara ännu mer ambivalent, rädd och ledsen över att göra maken och delvis även mig själv besviken. Jag brukar verkligen inte gråta mer än på begravningar... men det var just vad jag gjorde... istället för att ha sex med maken... jag var ju dessutom sugen på sex.. men fick småpanik över hela missfall/magont/blödningsförvirringen och bangade.

Grubblar nu över vad jag ska göra åt detta. Det tröttsamma är ju att det bara finns en sak att göra egentligen - våga. Men om jag nu blivit en liten lort????

nääääääe det här har verkligen blivit galet ångestladdat och jag vill inte vara med. Maken är snällast på jorden, han tröstade mig och sa ärligt att han blev besviken men att han förstår att jag är rädd/allmänt anti.

Visst kan man säkert få komma till nån barnmorska eller nån annan klok person och prata. MEN den faktiska sanningen återstår - ska det bli något måste jag kroppsligen våga.....

*fegisen Vickan gömmer sig under deppmanteln och stoppar ner ett stort sugrör i vindunken*

Vickan - vad tråkigt att höra att du mår så dåligt av det här med missfallsproblematiken. Förvisso är det sant att du måste kroppsligen våga, men det kan ju hjälpa upp modet att få prata med någon och reda ut sina tankar.

När vi var på neo pratade vi med en fantastisk psykolog, som även var väl insatt i det medicinska kring för tidigt födda barn; alltså inte bara på sådant som "satt i huvudet" på oss föräldrar. Det hjälpte oss jättemycket att få ventilera alla tankar vi hade och hon hade även svar på många av våra frågor. Därför tror jag att det vore bra om du kunde få prata med en psykolog som är väl insatt även i den fysiska problematiken kring graviditeter och missfall. Ingen kan förstås svara på om du kommer att få fler missfall, men jag tror ändå att det kan hjälpa.

Stor, varm kram!

För övrigt kan även jag tänka mig att göra dig sällskap under deppmanteln. Har totalt lackat ur på den problematiska matsituationen med våra barn. Vi ska träffa logopeden och dietisten igen på tisdag, men den här gången måste vi få hjälp med mer praktiska metoder kring hur vi ska få dem att äta vanlig puré, för även Puff, som visat att han kan äta drygt 3/4 burk på 10 minuter har nu börjat klödda och ska inte äta puré alls, utan bara välling.

Stor kram till dig, Vickan! Jag får en klump i magen när jag tänker på hur jobbigt det måste kännas att vilja men inte våga. Det är klart att du är rädd efter det som hänt dig tidigare! Det säkert ingen dum idé alls att gå och prata med någon som kan hjälpa dig att våga hoppa igen. Det är alltid lättare om man har många personer att hålla i handen. Kram igen!

Tinga - Jag har inga råd att ge dig men en kram kan jag erbjuda dig också. Kram!

Problemet är att jag bara på ett teoretiskt plan kan tänka mig att gå och prata med någon. Någonstans sitter ett stort fett hinder i vägen för att ta tag i det på riktigt. Kanske är det för att jag tror att jag har alla aspekter av det här problemet klart för mig ( - vilket gissningsvis inte är sant). Men mest av allt är det för att jag vet vad slutet blir - det är bara att gå hem och våga.

Och konsten att våga blir gissningsvis bara sämre med åren.

Och många personer att hålla i handen - tjaaa det har jag faktiskt.. har pratat med flera av mina nära vänner, med mamma, givetvis med maken (men det ger ju sådär mycket...) och mest av allt med er i tråden. Så händer som håller i mig och stöttar mig saknas egentligen inte.

Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan jag önskar att jag TOKLÄNGTADE efter barn och kunde gå över eld för att få egna.... VARFÖR är min biologiska klocka så tyst?!?!