Livets stora och små frågor

MSW & EA - inboxa mig era mailadresser, så skickar jag beskrivning och bilder till er.

Lappis - tycker att det är skönt att du trots allt inte förlorat hoppet.

Värst vad det är många som köper nya trädgårdsmöbler i år! Det finns ju hur många olika modeller och stilar som helst, men det är ju olika vad som passar beroende på hur ens hus ser ut. Vi har en del trädgårdsmöbler, anpassade efter olika balkonger och uteplatser vi haft, men vi ska nog se till att köpa ett rejält bord, så att man kan sitta många på ett bekvämt sätt. Annars har vi både positionsstolar och klappstolar i teak, så de passar bra.

Nu har vi börjat jobbet med att förbereda lägenheten för försäljning. Det är egentligen inte så mycket som ska göras, men det är lika bra att fixa det direkt, så är det gjort. Största problemet blir väl att klämma in några bokhyllor i källaren, där det redan är ganska fullknökat.

Igår sprang jag en stafett med ett gäng kompisar och löpformen överträffade alla förväntningar jag haft. Med tanke på att jag hade träningsuppehåll i ett helt år och sen sprungit max 20 pass de senaste fyra månaderna är jag väldigt nöjd med att springa 8 km på 38 minuter. Allt under 5 min/km är bra om ni frågar mig! Känns lovande inför GöteborgsVarvet också.

Vickan - vad tråkigt att höra att du mår så dåligt av det här med missfallsproblematiken. Förvisso är det sant att du måste kroppsligen våga, men det kan ju hjälpa upp modet att få prata med någon och reda ut sina tankar.

När vi var på neo pratade vi med en fantastisk psykolog, som även var väl insatt i det medicinska kring för tidigt födda barn; alltså inte bara på sådant som "satt i huvudet" på oss föräldrar. Det hjälpte oss jättemycket att få ventilera alla tankar vi hade och hon hade även svar på många av våra frågor. Därför tror jag att det vore bra om du kunde få prata med en psykolog som är väl insatt även i den fysiska problematiken kring graviditeter och missfall. Ingen kan förstås svara på om du kommer att få fler missfall, men jag tror ändå att det kan hjälpa.

Stor, varm kram!

För övrigt kan även jag tänka mig att göra dig sällskap under deppmanteln. Har totalt lackat ur på den problematiska matsituationen med våra barn. Vi ska träffa logopeden och dietisten igen på tisdag, men den här gången måste vi få hjälp med mer praktiska metoder kring hur vi ska få dem att äta vanlig puré, för även Puff, som visat att han kan äta drygt 3/4 burk på 10 minuter har nu börjat klödda och ska inte äta puré alls, utan bara välling.

Lappis - fast om det är sena nätter, alkohol och osunt leverne som får dig att må bättre än akuns råd är det kanske trots allt bättre att följa sin egen vilja?

Tack för matsympatier!

Nenne - maken brukar ge killarna deras middag när han kommer hem och så ger vi kvällsmålet gemensamt, så han tar så stort ansvar han kan. På helgerna hjälps vi åt helt. Det gör absolut ingen som helst skillnad vem som matar Piff & Puff; varken om det är jag, maken, mormor, farmor eller moster, som är de som oftast matar. Möjligtvis att det funkar lite bättre när jag eller maken matar, eftersom vi kan lite "knep" som ibland gör att det går lite mindre dåligt (bra går det väldigt sällan just nu). Maken blir precis lika frustrerad, förtvivlad, arg och ledsen som jag när matningarna misslyckas, så både han och jag har nog ganska för situationen normala reaktioner.

Sweet - trist med en deppdag när man egentligen "borde" må bra. Piller kan ju ställa till med en del bekymmer, så hade jag varit du hade jag avvaktat någon månad, men sen bett att få prova en annan sort om problemen kvarstår.

Muggles - får väl hoppas att våra händer är de rätta då! Apropå att vara imponerad, så är jag imponerad av ditt lugn i barnverkstaden den här gången. Jag var ju smygläsare i början, så jag vet att du var helt annorlunda då än nu, iallafall utåt. Måste vara jätteskönt att ha en så avslappnad inställning och kunna fortsätta njuta av livet oavsett plus eller minus.

AM - jo, hela första levnadsåret känns det ju som att fokus ligger på tillväxt och när den då är pytteliten blir man lätt orolig. Sen är det ju inte bara oro som är problemet, utan hela matsituatione blir ju tråkig. När vi var på BVC första gången låg de på ungefär minus en standardavvikelse i både längd och vikt, men nu senast var längden drygt minus en och en halv medan Piff ligger på minus tre i vikt och Puff på ungefär minus tre och en halv, så det är ju uppenbart att de inte ökar i vikt som de ska. Det ska jag verkligen trycka på när vi träffar experterna imorgon. Dessutom ska vi träffa deras läkare på neo om ett par veckor, så då blir det också tillfälle att ta upp problemet.

Telis - inga frågor är för närgångna i den här tråden. Efter ungefär 3 år räknar man med att de flesta för tidigt födda är ikapp fullgångna vad gäller vikt och längd. Sen jämför man ju alltid korrigerad ålder, dvs utifrån när de skulle varit födda, så när jag säger att PoP ligger på minus tre standardavvikelser så menar jag i förhållande till deras korrigerade ålder. Annars kommer de inte ens med på kartan!

Det finns inga specialkurvor för för tidigt födda, utan man använder korrigerad ålder istället, för att få en rättvisare jämförelse. Vid motsvarande fullgången tid vägde Piff 3.1 kg och Puff 2.9 kg, så även om de inte var stora var de ju inte alls så pyttesmå som de är nu (relativt sett, alltså). De andra neobarn jag känner till, ungefär 10 st, som var inlagda ungefär samtidigt med PoP är alla större nu, och vissa är mycket större. Därför känns det som att vi haft en väldig otur i att de är så usla på att äta, för jag har inte hört om några liknande problem med några andra barn, och därför tycker inte att jag har orimliga förväntningar heller. Det vore ju trevligt om de åtminstone kunde följa sina egna kurvor vad gäller vikt, men de sjunker ju som stenar.

Muggles - jag får väl skicka uppdaterade bilder så småningom (eller så får du komma och kolla själv), så får vi se om det var rätta händer. Jag har också fått uppfattningen att vi har ganska lika smak, så det stämmer nog.

Jag hade tänkt se det där programmet du länkade till, men glömde det. På söndagar är dessutom TV:n oftast vikt åt makens fotbollstittande (vilket jag inte har något emot).

Nenne - jo, maken är nog en av få som verkligen, verkligen kan fatta hur jobbigt det är. Vi går här och slår i väggarna gemensamt ibland.

Nenne - nix, inga fler tvillingar, fast jag har aldrig hört att det skulle göra någon skillnad på matlusten.

Telis - ja, frustrerande är verkligen det ord som bäst beskriver hur det känns.

Jag vet inte riktigt vad läkarvetenskapen säger, faktiskt. I julas, när vi senast träffade "vår" läkare, tyckte hon bara att jaha, de får väl vara små då, men de har ju tappat ännu mer på sina kurvor nu än vad de hade gjort då, så vi får väl se vad hon säger om ett par veckor.

Jag känner till ett barn som får näringslösning för att öka tillväxten, fast han är liten fast han äter vettigt, så det är ju en lite annorlunda situation än vår. Jag tänkte ta upp det här med näringslösning med dietisten imorgon, för att höra hennes inställning. Den ena delen av vårt problem är ju just att de är så små, och kunde man få dem att växa lite bättre skulle det kännas bra. Den andra delen av problemet är deras taskiga ätteknik och bristande vilja att äta, som gör att måltiderna blir kladdiga, tar lång tid och leder till frustrerade barn och föräldrar. (Fast barnens frustration släpper så fort de slipper ur matsituationen, medan föräldrarnas består.)