Jag har barn med min fästman men känner att jag retar mig på hans släkt.
Dem vill vara lite mer då dem äger gods i Sverige och har till och med övat bort sin dialekt för att bli med Stockholmare. Så löjligt tycker jag som är infödd Stockholmare.
Kan ibland känna att jag djupt ågrar att jag skaffade bar med denne man.
Har ni några ni retar er på? Man tvingas ju umgås på somrarna etc...
Ja du säger att inte alla familjer är såna som träffas och det lät som att du önskade att du inte skulle behöva umgås med dem så mycket. Men på dig låter det ju inte som att de är sådana utan de umgås mycket - du kan önska att det ska ändras men inte göra mycket åt det.
Min dröm har alltid varit att bo utomlands, mycket för mitt barns skull. Försöker även övertala sambon men svensk som han är verkar det vara svårt.
Jag tycker det låter som att du ser dig själv som den enda nödvändiga både föräldern och vuxna i din dotters liv.
du inser inte are sig pappans eller hans övriga familjs betydelse, det framgår gganska tydligt av dina olika trådar.
Detta är djupt tragiskt och ett faktum som kommer att få stora konsekvenser för ditt barn. Jag tycker inte det verkar som du älskar din sambo längre, men du ska veta att oavsett om er fortsatta framtid går tillsammans vägen fram eller om ni kommer leva var för sig, så är han nu och för alltid en del av ditt liv och han är halva orsaken till att du fått sätta ett barn till världen efter alla saker du gått igenom.
Jag tycker du borde tänka på det och visa din sambo lite välvilja och barmhärtighet. För här på forunmet är du än så länge ganska skoningslös i din kritik av både honom och de som fött forstrat och vuxit upp med honom.
Det är inget vidare snyggt faktiskt och det tar dig ingenvart.
Fortfarande: du behöver själv få reda ut ett och annat med proffessionell hjälp, det är jag helt säker på.
Jag håller med dig i viss mån, MEN dem han kallar sina syskon är egentligen kusiner och sina sk föräldrar är sin egentliga faster med man.
Min sambos riktiga föräldrar dog i en bilolycka när min sambo var tre år. Min sambo var den ende som överlevde. SÅ växte han upp med sin faster med man och sina barn.
Det låter som en viktig och djupt mänsklig förklaring till varför de är extra viktiga för honom.
Ja, det är väl underbart att hans faster med make tog sin an honom som sitt eget barn! Och att han då kan kalla sina kusiner för syskon eftersom han då annars inte skulle ha några. Förstår verkligen din sambos behov av att få ha en familj, och vara delaktig i en, GÖR INTE DU DET?
Jaha? Då är de ju ÄNNU viktigare för honom och er dotter begriper du väl!!! 
Har han en sådan fruktansvärd tragedi och förlust bakom sig borde du för tusan ge hoom massor av utrymme och förståelse! Han har ju uppenbart gått igenom MINST lika mkt som du vad sorg beträffar, vilket ju gäller hela hans kvarvarande familj!
Fattar du inte hur dyrbar er flicka är för dem??? VA!! Jag blir nästan förbannad på dig här känner jag. Inte ett ord av medkänsla eller förståelse för dem ha jag hört från dig. BARA gnäll om hur dumma och förfärliga de är. Nu tycker jag nästan du ska ta och skämmas!
Herregud! 
Det är långt tillbaka. Det finns några i släkten som mobbade mn storasyster när vi gick i samma skola. Det kan jag aldrig glömma. Det är min sambos sysslingar...
Om du håller honom ansvarig för det så förstår jag om ni har svårt att kommunicera. Det kanske du bord eha funderat på innan ni fick barn - om du ville leva med effekterna av det i resten av ditt liv?
Snälla, berätta för mig. Vad menar du med "om jag håller honom ansvarig för det"?
anne på grönkulla skrev 2009-07-14 20:59:32 följande:
