Affär sidan om

Som jag förstår det är du ung och min första reaktion är att du förmodligen är alltför ung för att binda dig. Det är nog därför du hittills sökt bekräftelse av andra under tiden ni varit tillsammans.

Kanske skulle ni bryta upp ett tag så att du får ordning på dina känslor och eventuellt också ge dig ut med andra killar utan att du har "din kille" i bakgrunden. Det känns inte rätt mot honom att leva som du gjort och inte heller att binda dig om du inte är säker på det.

Lycka till!

Saken är den att jag är snart 22 år och känner att jag är redo att binda mig nu..men nu har jag ju skapat kaos..och jag är redo att ställa det till rätta om jag verkligen gör de valet!!
Han är en helt fantastisk kille!

Detta har iaf fått mig till att vakna och ställa frågan, vad är viktigt i mitt liv, vad vill jag med mitt liv och hur vill jag leva de!
Är det någon som kan vara ärlig med sin förvirring, någon mer som kan tvivla på sina val?
Någon mer som haft svårt att välja i sitt liv? pga omstängidheter i familjen eller sättet ni levt på?

Mitt förra förhållande var lite grann som det som du beskriver, TS. Jag var ung när vi träffades och han var nog helt enkelt inte killen för mig, utan vi växte ifrån varandra. Jag hade aldrig en affär med någon annan, men jag behandlade inte honom som man behandlar någon man älskar. Jag velade jättelänge med hur jag ville ha det, men när jag väl gjorde slut visade det sig vara helt rätt val och nu är jag gift med en man där jag aldrig tvekar över mina känslor för honom.

Jag säger inte att din situation är som min dåvarande, men när man funderaröver om "han är rätt person" är det ofta en varningsklocka i sig.

Är du tillsammans med honom för att du verkligen älskar honom och vill ställa allt till rätta (det går att skapa ordning i kaoset om du bara vill), eller är det praktiskt, är du rädd att göra slut/att vara ensam?

De jag märkt är att i allt detta kaoset så har de kommit fram en flicka o en pojke som gillar avradnra, som har framtidsplaner.. jag o min kille har aldrig pratat om barn o bli sambo osv förrens nu. och då känns de helt plötsligt som det är ju de jag väntat på att vi ska göra..prata om o ha ett mål tillsammans, blir så varm i hjärtat att se han kolla lägenheter i allt kaos.
En trygghet, de måste ni känna igen, en kille som man ser vill ha en framtid med en.
Men som du säger, är jag bara rädd för att vara ensam.. de kan avra. men jag vet att jag skulle lösa de.
Bli på nytt förälskad i honom när vi pratar om framtidsplaner.
Därav förvirringen.

Kan det vara så att du inte har känt dig säker på vad det är han vill om ni har varit ett par i fem år och aldrig pratat om att bo ihop? Om du tycker att det känns bra att prata framtidsplaner med honom låter det för mig som ett gott tecken. Det ville jag aldrig göra med min före-detta sambo.

Det låter inte som om du är så kär i din kille som du är i honom. Då man hittar den man vill leva med så VILL man inte ha ett förhållande på sidan om.
Lär dig av ditt misstag och gör inte om det. Om du känner för det så fortsätter du med din kille, men jag tror inte att han är "the one".
Se till att du bryter det mönstret, bekräftelse mm. det finns ingen större bekräftelse än att han du lever med faktiskt VILL leva med DIG. Han som ser sig nyvaken med håret på ända, han som sett dig ha kräksjukan...
Om du inte bryter det mönstret kanske du fortsätter med det så att du förlorar chansen till äkta kärlek och står ensam och tom innombords.

kram på dig

Det är de som är så märkligt.. vi har aldrig levt tillsammans på det där vucna sättet.. han är äldre än mig! men vi har haft ett mycket helgförhållande..inte förrens jag flytta till samma stad som vi börjat träffas mer men då har de avrit som de varit..jag hade redan inlett denna relationen med den ännu äldre mannen...
De jag förstår när jag och min kille pratar om framtid är att jag känner att han vill ha mig otroligt mycket..har inte alls kännt de så innan..då har de varit massa negativt till varför han inte vill ha mig..
Det är precis som våra ögon öppnats för varadnra..och jag sitter här i min lägenhet o kan abra tänka på han o mins famtid tillsammans..
Men samtidigt finns det en del i mig som säger..men är du redo.. behöver du inte avra singel längre..
Men vad vinner jag på att avra singel?
jag har ju levt i kaos så länge ju.. är jag rädd för att välja honom? o varför?

Det låter som att du behöver någon att prata med. Har du ingen nära vän som du kan ventilera de här tankarna med?

Det var ju också en ganska vågad slutsats att dra bara sådär...

I grund och botten handlar ett förhållande om kärlek och tillit, kan man inte lita på den man är ihop med så lever förhållandet farligt. Som jag ser det har du (TS) visat prov på uselt omdöme som slaskat runt på nätet/tfn med en annan man medan du varit i ett förhållande. Nu verkar det som om din pojkvän är beredd att förlåta dig vilket jag anser är stort av honom eller jäkligt korkat då det är så i min värld att dylika snedsteg enbart leder till en fot i arslet snarare än en chans till. Så nu är det väl väldigt mycket upp till dig om du vill ha en chans till, är din nuvarande pojkvän killen du vill ha ett förhållande med eller är du bara ute efter tryggheten i att ha någon? Om det senare är fallet är det dags att du avslutar det hela då det är jäkligt taskigt mot den nuvarande pojkvännen.

Sedan kan man ju ställa frågan om det är så att man är så osäker om den man bor ihop med är någon man verkligen älskar så är det väl tveksamt om så är fallet alls.

Vi har aldrig bott tillsammans..
Och det har varit mycket tvivel på om han vill ha mig i fem år.. så de har väl skapat en hel del otrygghet hos mig till honom.
Men är ingen anledning till att jag gjort som jag gjort!
O jag vet att det jag gjort är fel och vi har pratat mycket om det!
Saken är den att han har vaknat, han har vaknat från en värdl där det handlar om honom o så, utan att han vill ju ha familj..han har adlrig velat prata med mig om de tidigare!

Imma :
Tyvärr är de så att jag har ingen direkt nära vän som kan bolla detta med mig..utan det är tjejer i min egenålder som tycker antingen jag ska avra singel eller så vet dom inte vad dom ska säga..
O föräldrar har jag ingen kontakt med...
Så man står väldigt ensam just nu i detta..
O det är därför jag skriver här o vill bolla mina tankar. För i slutendan är det mitt val o mitt liv..
Vill bara få olika sätt att se de hela på!

Man vet inte vart man ska ta vägen riktigt när det är så här..
Ett val måste göras o det är snart!!!
Tankarna rullar o man vill bara skrika av allt som snurrar..
Hur gör ni för att rensa ut onödiga tankar?

Du kan inte ändra honom men du måste ta ansvar för ditt eget agerande. Tyvärr. Hur förvirrande det än är. Men det låter som att ni är i en dålig spiral och kanske behöver bryta med varann bara av det skälet, för att känna efetr vad ni själva vill och inte bara tillvaron rullar på på slentrian.

Man får välja en relation i taget. Bedöm din nuvarande relation efter sina egna meriter, jämför inte med nån annan relation. Mår du bra i den eller ser hopp, satsa, satsa då till 100%. Är den dålig och utan hopp, gör slut, men inte för nån annans skull utan för din egen. Våga vara själv, lära känna dig själv och vad du vill.

Så det är först när han fick höra om den andre killen som han börjar prata framtid, och först då som du blir mer positiv till ert förhållande?

Ja du... kanske har han vaknat till och vill fördjupa er relation och kanske var det detta som behövdes för att du ska kunna välja honom fullt ut. Eller så är han skiträdd just nu och vill binda dig till sig genom att flytta ihop, och du är mer smickrad än nykär över att han plötsligt vill diskutera er framtid. För mig låter det som du är svältfödd på hans uppmärksamhet och jag tror att det kan bli så att du dras med i flytt och alltihop på grund av att han ger dig mer av det du vill ha, oavsett om du är redo eller ej.

Man ska inte stanna kvar i en relation för att "det är en bra kille" eller för att "han vill ha mig otroligt mycket". Det finns fler bra killar där ute. Frågan är om det är den här killen du ska vara med? Om han har hållt dig på halster i fem år och du haft en känslomässig affär så verkar det som ni på något plan valt att ha ett avstånd till varandra.

Svårt att ge något råd. Det går inte att säga hur framtiden blir men det går att testa att göra något annorlunda än vad man brukar göra. Flytta ihop eller vara singel ett tag. Vad du än väljer tror jag inte det blir katastrof. Du är ung och hinner både begå och rätta till dina misstag . Själv är jag inne på mitt tredje samboskap och hoppas det blir min slutstation.

kram!

Absolut. Men av egen erfarenhet så har jag lärt mig att om man funderar på om det verkligen är rätt, då är det inte det.
Och jag reflekterar ju över detta baserat på mina egna erfarenheter och inte exempelvis dina.
och om så någon tar beslutet att lämna någon på grund av att jag skriver att han nog inte är "the one" på nätet så är han nog inte heller the one...
Men visst det var väl klumpigt skrivet.

De både killarna verkar lite äldre än dig. (Inget fel i det. Jag är själv gift med en 13 år äldre kille.) Samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera när du säger att du inte har någon kontakt med dina föräldrar. Jag har ingen aning om hur du hade det under din uppväxt - hade du någon "pappa"/mans förebild? Eller är det så att du söker en trygg "pappa" i din pojkvän? För ett antal år sedan jobbade jag med en tjej som sa att hon tittade på äldre killar och själv erkände att hon trodde det berodde på att hon inte haft någon pappa när hon växte upp. Det behöver itne vara så. Men eftersom du önskar få lite feedback så försöker jag ge det. Ta det på ett konstruktivt sätt! Om det är så, kanske du behöver vara själv ett tag för att hitta dig själv.
Annars när det gäller min man, så var jag aldrig förälskad på det sättet. Jag var väldigt velig och kärleken växte fram. Och efter bröllopet känner jag att jag har gett ett löfte som jag vill stå fast vid även om det inte skulle kännas på top hela tiden.
Lycka till!

Av vad du skriver får jag känslan att du mer vill ha ett förhållande, familj och stabilitet än du egentligen vill ha honom... Kanske är feltolkat?

Men jag skulle om jag vore du skjuta alla tankar på familj åt sidan, och istället fråga dig om det är HONOM du vill ha. Dvs kan du välja honom, för den han är.

Som du uttrycker det så får jag intrycket att det är familjelivet som lockar mer än själva mannen, och det är fel - tror jag. Ett förhållande utsätts för mycket påfrestningar med små barn, och en för de flesta ganska kärv ekonomisk situation... Då är det en stor trygghet och styrka att man en gång verkligen känt att ens förhållande är helt rätt. Den känslan verkar du inte ha.

Så vid 22 års ålder skulle jag inte ge upp chansen att hitta den kärleken, med en man som man valt.

Sedan kan man ju alltid tveka, och undra, i svackor och dåliga perioder... Men jag har personligen, med min man, alltid hittat tillbaka till den känslan att hjärtat svämmar över av kärlek till honom och att det inte finns någon på jorden jag hellre skulle vilja vara med.

Känns som, av det du skriver, att du är mer intresserad av tryggheten än just av personen som just nu är fin pojkvän? Rätta mig gärna om jag är helt ute och cyklar, men så verkar det..