Någon mer som känner sig så jäkla barnsugen???

jag vill så gärna,
men ja.

Känns som om alla runt omkringen är gravida eller har bebisar. Blir lite jobbigt ibland, har dock en helt underbar son på fyra som jag älskar som en tok. Men även han börjar fråga när vi ska få en bebis, haha. Nästan alla hans kompisar på dagis har småsyskon. Min bror väntar barn och jag är jätteglad för hans skull. Min son undrade om inte vi kunde få bebisen. Sötnosen.

frupuh2; åhh vad söt =) Vill man ha ett litet syskon så får man kanske sno hem sin lilla kusin ;)

Jag är så nervös nu eftersom att jag ska ha BIM den 19/10. Känns som att man inte kan vänta så länge! *skrattar* Någon som har ett tips för en förvantans full kvinna som bara vill ta graviditets test hela tiden? ;)

Det måste vara lite som att försöka komma med tips till ett litet barn som väntar på att julafton ska komma så de får se om de har fått sin efterlängtade julklapp som de önskat sig dvs störtomöjligt!

*håller mina tummar för er*

Oohh jaa... Har velat ha barn så länga jag kan komma ihåg, bokstavligt talat! Men verkligheten ser ju lite annorlunda ut. Har börjat inse att även om vi väldigt gärna vill ha barn så ska vi nog försöka ta reda på den tid då vi får vara bara med varandra. När man väl fått barn så är man ju förälder resten av sitt liv och då är det barnet som ska sättas i första rummet. Det är ju dumt att skaffa barn nu och sen om 6 år önska tillbaka svunnen tid. Då blir man nog lite bitter och kanske inte alls den förälder man ville va =)

Har 2 år kvar på studierna. Sen kanske det börjar vara läge. Till dess får vi nöja oss med att vara den roliga barnvakten åt syskonbarnen som ALLTID orkar leka och prata och mysa :P

Jag kände precis som du. Vi började försöka direkt efter att vi gift oss i juni och tur som vi hade "tog det sig" på första försöket, så nu väntar vi smått i början av nästa år. Hittills har all fokus varit på själva graviditeten, eftersom jag mått så vansinnigt dåligt hela tiden, men nu börjar vi fundera på att vi faktiskt ska ta hand om en liten bebis nästa år. Både spännande och läskigt, ärligt talat.

Jag längtar också efter barn, men min sambo tycker inte alls att det behövs än. Tilläggas kan att min sambo är 32 och jag är 24, så man tycker ju att det borde vara tvärtom...

Men vi har iallafall kommit överens om, eftersom jag mår så dåligt över det, att i augusti 2011 så kommer vi att skaffa barn, och då får han helt enkelt acceptera det. Han har gått med på det, så det känns lite bättre då.

Jag tycker det jobbiga är att trots att vi båda har jobb och vi har en bra bostadsrätt som vi kan sälja med förtjänst som grundplåt till ett hus så tycker alla i min omgivning (med ett eller annat undantag) att "men du är ju så ung, vill du inte leva först?". Som om livet tar slut när man skaffar barn?

Pardon the ranting, jag rycktes med lite...

Okej. Ett litet tips, om det e något du verkligen vill, så prata ännu mer om detta. Ibland e det bra att diskutera mer än vad som gjorts och verkligen förmedla sitt yttersta. Vad är viktigast för vem? Om det redan är gjort, så ännu mer. Hoppas verkligen det ordnar sig. Att ni båda vill samma till slut...

Gud vad spännande! Håller tummarna. Berätta hur det har gått!

Haha! Det var precis vad min mamma sa när jag tog upp det med henne!
Jag: Jag vet inte om jag har all tid och kraft det kräver att skaffa barn, men jag tänker ändå att det kanske vore smart att liksom "investera i den relationen" och skaffa barn så att man inte blir så ensam sedan när man blir äldre?
Mamma: Ja, fast tänk om dina barn blir såna otacksamma egoister så att de flyttar till Australien! Då blir du ju ändå ensam!

Cynisk morsa... Skönt att hon inte utnyttjar mina tvivel i sin egen längtan efter barnbarn iaf!