Tantvarning6

passionis: vi har ätit upp all julmat. Jo, en liten korvsnutt finns kvar, en jättegod korv med päronkonjakssmak (!) och lite hästkött i.

Till nyår kommer svärföräldrarna hit, eftersom dottern ska festa med kompisar ville vi vara hemma (nojjig mamma). Handla till det är dock morgondagens bekymmer (liksom att åka till Returpunkten o slänga skräp). Efterrätten ska bli en passionsfruktbrulee, det har jag itne gjort förut så det ska bli spännande. Ingen av gästerna är så kräsna så skulle det inte stelna äter de nog själva smeten ändå!

Maken svär under väggbyggandet så jag har inte vågat mig ner för att beställa mat än...

Nu visslar maken istället för att svära så nu ska jag passa på att gå ner till undervåningen...

Tittar in en snabbis mellan matförberedelser och städning...

***GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLIHOPA!!***

Vi ses 2010!


Mycket champagne o fyrverkerier önskar jag er i kväll (själv har jag beredskap att hämta dottern i natt så det blir pommac för mig).

Vad vad??? Vad har jag missat??

Nyårsfirandet var lugnt o städat. Tom dottern höll sig i skinnet och lät alldeles nykter när jag pratade med henne vid 04-tiden och vi bestämde att hon fick sova över. Nåja, SÅ blåögd är jag inte - jag fattar att inte hon firade nyåret med pommac direkt...

Vi åt god mat, fyrade av fyrverkerier och gick en nyårspromenad i den bitande kylan.

Fjällbruttan - så avis jag blir på att ha skidbacken runt hörnet! Men om några veckor åker vi till Saalbach, gu´så jag längtar! - och förhoppningsvis får jag mitt lystmäte då.

Im yours skrev 2010-01-03 05:24:33 följande:

Daa - så fruktansvärt tråkigt. Hoppas ni har stort stöd i varandra och vågar er på att så småningom försöka igen. *skickar varm choklad med vispgrädde och en gosig filt att vira in sig i*

Och så till något roligare....

Passionis - vad roligt! Hoppas allt går som planerat nu, jag vet ju att ni längtat! (men nä, jag läser inte vått&torrt, för sjutton gubbar - jag hinner knappt läsa här!)

Heloise: vad avis jag blir! En gång i forntiden sydde jag mycket, mest kläder men en del i lappteknik också. Och så sent som för några år sedan drejade jag 1g/v (åh vad jag saknar det!).

Nu har jag dåligt samvete för att jag inte hinner träna. Och jag har redan brutit mitt nyårslöfte att bli mer glamorös. Tur maken säger "glamorös, varför det? Du är mycket sexigare i mysbyxor" Visst måste man bara älska en sån gubbe??

Grattis grattis passionis!! Hurra hurra hurraaaaa!! *konfettiregn*

I höstas hade jag tidernas åldersångest. När jag tänkte på att maken passerat 40 så rös jag i hela kroppen och funderade på att byta ut honom... tills jag insåg att jag själv snart var 40 - då grät jag!

Nu är det lugnt igen och hoppas du (eller någon annan!)inte drabbas av ångest bara för att tiden går.

Annars gör jag första arbetsdagen idag, kom med tåget till Jkpg i går kväll. Inte roligt att åka hemifrån men helt ok att jobba igen. Och så var temperaturen i lgh hela 17,5 grader! Det är minsann varmare än före jul - då var det 16! Gissa vem som helt skippat glamouren och som sover med pyjamas och benvärmare??

Jajaja, va värst då!

Känns lite udda att huset hemma är varmare än övernattningslägenheten... maken vill helst ha 22 grader inomhus "klart man ska kunna gå i t-shirt hemma!" medan jag är mer snål villaägare. Men varmare än 17 grader vill jag också ha det.

Inte ens golvet i min lgh är varmt, fast jag bor på 3.e vvåningen! *gnäll gnäll*

Hoppas ni får en bättre lägenhet - jag får ju åtminstone komma hem och värma mig över helgen!

Hörrö, blomman, det låter inget vidare.

Jag ska inte påstå att jag förstår hur du känner dig men det känns som om du behöver hjälp att bena upp livet lite grann. Fokusera på en sak i taget och acceptera det som inte är så viktigt just nu. Om jobb tex är viktigare än vikten så SKIT i vikten tillsvidare och fokusera på att du skiter i det - inte för att du inte KAN eller ORKAR utan för att det helt enkelt inte är viktigt just nu. Det går inte att mångla på överallt, hela tiden. Vissa "måsten" måste man prioritera bort och dessutom helst känna sig nöjd över att ha gjort den prioriteringen... jäkla svårt men likt förbannat nödvändigt. Och ingen säger att man måste göra det ensam.

Alla skulle ha en kognitiv psykolog i vänkretsen, det underlättar verkligen när allt känns skit.

Tänker på dig och önskar jag kunde göra något för dig.

PS, blomman, förlåt för att jag är så jäkla hurtig. Det är ju lätt att ha synpunkter på hur andra löser sina problem, det är betydligt enklare att lösa sina egna.

För 1 år sedan satt jag själv och var skitdeppig och tyckte livet inte alls gick min väg. Då hade jag nog itne heller uppskattat hurtfriska råd...

Betydligt enklare ÄN att lösa sina egna, förståss.