Tantvarning6

Kanske dags att sova, eller? Imorgon tänker jag faktiskt inte jobba nämnvärt. Jag tänker lämna blod, lämna tillbaka böcker till biblioteket och åka till sjukhuset. Sedan kommer ett par kompisar på middag.

Haha, jag kan äta dem nån annan dag. Jag åt faktiskt glass och choklad igår Nu får synderierna vänta ett tag igen.

Ja, så länge rapporterna är goda är de ju värda att vänta på

Stor kramis o natti

Fjällbruttan, vad söt du är

Solde, stor, varm, tröstande kram till dig. Åh, vad jag hoppas att ni (o just nu: framför allt du) ska få det bättre.

Ni har f.ö. skrivit galet mycket idag...!

Pappa prata själv

o jag har jobbat som alltiallo på herrgård (i bageriet, caféet, bröllopsmiddagar, bröllopssvit, antikbod etc) samt kvalitetssäkrat datorprogram. Har iofs gjort en väldans massa annat också, men just de två har jag ju gjort mest utöver att sjunga o producera.

De tog ju bort respiratorn igår kväll, vilket gjorde att de kunde sluta ge honom sömnmedel. Han hade haft lite andningsuppehåll i början, men nu andades han bra (genom en genomskinlig syrgasmask). Alltså, det här är hans egna ord... Idag var han inte rädd vilket han hade varit "första gången" han blev uppväckt. Jag frågade när första gången var och då sa han att det hade gått en vecka. Det innebär att han faktiskt inte kommer ihåg alla de gånger han blev väckt under förra veckan... Men det är ju inte så konstigt.

Hans sambo och min syrra var inne hos honom på förmiddagen och då hade han frågat efter mig, brorsan, farmor och sina syskon. Flera av oss skulle komma på eftermiddagen. Han hade ätit yoghurt, som han tyckte var den äckligaste han ätit Han ville inte ha gin&tonic..

Han skämtade. Typ när syrran o jag kommenterade hans fina knästrumpor sa han: "Ja, de är väl sexiga?!" o.s.v. Vi skrattade iaf en del, och det gjorde pappa också.

Han var givetvis galet trött. Han hade 39 graders feber, hade varit vaken hela natten och hela dagen. Och varje ord han sa var en stor ansträngning, och han hade väldigt ont. Ibland var det svårt att höra vad han sa. Men det var definitivt min pappa som pratade. Och ja, detta är inget annat än väldigt positivt.

Pappa berättade om tidigare när han blivit uppväckt, att han var så rädd att försvinna igen... att han inte skulle komma tillbaka. I själva verket blev han ju nedsövd, men ändå - förstå den rädslan. Och han frågade sig hur detta hade hänt, vad som var anledningen, och han frågade hur vi hade tagit det och om det var sambon som hade hittat honom...

Han verkar väldigt klar och kopplar bra. Ibland sa han väl något flummigt, men det berodde nog mest på morfin och feber. Typ när syrran och jag påpekade att han hade legat vaken hela natten och mumlat med personalen. Då sa han "Varför berättar de inte sånt för mig?" Och då skrattade vi lite, för han om nån borde väl veta att han varit vaken och babblat hela natten

Det är en stor stor lättnad, så klart.

Läkaren vi skulle träffa och prata framtidsutsikter med fick dessvärre rycka in på en akutoperation, så vi träffade aldrig honom, men narkosläkaren sa i alla fall att allt ser väldigt bra ut just nu. Att de senaste dygnen gått fort i rätt riktning. Han har blivit pigg och klar väldigt fort. Han rör armar och ben (om än väldigt ansträngt), men det finns inget som tyder på att han skulle ha några kroppsliga problem.

Och när det gäller hur jag mår... Trött som sjutton, fortfarande. Idag dessutom känsligare. Kanske spänningar som släpper?

När jag var på sjukhuset höll jag på att svimma. Jag blev yr och sedan försvann synen. Jag sa till en sköterska att jag höll på att svimma o ville ha vatten. Två eller tre personer hjälpte mig till en stol, gav mig vatten, varm choklad och en bulle, så att jag skulle få i mig socker. Blev bättre en stund och ställde mig hos pappa en stund till, innan jag kände att det började bli snurrigt igen. Då sa jag hejdå till pappa, gick ut och lade mig i en fåtölj i anhörigrummet... Vågade inte åka hem själv, utan väntade till någon kunde skjutsa hem mig. Nu är det bättre.