Har haft fullt upp hela dagen och inte alls suttit vid någon dator, men så kom jag på att passion fyller år idag och var såklart tvungen att titta in här och gratta! Och så möts jag av ett ledset litet hjärta. Har inte läst ikapp allt, men jag har förstått mycket väl ändå, tror jag. Och nej, det är inte ett dugg konstigt att det kommer på ens födelsedag - det är liksom en dag för reflektion: "Vad har jag gjort sedan min förra födelsedag?" och "Vad vill jag nu?" och klart att det då blir jobbigt när man vill så mycket men inget går bara för att en sak inte går.
didis sa många kloka ord, och det såg jag att du också insåg, och att du dessutom lever efter dem. Och jag har känt precis som du - inte minst nu när jag legat i en säng i 2½ månad för att vi inte vetat hur det ska gå för pappa. Och jag som ville ner i vikt, och som vill satsa på mina projekt, och hitta en ny lägenhet, och... och... och... Men så prioriterade jag bara att sova och träna. Det svåraste är att "förlåta" sig själv för att man har gjort ett val. Att acceptera. För allt ligger ju ändå där och pockar på uppmärksamheten emellanåt.
Jag önskar så att jag hade kunnat ge dig frukost på sängen med skönsång, en god lunch och vackert inslagna paket. Jag hoppas att ord, omtanke och virtuella kramar åtminstone är en miljondels bit på väg..!