Summan av kardemumman - livets väsentligheter
PB: jag är också ganska relaxad med att Moa har fått klättra och göra en del missar, bara hon inte slår sig allt för illa. Hon har fått prova/göra en hel del vilket gör att hon verkligen lyssnar när man säger till henne att ngt är förbjudet (tex att springa ut i gatan). Ibland har jag stått bredvid och sett att "nu ramlar hon snart" men istället för att rädda henne från att ramla har jag låtit henne göra det. Hon har också hittills klarat sig från allvarligare skador. Det känns som att hon har rätt bra koll på vad hon klarar eftersom hon har fått pröva och misslyckas. Hellre att hon prövar att ramla från soffan som inte är så högt än att hon gör det från en hög klippa el ngt för att hon inte har koll...
Självklart är det läskigt att man tar på sig alla sina barns sorger men det gör man ju eg med alla sina närmaste. Ju mer man tycker om ngn desto mer oskyddad är man mot deras bekymmer. Just det här med kompisar och att inte få vara med har vi ju inte kommit till än, och det är skönt så länge det nu varar! Det har väl alla varit med om ngn gång att bli utfrusen och man vet ju hur det känns och självklart vill man skydda sitt barn mot det, men det kan man nog inte.