Summan av kardemumman - livets väsentligheter

Men TACK!

Både Liten för mammakommentaren och Tinga för det du skrev!

Det värmde massor!

Vi har just haft en diskussion här om att jag tycker det är helt obeskrivligt jobbigt när sambons föräldrar kommer på att de ska komma NU imorgon eller på måndag eller så och hälsa på i flera dagar. I båda fallen är framförhållningen alldeles för dålig för att jag ska tycka det är kul med besöket, utan jag blir stressad istället. I det andra fallet är det extra dåligt för då JOBBAR nämligen sambon 12-timmarspass och jag sulle bli helt solo med hans päron OCH hans gamla farbror med fru, som OCKSÅ skulle haka på. De bor egentligen i Västerbotten och är på besök i Västerås nu, och då passade det ju jättebra att kvista förbi nere i Oskarshamn när man ändå är ute och åker...

Så här är det JÄMT med den där släkten och överraskningsbeök är bland det roligaste de vet.

Jag har bett min sambo boka en helg med sina föräldrar ända sedan vi ficjk tillträdesdatum. Just för att jag visst vill träffa dem, men med lite planering och att det blir av nån gång.

Sambon själv tycker egentligen inte de behöver komma alls, förhan har någon slags försenad frigörelse från dem, så hnan är mest irriterad på dem jämt och tar alltså inte alls tag i saken.

Resultatet blir ju hela tiden nya telefonsamtal som idag med "vi tänkte komma imorgon" Och så blir jag sur för jag tycker att imorgon är för kort för att jag ska ladda upp inför deras ankomst med allt vad det innebär av matinköp och så vidare.

Eftersom det är jag som säger "Neeeeeeeej jag vill inte!!!" så blir det JAG som blir jobbig, fast att jag är den enda här som faktiskt vill bjuda hit dem!

Nu ringde iofs sambons chef och bad honom ta extrapass i helgen så då blir det nog inte så att de kommer ändå. Fast man vet aldrig med dem...

Uj, vilken utläggning..

Tinga: vad underbart med framsteg! ÅÅÅÅH vad du kunde få fantastiska päron av mig till Piff! Jag har ett träd med jättestora, helt galet goda päron, förutom de andra som "bara" är gråpäron, och jag har verkligen ingen möjlighet att göra något med all frukt här.

Nenne, det är egentligen inte så mycket det att jag tror det måste vara perfekt eller så, utan mer att jag själv har mer ut av saker om jag hinner ställa in mig på vad som ska hända. Jag är INTE någon sån där "SURPRIIIIISE" och oj vad kul-tjej. Pysslet, planerandet och förväntan är ofta minst lika mycket värt för mig som när saker väl är klara eller festen går av stapeln.

Och svärmor skulle säkert GÄRNA komma och ta över hela köket och svärfar har ju redan deklarerat att "ja mamma hon har redan möblerat hela husetåt er så" och jag vet inte HUR många grejor hon tyckte att vi ju skulle ta med oss från dem när vi flyttade. Jag känner ett VISST behov av att visa att vi förmår göra ett hem av det här stället utan hennes inblandning. Och jag lagar GÄRNA mat åt dem med, utan märkvärdigheter och så. Men jag hade liksom redan sett den här helgen framför mig och de ingick inte i den.

Förresten så tycker jag det är rimligt att de kommer när deras son är HEMMA och inte när han jobbar 12-timmarspass.
Och att de kollar om det passar och inte bara meddelar att de redan är på väg.

Men jag inser att vi kommer från helt skilda världar när det gäller sådant här.

Därför blir ju våra diskussioner nödvändiga för att vi ska kunna besluta och komma överens om saker där alla får må bra och känna sig nöjda.

Shit Ore, är det så snart!

jag tycker inte det var så värst länge sedan vi satt och peppade en stundom rätt deppig orienteringstjej i den andra bebistråden. En som kände sig som den ungefär mest ofruktsamma av kvinnor... Minns du?

TÄNK att nu har du snart snart en liten skrutt med pluttenäsa och pyttetår och ett järngrepp i lilla lilla handen och med fjunigt doftande hår. Och med hela ditt hjärta i sitt våld med sneda leende...

Oh! GRATTIS Telis till försäljningen!!!

När ska ni skriva?

Hihi, nä om det ändå vore så att han bjöd hem dem, det är liksom där min irritation på honom sitter när vi diskuterar det här.

Eftersom vi ju VET att de helt enkelt bara kommer hit och mer meddelar sin ankomst nån dag innan på sin höjd, OCH att jag inte gillar det, så har jag försökt förklara att han själv faktiskt har makten att styra upp saken ganska mycket, genon att HAN i riktigt god tid tar och bjuder hem dem till oss.

Då känner de sig ju välkomna och jag slipper bli irriterad utan kan se fram emot besöket istället.

För en stor del av grejen här är att eftersom sambon inte är sådär jätteangelägen om att träffa dem alls, så hör han uselt sällan av sig till dem. Och jag vägrar ta på mig ansvaret för deras relation och vill heller inte hamna i kläm sådär med att bli helt överumplad så MINA planer och behov bara spolas bort.

Sedan är "minsta möjliga marginal" till allt i tidsplanering osv inte egentligen särskilt spontant, utan mer ytterst tidsoptimistiskt och orealistiskt.

Minne från vår första tid ihop:

Vi skulle träffa ett par som jag skulle bli presenterad för på stan och äta. Senare på kvällen skulle vi vidare med samma par ut till sambons bror med familj på middag. Detta var alltså Den Stora Presentationen. Lite nervöst men roligt alltså.

Vi vaknar sen förmiddag (båda jobbade natt dåförtiden) och ligger och myser helt utan stress. Jag frågar "när skulle vi träffa K & P då?"
"Vet inte vi skulle höras så jag ringer honom nu"
Jag går upp och medan jag sitter på toa hör jag

"TJEEEENA, ja visst, Medborgarplatsen om en kvart KUL vi ses!

OM EN KVART!!! Jag blev fullständigt vansinnig och helt rasande kan jag meddela.

Jag bodde på Råggatan ca 5 min promenad från Skanstull och vi skulle alltså ses vid Medis om 15 minuter. Jag var nysexad, oduschad, hade inte plockat fram kläder och skulle träffa några av de viktigaste personerna i min nya kärleks liv OM EN KVART.

Jag var så förbannad att det sprutade ur öronen på mig och det märktes fortfarande när vi-såklart försenade mötte upp K&P.
När K undrade vart fan vi tog vägen med ett käckt" skulle du sminka dig ek´ller?" höhö till mig, sa jag bistert att det KANSKE hade varit bättre att ses om en timme än om en kvart eftersom vi hade åtminstone 20 minuters promenad och jag trodde det var säkrast om maninte gjorde den iförd endast trosorna.

Hans fru sa bara "men herregud vad tänker du med!" Till min sambo. "Nu har du passerat tiden då man bara drar på sig"
brallorna och går ut genom dörren"

Det där har visat sig vara ett beteende, inte en engångsföreteelse. Så, jag TROR att våra närmare bekanta har lärt sig att lägga på tid från den tid sambon säger.
Fattar ni hur de blev när vi fick barn och med allt man ska packa med i bilen så fort man ska någonstans?

Ja alltså, innan jag började på inlägget ovan var det ju Koko som var inne, så jag glöde adressera kommentaren. Sedan blev det en bok igen...

Koko, jo men precis!

Här är den vanligaste kommentaren

"Jamen jag ÄR ju klar"

"Ja DU ja, men allt annat då!!!"

för där står han irriterad i hallen med ytterkläderna på och bilnyckeln i näven-medan jag rusar runt och fixar med just gåbortspresenten etc.

Och VARFÖR är det en så dålig idé att inför resor packa det mesta i bilen kvällen INNAN kan ju jag undra, så är det bara neccesärena kvar på morgonen..

Sambons pappa säger glatt " jamen mnan ger sig alltid iväg tre gånger!"

?????

"Jo man har alltid glömt något, så man får väna två gånger och då är man glad om man inte hunnit längre än till stora vägen"

Eh...ja eller så checkar man sin packning, tar det lite lugnt, tänker ett extra varv ÄVEN om det tar fem minuter extra hemma, och SLIPPER vända två gånger.

Vi kommer från ganska skilda världar min sambo och jag. Det leder ibland till påfrestningar!

Tinga, jag blir så GLAD när jag hör om matframgångarna!

Ore, packa väskan!

Koko, men kissen då! *lockar och ropar kom då kisse-kissen!*
Jag vill OCKSÅ ha röding till middag! MUMS!

Ore, jo fast oftast vill jag att han ska komma dmed fler spontana förslag på saker än han gör. Jag insåg tidigt att han egentligen inte alls är den som kommer med infallen, utan han är en riktig Joiner, dvs, när någon ANNAN hittar på nåot svarar han oftast blixtsnabbt JA och kastar sig med, vilket gjort honom till en mycket omtyckt kompis och vän. Han gick alltid att räkna in och snabbt gick det också.

Tills besvärliga jag kom, som vill ha en hel TIMME på mig att göra mig iordning för resten av helgen med packning för övernattning och allt....

Så, det han det som blivit anpassningen för honom är att faktiskt lägga handen för luren ibland och FRÅGA MIG om jag OCKSÅ är intresserad och bara tycker det är skitkul med det som föreslås i andra änden, eller ifall jag händelsevis har något annat i tanken.

När jag var gravid var det minst sagt intressant vad han ibland trodde jag skulle orka haka på för saker.

Och egentligen VILL jag ju göra grejor, men inte med fem minuters varsel oftast. Inte om det gäller mina svärisar iallafall,. Dem behöver jag ladda lite inför, även om de är schyssta.

Packning....

Det jag minns att jag är gladast för att jag tänkte påär nästan att vi stannade vid en mack och köpte sådana där trekantsmackor och yoghurt och lite sånt till min sambo, så han knde äta lite medan det var lite lugnt. Dvs när epiduralen var lagd och all smärta bara försvann som i ett trollslag sa jag: ät din matsäck för nu sover jag ett tag!

Slocknade som ett ljus och sov nog i ca en halvtimma -40 minuter tror jag och han fikade sitt fika och sov lite i den där obekväma stolen också.

Godis ville jag ha när jag kom upp på BB, så sambon fick jaga rätt på Ahlgrens bilar och Djungelvrål. Kanske någon favortit att stoppa med för alla eventualiteters skull?