Summan av kardemumman - livets väsentligheter

Lappis, när det gäller Astrid Lindgrens böker så tycker jag helt ärligt att man kan ge dem i vilken ålder som helst och att det är att ge en skatt till den som får dem. Det är böcker som håller att läsa högt, läsa själv, läsa om och spara och en dag läsa för sina egna barn. Det är helt tidlösa och fukllständigt underbara böcker.

Hur mycket och vad man klarar att läsa är ju så himla individuellt. Själv plöjde jag med lätthet alla hennes böcker väldigt tidigt, medan min son som ju är 8 nog inte skulle ta sig an att läsa någon av dem själv helst.

Jag läste Mio min Mio och hela Emilsviten och Ronja för honom redan för ett par år sedan. Alla de andra som Bröderna Lejonhjärta har vi för länge sedan sett på film. Alla funkar på sitt vis. Glöm inte Saltkråkan och Rasmus på luffen.

Tack Gud för att du skapade Astrid Lindgren! Min enda idol någonsin!
Jag grät när hon dog och det är en skam att hon inte fått Nobelpriset tycker jag.

Oj, vilken utläggning...

Du har ju Nils Karlsson Pyssling också som inte är så lång.

Idag har jag sovit uuuut och det var bra för jag känner ju att något skräp är det i min kropp, så sömn är nog bra att mota bacillerna med. Det har inte brutit ut, utan är mer ngt som ligger och lurar så jag är seg som bara den.

Min son har knappt någon feber idag, 37,3 så nu hoppas jag det håller sig så. Igårkväll var han över 38, så det växlar.

Jag fick gå utvecklingssamtalet igår utan honom givetvis. Men det var nog bra,för jag ville ventilera en del av allt det här med hans hemlängtan.
Vi har pratat om vad han är br på och vad han ska sätta upp som mål att bli bättre på och så gjort upp en plan för att nå dit.

Samtalet utgår ifrån en intervju man gör med barnet innan. Där får de berätta om trivsel, om de har kompisar, om allt möjligt som rör samspel och så. Han hade ringat in att det var ok på skolan typ-men inte "mycket bra", och det visste jag ju. Sedan var det frågan om han hade kompisar i skolan då var svaret "några" men när frågan gällde fritiden så var det en ring runt det allra ensammaste lilla ordet "ingen" jag någonsin sett.

Nu vet vi ju att han lekt med flera stycken efter den intervjun och att det känns som att det börjar komma lite av en vändning nu, men ändå. Jag kan inte beskriva hur ont den där lilla ringen och det enda ordet gjorde i mig och jag har det inbränt på näthinnan. Jag snyftade till när jag satt där hos "fröken" och fick skärpa mig som fasen för att inte bara storgråta. Jag börjar tröttna på att jag inte kan hejda gråten vare sig det är på af eller i skolan jag sitter.

Hursomhelst, så är det ju inte troligt att han kommer att skriva "ingen" framöver, men att ha flyttat honom från en situation där det funnits massor av kompisar till att han ens skulle behöva uppleva "ingen" i sitt liv, det är mer än jag riktigt står ut med.

Lappis: hihi! Jag tror för det första att du kommer att bli en alldeles underbar mamma! Sedan är jag nog sammantaget en person som har mycket mycket nära till mina känslor. ALLA känslor. Vilket innebär att jag reagerar rätt omedelbart på saker. Den som lever med mig får stå ut med att jag både blir tväragr och skriker-för det gör hjag och att jag gråter och skrattar om vartannat.

Jag är dessutom rätt bestämd av mig när det gäller vad jag har för grundinstllning till saker och ting. Andra mammor tyckte uppenbart att jag inte var tillräckligt försiktig med min son när han var lite, för jag lät honom klättra och sådär på ett helt annat sätt än vissa av dem. Jag pjoskar inte med en del grejor och jag kan vara ganska tuff mot barn -även när jag jobbade med dem. Jag tycker många gånger vi vuxna underskattar dem nämligen, när vi inte kräver något av dem som om de inte skulle kunna fatta konsekvenser.

Men mitt hjärta är mjukt och varmt och alldeles oskyddat där de sitter på kragen. Jag blöder och gråter för allt ont i världen och när det kommer till barn då är det bortom alla gränser hur hemskt det kan vara.

Naturligtvis har jag som de flesta mitt barns bästa för ögonen och man vill så oerhört väl för den där lilla ungen. Så när de har ont, då har man själv ockås ont.

Det är faktiskt lite hemskt ibland att tänka på, att när man väl har ett barn, då kan man aldrig mer i resten av sitt liv vara skyddad, för det spear ingen roll hur gamla de blir, deras smärta kommer att vara ens egen oavsett.
Och det kan hända precis hur mycket skit som helst och valen längst vägen måste vara deras.
Man är så galet maktlös inför så mycket. Det enda man kan vara är mamman och det enda man har är sin famn.

Iallafall sa hans lärare igår: Det märks att den här pojken har en oerhörd trygghet med sig hemifrån och han är bland det mest stabila och trygga jag har träffat. Och han är en väldigt fin kompis och har verkligen humor och glimten i ögat.

Då blir man ju ganska glad:

Mugglan : Hahah! EXAKT så sa jag till ALLA när vi nyss höll på med vårt!

Min son frågade mig lite oroligt när vi kom ner hit om jag verkligen menade allvar med att jag aldrig mer skulle åka någonstans i hela livet, jo för han sulle gärna vilja att vi åkte till Tylösand någon mer sommar...

Mugglan, jo men precis! Och sedan så känner man ju sitt barn också. Min son har ända sedan han föddes varit väldigt sadig och stark rent fysiskt. Han lyfte huvudet själv redan när han lades på brröstet och han var så stadig i nacken att jag senare blivit helt förskrckt när jag hållit andra spädisar och insett att alla inte är så.
han har varit jättetidig motoriskt och alltid haft väldigt bra koll på sina rörelser. Så jag har ju varit väldigt trygg i att han klarar det.

Däremot pratade han väldigt sent, och då har man ju haft en stor uppmärksamhet på utvecklingen där och en viss oro. Den finns delvis kvar och det är också mycket riktigt läsning och skrivning som är svårast för honom i skolan. Inte så att det är ett problem och något fel eller alarmerande, men helt klart det som är motigast för honom.

Det är bara att hålla med Nenne, i varenda ledsen gubbe och i att det är ordlöst hur sorgligt det är.

Koko, har kissekatten kommit tillbaka?

Den rekommenderar jag och min sambo också.

Ojsan Piggelin, det var väldigt! Men tack tror jag, typ!

Koko, vad gräsligt med kissen. Jag förstår dig precis.
Om du ändå visste så vore det ju en sak, men att undra sådär...

Lappis, vems konsert var du på? Jag såg aldrig namnet och nu orkar jag inte leta i hela tråden.

Storhandla, det kan jag också tycka är kul. Nu när vi flyttade in här och hade gjort slut på i princip allt medvetet så var det lite extra roligt att börja fylla på saker i gå-in-i-skafferiet och kylen.
Det skafferiet är förövrigt så kallt nu att vi antagligen inte skulle behöva något kylskåp alls mer än under sommmaren!

Den där pappaboken är ju som sagt grabbig, men det är väl liksom det som är meningen. Jag tror han skrev den medveten om att kanske ganska många grabbar som aldrig läser en bok annars då iallafall skulle läsa något alls om förlossningen.

Min sambo tror jag inte läste ett smack utöver den. Jo, kanske lite här och där i Vi Föräldrar eller så. Han var ju med på de samtal och besök jag gjorde under grav. men jag undrar hur detaljförberedd han var eller kände sig egentligen. Jag måste fårga honom, det börjar vara ett tag sedan det där.

Mycket i vår värld rörde nog rädsla att jag inte skulle hålla ihop mentalt, rädsla att förlossningen skulle vara full så vi inte fick plats, eller att han -som jobbade natt inte skulle hinna hem och hämta mig ifall det satte igång, eller att vi skulle vara tvungna att dra i rusningstid då det står STILL
mellan Ekreö och Alvik-minst. Sedan hade vi väl snackat igenom lite vad de olika bedövningarna var och vad jag ville och jag hade sagt vad jag väntade mig av honom också.